18/11:1

Jag var på Ikea idag (och igår, men då snyltade jag bara gratiskaffe) och det första jag såg när jag kom in i varuhuset var en skylt där det stod att för varje mjukisdjur jag köpte skulle Ikea skänka tio kronor till någon barnskola någonstans i världen. Jag tror i alla fall det var en skola, eller kanske skolor. Jag läste inte så noga. Det hade i alla fall med barn att göra. Jag förutsätter att det är fattiga sådana som avses.

Sedan såg jag en liten grå råtta som låg alldeles ensam bland 18 000 andra råttor. Nio kronor skulle han kosta. Om jag köpte den grå lilla råttan för nio kronor skulle Ikea alltså skänka tio kronor till fattiga barn? Jag är inget mattegeni så jag kanske räknar fel på något sätt, men i mina öron låter det som en förlust för deras del. Skitsamma, om jag kan få en råtta samtidigt som ungarna får en skola (eller vad det nu var) så känns det som en bra deal. Jag ryckte åt mig råttan och bestämde mig snabbt för att han skulle heta Albert. Sedan plockade jag på mig en niokronors mjukisboll till Pälsboll också. Det vore lite för girigt av mig att bara köpa saker till mig själv.

Nästa sak mina ögon landade på var en skylt där det stod "Alla mjukdjur är bra på att kramas, trösta, busa och lyssna. Dessutom är de pålitliga och säkerhetstestade." Den perfekta mannen är alltså ett mjukisdjur? Typiskt.

Ute på parkeringen när vi skulle in i bilen lyckades jag helt oplanerat befästa Alberts namn genom ett dop då jag råkade tappa honom i en vattenpöl. Dessvärre resulterade dopet i en väldigt tufsig råtta med en päls som var lite svår att få fason på när jag kom hem och skulle ta ett kort på den lille gynnaren, men så här ser han ut i alla fall.

Nu med facit i hand måste jag säga att jag tycker Ikea kör med falsk marknadsföring. Jag har testat att gnälla över lite allt möjligt här, men han tröstar minsann inte. Jag har kramat honom men han kramar inte tillbaka. Busa är han också dålig på. När jag kastar omkring på honom för att vara lite rolig ligger han bara still och stirrar på mig med en tom blick. Shit asså. Frågan är om han ens lyssnar när jag pratar med honom. Han avbryter i alla fall inte, så det är möjligt att lyssna är hans starkaste sida. Pålitlig? Vet inte än. Säkerhetstestad? Säkert.

Nä, jag tröttnade på Albert efter en stund. Han levde tyvärr inte riktigt upp till mina förväntningar. När Pälsboll hade dödat sin nya boll några gånger lät jag honom överta Albert. Nu har han legat och tuggat på den lilla gråtufsiga kroppen i en kvart så han tyckte nog inte så mycket om honom han heller. Stackars Albert.

Vilken tragisk historia det blev av hela den här Albertgrejen. Nu när jag ser på honom på håll efter Pälsbolls behandling funderar jag på om det är dags att börja kalla honom för Salig Albert. Det ser misstänkt lealöst ut där borta.

En trevlig tanke har allt det här genererat i i alla fall: Kanske är den perfekta mannen inte en mjukisråtta. Man kan alltid hoppas.