Varje gång jag tittar på Det Okända på tv får jag besök. Det är alltid en man och ibland är det en annan virrig själ med här också. Den virriga själen brukar stöka runt lite i köket, men mannen står alltid precis bakom mig och tittar på programmet med mig. Alltid.
Det räcker att första tonerna i introt till programmet hörs så är han här. Jag känner av det direkt, varenda pälsstrå på min rygg, på mina armar och i min nacke ställer sig upp. Så fort programmet är slut lägger sig pälsen ner igen. Det spelar ingen roll om jag planerat har satt mig i soffan för att titta eller om tvn som vanligt står på och det visas en repris av programmet som jag inte vet om, så fort de första tonerna börjar spela finns han bakom mig.
Han står mest där och tittar. Han hummar lite ibland, någon gång fäller han en kort kommentar. I reklampauserna brukar vi prata lite med varandra. Han brukar ställa lite provocerande frågor eller kommentarer om saker som händer i mitt liv och jag brukar fråga lite grejer. Han svarar snällt, men ger mig inte så många detaljer. Ibland frågar jag frågor om personer jag har runt mig, men då brukar han bara svara jag eller nej. Han verkar inte jättepigg på att diskutera det ämnet. Lite då och då under programmets gång brukar det skramla till och låta lite i köket. Han brukar be om ursäkt för det, fast det är inte han som gör det. Det är den där virriga själen, ni vet.
Han är en väldigt lugn person som jag känner mig väldigt bekväm med. Han får gärna vara här, det stör mig inte ett dugg. Jag har haft fruktansvärt spända axlar och nacke hela dagen idag och nu när han var här ikväll frågade jag lite skämtsamt om han inte kunde massera mina axlar om han nu ändå skulle stå bakom mig hela tiden. "Förstår du hur rädd du skulle bli om jag gjorde det?" svarade han. "Nej då" sa jag. "Jo, du skulle nästan svimma av skräck" sa han. Och det är sant, jag skulle nog nästan svimma av skräck om han rörde mig så uppenbart att jag verkligen kände händer läggas på mig. Jag vill gärna tro att jag skulle kunna hantera det, men om jag ska vara ärlig mot mig själv så kan jag likaväl erkänna att det skulle skrämma skiten ur mig. Det vet han såklart. Han vet allt om mig.
När programmet är slut och sluttexterna börjar rulla försvinner han härifrån. "Jag går nu" säger han då. "Gör det du" svarar jag och sedan är han borta. Idag reste jag mig upp och gick och satte mig vid köksbordet direkt efter att programmet var slut. Direkt kände jag att håret på den armen som är närmast köksdelen reste sig upp. "Programmet är slut, du ska gå nu" sa jag till den virriga själen. Då lade sig håret ner igen.
Jag pratar inte högt och rakt ut i luften så det är ingen risk att någon hör mig av någon av er nu skulle bli orolig för det. Jag känner mig nästan manad att skriva att allt händer inne i mitt huvud men det skulle ge alla skeptiker vatten på sin kvarn, så jag kan inte riktigt beskriva det så heller. Den som har varit med om något liknande vet vad jag menar, den som aldrig har varit med om det skakar säkert på huvudet nu och funderar på vad jag är för blåögd virrpanna. Det är okej, jag förstår om ni inte förstår.
Det är tydligen väldigt intressant vad jag skriver just nu, för någon står och läser det här i skrivande stund. Det känns inte som att det är han som tittar på tv med mig utan någon annan. Denna någon annan rör vid mitt hår hela tiden och står snett till vänster bakom mig. Nu råkade han röra vid min arm. Han, okej det är en han. Det visste jag inte förrän nu. Antingen är han lite klumpig som råkar kittla mina hårstrån hela tiden eller så retas han med mig. Han är väldigt på mig här nu i alla fall, det känns nästan som att han börjar bli lite orolig. Kanske är bäst att jag stänger av här och går och lägger mig istället. Så får det bli.
Go´natt alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar