Under tiden som jag åt frukost för någon timme sedan multitaskade jag som vanligt. Jag åt, lyssnade på Nyhetsmorgon på tv4, skrev en lista på saker som jag behöver göra under dagen och samtidigt scannade jag igenom Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan i jakt på spännande saker som hänt under natten. Det har inte hänt så mycket i natt. Det mest dramatiska verkar vara en förmodad bomb under en bil i Helsingborg.
Hur som helst, Aftonbladet kör för tillfället en reportageserie om svälten i Afrika och spyr ur sig fruktansvärda bilder på svältens offer, den ena bilden värre än den andra. Organisationer försöker febrilt att samla in pengar för att hjälpa och Aftonbladet försöker få folk att skänka en timlön för detta ändamål. De rika ländernas bistånd till de fattiga länderna ökar, men det räcker inte. Det är verkligen hemskt. Jag ögnade igenom de nya rubrikerna i reportageserien och precis då drog Nyhetsmorgons nyheter igång. En av deras viktiga nyhetsrubriker var att Nasa skickar upp en satellit till Jupiter...
Jag har inget emot rymdforskning alls. Dels tycker jag att det är intressant att vi utforskar vad som finns utanför vår egna jords gränser och dels tror jag att vi kan lära oss mycket om oss själva och Jorden genom att undersöka omgivningen. Inget fel i det. Men det blir lite konstigt när nyheterna berättar att Nasas satellituppskjutning kostar över en miljard dollar. EN MILJARD DOLLAR! 1 000 000 000 dollar! Plötsligt känns världen väldigt skev. Om vi hade väntat ett antal år med att närma oss Jupiter med just den här satelliten och istället lagt denna budget i en klumpsumma som ett engångsbidrag till alla dessa svältande människor, hur hade svälten sett ut då? Vilka katastrofinsatser hade kunnat finansieras? Hur många människoliv hade kunnat räddas om vi hade valt att undersöka stoftringar och eventuella utomjordiska bakterier om tio år istället för just nu?
Ibland känns allting väldigt fel och prioriteringarna i den här världen känns fullständigt uppåt väggarna. Jag är medveten om att det inte går på samma budget och att man inte kan utesluta det ena bara för att det finns problem med det andra, men i just det här fallet känns det helt absurt om ni frågar mig.
Vad tycker ni?
torsdag 4 augusti 2011
onsdag 3 augusti 2011
3/8:3
Pälsboll leker med sin godisboll...
... 40 minuter senare leker Pälsboll fortfarande med sin godisboll...
Lättroad?
3/8:2
Det här fungerar inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Från mitt flyttdatum var det ganska exakt sex veckor tills jag ska iväg på den lärarledda delen av en av mina utbildningar som jag ska gå nu under hösten. Min plan var att först ha något som skulle kunna likna en semester i tre eller fyra veckor. Slappa, fixa iordning i lägenheten, undersöka omgivningarna. Läsa, ägna mig åt Pälsboll, träna lite, utnyttja "välkommen till kommunen-erbjudanden", lyssna på Sommar i P1 och bara göra vad som faller mig in. De sista två eller tre veckorna hade jag tänkt börja ta tag i företaget igen, fixa hemsidans make over, undersöka jobbrelaterade möjligheter i närområdet, förbereda en del av studierna, se till att jag är någorlunda förberedd för att dra igång så smått "på riktigt" när jag kommer hem igen. I planen ingick även att jag skulle jobba lite under dessa veckor om möjligheten dök upp, men inte speciellt mycket och bara med saker som känns roliga. Inget annat. Ingen stress och ingen press.
Men som sagt, det här fungerar inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag ägnar mig mest åt... ingenting. Jag använder mina dagar åt att ömsom sitta här och slösurfa, ömsom oroa mig över ekonomin. Varför? Ingen aning, för sådan akut panik är det absolut inte. Dessutom har jag generellt en inställning om att det inte tjänar mycket till att oroa sig för sådana saker, så varför ens lägga energi på det? Men min hjärna vill inte alls lyssna på sig själv och sina egna förmaningar. Den verkar helt och hållet ha börjat leva sitt eget liv som om den vore värsta tonåringen. Trotsig och bråkig, käftar emot och verkar dessutom rymma lite då och då och lämna sig själv åt sitt eget öde tills den behagar komma tillbaka. Hur jag än försöker få kontakt med den vissa stunder så lyckas jag inte, precis som om den har stängt dörren om sig men glömt att sätta upp skylten där det står "Stör ej". När jag väl får lite kontakt och försöker tala den tillrätta får jag antingen inget svar alls eller väldigt otydliga sådana. Det här är nytt och känns just nu ohanterbart och vansinnigt irriterande. Det hela är mycket, mycket märkligt.
Någon som vet, eller åtminstone har någon idé, om hur man får kontakt med och lyckas börja styra sin hjärna ditt man vill ha den igen?
Från mitt flyttdatum var det ganska exakt sex veckor tills jag ska iväg på den lärarledda delen av en av mina utbildningar som jag ska gå nu under hösten. Min plan var att först ha något som skulle kunna likna en semester i tre eller fyra veckor. Slappa, fixa iordning i lägenheten, undersöka omgivningarna. Läsa, ägna mig åt Pälsboll, träna lite, utnyttja "välkommen till kommunen-erbjudanden", lyssna på Sommar i P1 och bara göra vad som faller mig in. De sista två eller tre veckorna hade jag tänkt börja ta tag i företaget igen, fixa hemsidans make over, undersöka jobbrelaterade möjligheter i närområdet, förbereda en del av studierna, se till att jag är någorlunda förberedd för att dra igång så smått "på riktigt" när jag kommer hem igen. I planen ingick även att jag skulle jobba lite under dessa veckor om möjligheten dök upp, men inte speciellt mycket och bara med saker som känns roliga. Inget annat. Ingen stress och ingen press.
Men som sagt, det här fungerar inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag ägnar mig mest åt... ingenting. Jag använder mina dagar åt att ömsom sitta här och slösurfa, ömsom oroa mig över ekonomin. Varför? Ingen aning, för sådan akut panik är det absolut inte. Dessutom har jag generellt en inställning om att det inte tjänar mycket till att oroa sig för sådana saker, så varför ens lägga energi på det? Men min hjärna vill inte alls lyssna på sig själv och sina egna förmaningar. Den verkar helt och hållet ha börjat leva sitt eget liv som om den vore värsta tonåringen. Trotsig och bråkig, käftar emot och verkar dessutom rymma lite då och då och lämna sig själv åt sitt eget öde tills den behagar komma tillbaka. Hur jag än försöker få kontakt med den vissa stunder så lyckas jag inte, precis som om den har stängt dörren om sig men glömt att sätta upp skylten där det står "Stör ej". När jag väl får lite kontakt och försöker tala den tillrätta får jag antingen inget svar alls eller väldigt otydliga sådana. Det här är nytt och känns just nu ohanterbart och vansinnigt irriterande. Det hela är mycket, mycket märkligt.
Någon som vet, eller åtminstone har någon idé, om hur man får kontakt med och lyckas börja styra sin hjärna ditt man vill ha den igen?
3/8:1
Äsch, jag är mer hamster idag än jag var igår. Jag som hade tänkt åka till möbelaffären och spana idag får skjuta upp det igen. Förhoppningsvis kan jag åka i morgon istället. Jag misstänker att kinden inte tyckte om att en massa folk petade och tryckte på den igår och när jag sedan tömde var på kvällen blev det väl för mycket för den helt enkelt. Den är i alla fall inte speciellt varm och såret är bara lite lite rött, så svullnaden är det enda som stör. Hoppas det ger med sig snart igen. Tills dess får jag möbelspana på nätet istället.
På sätt och vis är det här bra för nu kan jag ta mig samman och åka till miljöcentralen med skräp som inte kan slängas på en vanlig miljöstation och jag kan bära ner de sista överflödiga pryttlarna till källarförrådet. Städa, sortera och organisera lite också kanske. Ägna mig lite åt Pälsboll som har fruktansvärt ont i sin kropp just nu. Sätta mig på en bänk i solen. Beta av några saker på min todo-lista. Skriva ett blogginlägg som är lite mer intressant än det här.
Jag måste bara nämna och hylla min mage också innan jag avslutar det här. Den tar sig verkligen an allt utan att klaga (undantaget gamla musslor) och bara jobbar på som den ska oavsett vad jag stoppar i den. Igår varnade en sköterska, läkaren och apoteksnissen för magproblem av penicillinet, bipacksedeln gör detsamma, likaså en snabb sökning på nätet, en extremt vanlig biverkning tydligen. Min mage säger dock inte någonting alls. Den arbetar glatt på med amoxicillintrihydrat, kaliumklavulanat, natriumstärkelseglykollat och andra outalbara ämnen utan att ens reflektera över att det kanske skulle kunna vara något att bråka om. Jag är så himla tacksam för det. Min fina, snälla mage.
På sätt och vis är det här bra för nu kan jag ta mig samman och åka till miljöcentralen med skräp som inte kan slängas på en vanlig miljöstation och jag kan bära ner de sista överflödiga pryttlarna till källarförrådet. Städa, sortera och organisera lite också kanske. Ägna mig lite åt Pälsboll som har fruktansvärt ont i sin kropp just nu. Sätta mig på en bänk i solen. Beta av några saker på min todo-lista. Skriva ett blogginlägg som är lite mer intressant än det här.
Jag måste bara nämna och hylla min mage också innan jag avslutar det här. Den tar sig verkligen an allt utan att klaga (undantaget gamla musslor) och bara jobbar på som den ska oavsett vad jag stoppar i den. Igår varnade en sköterska, läkaren och apoteksnissen för magproblem av penicillinet, bipacksedeln gör detsamma, likaså en snabb sökning på nätet, en extremt vanlig biverkning tydligen. Min mage säger dock inte någonting alls. Den arbetar glatt på med amoxicillintrihydrat, kaliumklavulanat, natriumstärkelseglykollat och andra outalbara ämnen utan att ens reflektera över att det kanske skulle kunna vara något att bråka om. Jag är så himla tacksam för det. Min fina, snälla mage.
tisdag 2 augusti 2011
2/8:2
Vilka fantastiska människor det finns på vårdcentralen här! Hjälpsamma, glada och trevliga hela bunten, allt från sköterskan som svarade när jag ringde i morse till den überstressade akutjourläkaren som tog sig en titt på min kind.
Jag fick till en början tid hos en distriktssköterska som skulle kika på såret och ta ställning till om en doktor sedan skulle undersöka det vidare eller inte. Jag satt ensam i väntrummet när en sjuksköterska i min egen ålder kikade fram.
-Gertrud! ropade hon för att påkalla att det var Gertruds tur.
Nu fanns det ju som sagt ingen annan än jag i väntrummet så hon gick fram till mig.
-Gertrud? sa hon frågande.
Jag tittade på henne.
-Nej.
-Nähä, vem är du då?
-Majsan.
-Okej Majsan, vi tar in dig istället.
Vi gick in i ett rum och jag berättade vilken sorts skada det var. Hon tittade på såret och petade lite på det.
-Hur gick det här till egentligen?
Jag klapprade lite med tänderna mot henne och hon fnissade till.
-Nu lät du som min dotters marsvin, sa hon. Du ser ut som en hamster och låter som ett marsvin.
-Och beter mig som en bunny, sa jag.
Hon skrattade till.
-Jasså?
-Bobopidoo, trallade jag på bästa Marilyn Monroe-manér och gjorde mitt bästa för att se ut som ett våp.
Hon skrattade lite och petade med sitt finger rakt in i min svullna kind.
-Jag måste låta en annan sköterska titta på det här, sa hon och fick snabbt en bekymrad min. Medan hon öppnade dörren och ropade på en av sina kollegor tog jag en snabbtitt i spegeln. Så illa ser det väl inte ut? Nej, det tyckte jag inte. Lite svullet och lite rött, men inte så illa alls. Klart bättre nu än det har gjort hittills. En äldre sköterska kom in och böjde sig fram för att titta på kinden.
-Nämen oj då! Ja, här är det inget snack om saken. Du måste till en läkare.
De båda sköterskorna började peta och trycka och oja sig. Ujujuj, ojojoj. På dem lät det som att en amputation av huvudet var det lindrigaste åtgärden jag skulle få vara med om. Jag fattade ingenting.
Jag blev utskickad till ett annat väntrum där det satt en hel del folk (bland annat Gertrud visade det sig) och där satt jag och läste tidning efter tidning innan en liten stressad man kom halvspringande och ropade in mig. Jag berättade vad som hänt och han tittade snabbt på såret innan han tog på sig en sån där otäck plasthandske. "Jaha, nu tänker han riva upp det" tänkte jag uppgivet, fortfarande övetygad om att en amputation var i antågande, men han bara petade lite på det. Tryckte rakt in i kinden med ett finger, som för att kontrollera hur mycket studs det var i huden.
-Det ser inte så illa ut. Har det varat sig mycket?
-Jag ägnade halva kvällen igår åt att tömma det så mycket som möjligt.
-Bra. Gjort rent det också?
-Japp.
-Är det bättre nu än innan?
-O ja!
-Har du det täckt med plåster eller något?
-Bara på natten, det är utan något på dagarna.
-Perfekt, du har ju koll.
-Mmm...
-Jag tänker skriva ut penicillin åt dig i alla fall. Ät det tills burken är slut om du inte mår dåligt av det. Annars kan du sluta när du känner för det om du tycker såret ser okej ut. Låt det vara öppet så att varet kan rinna ut om det vill. Vad sa akutläkaren precis när det hade hänt förresten?
-Du är den första som tittar på det.
-Var du inte på akuten?
-Nej.
-Så du har tagit hand om det själv från början tills nu?
-Ja.
-Inte illa alls, det ser faktiskt riktigt fint ut. (HA, sug på den alla ni olyckskorpar!) Jag fixar ett e-recept så du kan åka och hämta medicinen nu direkt.
-Var ligger Apoteket? I centrum?
-Eh, ja det kan man väl säga.
-Jättecentralt?
-Jaaa, det är en parkering och så ligger det där. (Tack för beskrivningen och goddag yxskaft!)
-Okej, men inne i centrum alltså? Ser jag det om jag åker in dit?
-Kanske.
-Jaha. Jaja, jag letar mig fram.
-Det ligger en asiatisk restaurang i samma hus.
-Då vet jag! Tack!
En dyr medicinuthämtning senare har jag lyckats oroa mig över alla biverkningsvarningar en stund, insett att jag nog kommer få en räkning från vårdcentralen, handlat lite grönfoder och gett Pälsboll en godisboll att leka med och nu sitter jag här och dricker kaffe, uttråkad och omotiverad. Fyra dagar ledigt har jag haft nu och det känns verkligen som att det räcker. Nu vill jag ha något att göra igen. Kindpåsen har nästan helt gett med sig och jag tror att jag vågar mig ut bland folk igen så i morgon blir det nog en tripp till en möbelaffär för att rekognosera lite innan jag letar upp någon stackars sate som får åka med och köpa grejerna någon lämplig dag. Det kommer att vara efterlängtat.
Nu har jag en hel kväll att slå ihjäl på något sätt. Önska mig lycka till!
Jag fick till en början tid hos en distriktssköterska som skulle kika på såret och ta ställning till om en doktor sedan skulle undersöka det vidare eller inte. Jag satt ensam i väntrummet när en sjuksköterska i min egen ålder kikade fram.
-Gertrud! ropade hon för att påkalla att det var Gertruds tur.
Nu fanns det ju som sagt ingen annan än jag i väntrummet så hon gick fram till mig.
-Gertrud? sa hon frågande.
Jag tittade på henne.
-Nej.
-Nähä, vem är du då?
-Majsan.
-Okej Majsan, vi tar in dig istället.
Vi gick in i ett rum och jag berättade vilken sorts skada det var. Hon tittade på såret och petade lite på det.
-Hur gick det här till egentligen?
Jag klapprade lite med tänderna mot henne och hon fnissade till.
-Nu lät du som min dotters marsvin, sa hon. Du ser ut som en hamster och låter som ett marsvin.
-Och beter mig som en bunny, sa jag.
Hon skrattade till.
-Jasså?
-Bobopidoo, trallade jag på bästa Marilyn Monroe-manér och gjorde mitt bästa för att se ut som ett våp.
Hon skrattade lite och petade med sitt finger rakt in i min svullna kind.
-Jag måste låta en annan sköterska titta på det här, sa hon och fick snabbt en bekymrad min. Medan hon öppnade dörren och ropade på en av sina kollegor tog jag en snabbtitt i spegeln. Så illa ser det väl inte ut? Nej, det tyckte jag inte. Lite svullet och lite rött, men inte så illa alls. Klart bättre nu än det har gjort hittills. En äldre sköterska kom in och böjde sig fram för att titta på kinden.
-Nämen oj då! Ja, här är det inget snack om saken. Du måste till en läkare.
De båda sköterskorna började peta och trycka och oja sig. Ujujuj, ojojoj. På dem lät det som att en amputation av huvudet var det lindrigaste åtgärden jag skulle få vara med om. Jag fattade ingenting.
Jag blev utskickad till ett annat väntrum där det satt en hel del folk (bland annat Gertrud visade det sig) och där satt jag och läste tidning efter tidning innan en liten stressad man kom halvspringande och ropade in mig. Jag berättade vad som hänt och han tittade snabbt på såret innan han tog på sig en sån där otäck plasthandske. "Jaha, nu tänker han riva upp det" tänkte jag uppgivet, fortfarande övetygad om att en amputation var i antågande, men han bara petade lite på det. Tryckte rakt in i kinden med ett finger, som för att kontrollera hur mycket studs det var i huden.
-Det ser inte så illa ut. Har det varat sig mycket?
-Jag ägnade halva kvällen igår åt att tömma det så mycket som möjligt.
-Bra. Gjort rent det också?
-Japp.
-Är det bättre nu än innan?
-O ja!
-Har du det täckt med plåster eller något?
-Bara på natten, det är utan något på dagarna.
-Perfekt, du har ju koll.
-Mmm...
-Jag tänker skriva ut penicillin åt dig i alla fall. Ät det tills burken är slut om du inte mår dåligt av det. Annars kan du sluta när du känner för det om du tycker såret ser okej ut. Låt det vara öppet så att varet kan rinna ut om det vill. Vad sa akutläkaren precis när det hade hänt förresten?
-Du är den första som tittar på det.
-Var du inte på akuten?
-Nej.
-Så du har tagit hand om det själv från början tills nu?
-Ja.
-Inte illa alls, det ser faktiskt riktigt fint ut. (HA, sug på den alla ni olyckskorpar!) Jag fixar ett e-recept så du kan åka och hämta medicinen nu direkt.
-Var ligger Apoteket? I centrum?
-Eh, ja det kan man väl säga.
-Jättecentralt?
-Jaaa, det är en parkering och så ligger det där. (Tack för beskrivningen och goddag yxskaft!)
-Okej, men inne i centrum alltså? Ser jag det om jag åker in dit?
-Kanske.
-Jaha. Jaja, jag letar mig fram.
-Det ligger en asiatisk restaurang i samma hus.
-Då vet jag! Tack!
En dyr medicinuthämtning senare har jag lyckats oroa mig över alla biverkningsvarningar en stund, insett att jag nog kommer få en räkning från vårdcentralen, handlat lite grönfoder och gett Pälsboll en godisboll att leka med och nu sitter jag här och dricker kaffe, uttråkad och omotiverad. Fyra dagar ledigt har jag haft nu och det känns verkligen som att det räcker. Nu vill jag ha något att göra igen. Kindpåsen har nästan helt gett med sig och jag tror att jag vågar mig ut bland folk igen så i morgon blir det nog en tripp till en möbelaffär för att rekognosera lite innan jag letar upp någon stackars sate som får åka med och köpa grejerna någon lämplig dag. Det kommer att vara efterlängtat.
Nu har jag en hel kväll att slå ihjäl på något sätt. Önska mig lycka till!
2/8:1
Lite perspektiv på saker och ting är aldrig fel.
Jag chattade med Herr H igår kväll och fick reda på att han nästan drunknade i havet för några dagar sedan. Därefter pratade jag med A1 inatt och fick reda på att han blev överkörd av en (eller kanske snarare två) motorcyklar i lördags och "är lite öm" för att använda hans egna ord.
Plötsligt känns min kindpåse inte så farlig alls.
Jag chattade med Herr H igår kväll och fick reda på att han nästan drunknade i havet för några dagar sedan. Därefter pratade jag med A1 inatt och fick reda på att han blev överkörd av en (eller kanske snarare två) motorcyklar i lördags och "är lite öm" för att använda hans egna ord.
Plötsligt känns min kindpåse inte så farlig alls.
måndag 1 augusti 2011
1/8:3
Nu ska alla ni olyckskorpar få något att gotta er i! Vet ni vad jag gjorde? Jag stod i duschen när det plötsligt började pulsera intensivt i min kindpåse. Färdigduschad tittade jag mig i spegeln och funderade en sekund. Petade och tryckte lite med fingret på den ömmande kinden. Hmm... "Det här kan bli mysigt" tänkte jag och tryckte bestämt till från två håll samtidigt. Jag ska bespara er detaljerna och sammanfattar istället hela händelsen med ett enda ord: Splatt!
Enda smolket i bägaren är att det satte igång en molande irriterande smärta som inte fanns där tidigare. Annars var det sådär äckelintressant och det fick mig att nästan gnugga händerna av förtjusning. *fniss* Ja, jag ska ringa vårdcentralen i morgon så ni slipper hötta med pekfingret och ge mig förmaningar.
Men min kropp fungerar precis som den ska och jobbar för fullt på att göra sig av med dumheter som den inte tycker om. Är det inte fantastiskt?
Enda smolket i bägaren är att det satte igång en molande irriterande smärta som inte fanns där tidigare. Annars var det sådär äckelintressant och det fick mig att nästan gnugga händerna av förtjusning. *fniss* Ja, jag ska ringa vårdcentralen i morgon så ni slipper hötta med pekfingret och ge mig förmaningar.
Men min kropp fungerar precis som den ska och jobbar för fullt på att göra sig av med dumheter som den inte tycker om. Är det inte fantastiskt?
1/8:2
Jag får väl börja med att be om ursäkt för mitt supernegativa inlägg tidigare idag. Jag försöker oftast undvika att skriva såna inlägg, men just då kändes allting verkligen riktigt illa och jag hade ett behov av att spy ur mig lite galla. Nu känns det bättre igen. Svullnaden har gått ner lite och det gör inte riktigt lika ont längre, i alla fall inte för tillfället.
Det är några stycken personer som oroligt har hojtat om att jag måste gå till farbror doktorn om det är varmt och svullet och rött för att då kan såret vara infekterat, men jag köper inte riktigt det där. I skrivande stund är det ganska exakt två dygn sedan jag fick ett främmande föremål rakt in i kinden, ganska djupt in. Om min kropp inte hade reagerat med värme, svullnad och rodnad, DÅ hade det varit onormalt. Nu tror jag inte att det är onormalt alls. Kroppen har reagerat på att något inte är som det ska och gör sitt bästa för att göra sig av med eventuellt skräp och att åtgärda problemet. Än så länge ser jag inga tecken på att den inte klarar av det själv och ser därför ingen anledning att springa till vårdcentralen och visa upp det. Skulle det börja bråka om några dagar, vara sig en massa och bete sig allmänt illa, fortfarande vara svullet, kanske till och med svullna mer, och göra jätteont, då kommer jag kolla upp vad det är frågan om. Två dygn efter olyckstillfället finns det ingen anledning att börja måla f*n på väggen.
"Det kan ha kommit in främmande bakterier i såret!" Ja, jag skulle vilja påstå att det garanterat har kommit in främmande bakterier i såret. Främmande bakterier är dock inte detsamma som dödliga bakterier. Det är faktiskt inte ens det samma som farliga bakterier, det är bara bakterier som är främmande och som min kropp inte är van vid. Den kommer att göra sig av med dem, var så säkra. Har jag tur trimmar allt det här det mitt immunförsvar lite extra på kuppen. Jag har redan ett helt fantastiskt immunförsvar och jag vill påstå att det beror på att min kropp utsätts för både det ena och det andra och att den mycket sällan får någon hjälp med att lösa det. Övning ger färdighet och jag tror envist att det gäller immunförsvar också. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag att tro något annat. Jag har stor tilltro till min kropp och dess självläkande förmåga.
Annars då? Jodå, jag har fått lite gjort idag. En ny olycksfallsförsäkring är fixad (helt oberoende av min hamsterkind, jag lovar!), Pälsboll har fått en fixaryggentid hos sin osteopat, jag har till min stora förskräckelse hittat ännu mer köksprylar i en flyttlåda, kycklingvingar är lagda i marinad och jag har anmält mig till två nya distansutbildningar. Jag är så himla sugen på att anmäla mig till några utbildningar till men jag vet inte hur jag ska göra med dem än. Precis innan jag började skriva här satt jag och tittade ut genom mitt stora fönster och funderade på om jag ska bli babysimsinstruktör eller första hjälpen- och HLR-instruktör, eller kanske både och. Får fundera på det lite till tror jag. Slappa lite, fundera lite, underhålla Pälsboll lite. Slödag kallas det.
Det är några stycken personer som oroligt har hojtat om att jag måste gå till farbror doktorn om det är varmt och svullet och rött för att då kan såret vara infekterat, men jag köper inte riktigt det där. I skrivande stund är det ganska exakt två dygn sedan jag fick ett främmande föremål rakt in i kinden, ganska djupt in. Om min kropp inte hade reagerat med värme, svullnad och rodnad, DÅ hade det varit onormalt. Nu tror jag inte att det är onormalt alls. Kroppen har reagerat på att något inte är som det ska och gör sitt bästa för att göra sig av med eventuellt skräp och att åtgärda problemet. Än så länge ser jag inga tecken på att den inte klarar av det själv och ser därför ingen anledning att springa till vårdcentralen och visa upp det. Skulle det börja bråka om några dagar, vara sig en massa och bete sig allmänt illa, fortfarande vara svullet, kanske till och med svullna mer, och göra jätteont, då kommer jag kolla upp vad det är frågan om. Två dygn efter olyckstillfället finns det ingen anledning att börja måla f*n på väggen.
"Det kan ha kommit in främmande bakterier i såret!" Ja, jag skulle vilja påstå att det garanterat har kommit in främmande bakterier i såret. Främmande bakterier är dock inte detsamma som dödliga bakterier. Det är faktiskt inte ens det samma som farliga bakterier, det är bara bakterier som är främmande och som min kropp inte är van vid. Den kommer att göra sig av med dem, var så säkra. Har jag tur trimmar allt det här det mitt immunförsvar lite extra på kuppen. Jag har redan ett helt fantastiskt immunförsvar och jag vill påstå att det beror på att min kropp utsätts för både det ena och det andra och att den mycket sällan får någon hjälp med att lösa det. Övning ger färdighet och jag tror envist att det gäller immunförsvar också. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag att tro något annat. Jag har stor tilltro till min kropp och dess självläkande förmåga.
Annars då? Jodå, jag har fått lite gjort idag. En ny olycksfallsförsäkring är fixad (helt oberoende av min hamsterkind, jag lovar!), Pälsboll har fått en fixaryggentid hos sin osteopat, jag har till min stora förskräckelse hittat ännu mer köksprylar i en flyttlåda, kycklingvingar är lagda i marinad och jag har anmält mig till två nya distansutbildningar. Jag är så himla sugen på att anmäla mig till några utbildningar till men jag vet inte hur jag ska göra med dem än. Precis innan jag började skriva här satt jag och tittade ut genom mitt stora fönster och funderade på om jag ska bli babysimsinstruktör eller första hjälpen- och HLR-instruktör, eller kanske både och. Får fundera på det lite till tror jag. Slappa lite, fundera lite, underhålla Pälsboll lite. Slödag kallas det.
1/8:1
Nu är det inte så roligt faktiskt. Om jag såg ut som en hamster igår ser jag ut som en HAMSTER idag. Den skadade kinden har svullnat upp mer och resten av kroppen har svullnat av en hel del. Skillnaden mellan höger och vänster ansiktshalva är därmed mycket större och mycket mer iögonfallande idag. Tråkigt, för jag hade tänkt ta en tur till möbelaffären för att spana in och eventuellt köpa lite möbler. Jag saknar både soffa, byrå och tv för tillfället och vill gärna fixa det så snart som möjligt. Dessutom behövs framför allt byrån för att jag över huvud taget ska kunna få någon vettig ordning på det här stället. Jag har inga förvaringsplatser än, allt står framme på golvet och jag kan inte göra något åt det.
Utöver den enorma svullnaden gör kinden ont och än värre blir det om jag anstränger mig, så jag kan inte göra något vettigt heller. Smärta kan jag dock leva med så länge jag åtminstone kan visa mig ute, vilket jag alltså inte kan idag. Uttråkad till max är jag också, utan inspiration. Just nu känns saker och ting inte bra alls. Måtte svullnaden lägga sig snabbt så att jag kan ta tag i saker och ting så att jag inte hamnar i ett omöblerat vakuum av tristess.
Fungerar det att lägga is på svullnaden tro? Jag ska ta och fixa lite is och se om det kan få mig att se åtminstone lite halvsymmetrisk ut igen. Vad ska jag göra annars? Trycka i mitt ett halvkilo socker så att resten också svullnar upp igen? Usch, vilken dålig idé.
Har ont, är uttråkad och ser ut som en gnagare. Vilken toppentjej. *suck*
Utöver den enorma svullnaden gör kinden ont och än värre blir det om jag anstränger mig, så jag kan inte göra något vettigt heller. Smärta kan jag dock leva med så länge jag åtminstone kan visa mig ute, vilket jag alltså inte kan idag. Uttråkad till max är jag också, utan inspiration. Just nu känns saker och ting inte bra alls. Måtte svullnaden lägga sig snabbt så att jag kan ta tag i saker och ting så att jag inte hamnar i ett omöblerat vakuum av tristess.
Fungerar det att lägga is på svullnaden tro? Jag ska ta och fixa lite is och se om det kan få mig att se åtminstone lite halvsymmetrisk ut igen. Vad ska jag göra annars? Trycka i mitt ett halvkilo socker så att resten också svullnar upp igen? Usch, vilken dålig idé.
Har ont, är uttråkad och ser ut som en gnagare. Vilken toppentjej. *suck*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)