2/8:2

Vilka fantastiska människor det finns på vårdcentralen här! Hjälpsamma, glada och trevliga hela bunten, allt från sköterskan som svarade när jag ringde i morse till den überstressade akutjourläkaren som tog sig en titt på min kind.

Jag fick till en början tid hos en distriktssköterska som skulle kika på såret och ta ställning till om en doktor sedan skulle undersöka det vidare eller inte. Jag satt ensam i väntrummet när en sjuksköterska i min egen ålder kikade fram.
-Gertrud! ropade hon för att påkalla att det var Gertruds tur.
Nu fanns det ju som sagt ingen annan än jag i väntrummet så hon gick fram till mig.
-Gertrud? sa hon frågande.
Jag tittade på henne.
-Nej.
-Nähä, vem är du då?
-Majsan.
-Okej Majsan, vi tar in dig istället.

Vi gick in i ett rum och jag berättade vilken sorts skada det var. Hon tittade på såret och petade lite på det.
-Hur gick det här till egentligen?
Jag klapprade lite med tänderna mot henne och hon fnissade till.
-Nu lät du som min dotters marsvin, sa hon. Du ser ut som en hamster och låter som ett marsvin.
-Och beter mig som en bunny, sa jag.
Hon skrattade till.
-Jasså?
-Bobopidoo, trallade jag på bästa Marilyn Monroe-manér och gjorde mitt bästa för att se ut som ett våp.
Hon skrattade lite och petade med sitt finger rakt in i min svullna kind.
-Jag måste låta en annan sköterska titta på det här, sa hon och fick snabbt en bekymrad min. Medan hon öppnade dörren och ropade på en av sina kollegor tog jag en snabbtitt i spegeln. Så illa ser det väl inte ut? Nej, det tyckte jag inte. Lite svullet och lite rött, men inte så illa alls. Klart bättre nu än det har gjort hittills. En äldre sköterska kom in och böjde sig fram för att titta på kinden.
-Nämen oj då! Ja, här är det inget snack om saken. Du måste till en läkare.
De båda sköterskorna började peta och trycka och oja sig. Ujujuj, ojojoj. På dem lät det som att en amputation av huvudet var det lindrigaste åtgärden jag skulle få vara med om. Jag fattade ingenting.

Jag blev utskickad till ett annat väntrum där det satt en hel del folk (bland annat Gertrud visade det sig) och där satt jag och läste tidning efter tidning innan en liten stressad man kom halvspringande och ropade in mig. Jag berättade vad som hänt och han tittade snabbt på såret innan han tog på sig en sån där otäck plasthandske. "Jaha, nu tänker han riva upp det" tänkte jag uppgivet, fortfarande övetygad om att en amputation var i antågande, men han bara petade lite på det. Tryckte rakt in i kinden med ett finger, som för att kontrollera hur mycket studs det var i huden.
-Det ser inte så illa ut. Har det varat sig mycket?
-Jag ägnade halva kvällen igår åt att tömma det så mycket som möjligt.
-Bra. Gjort rent det också?
-Japp.
-Är det bättre nu än innan?
-O ja!
-Har du det täckt med plåster eller något?
-Bara på natten, det är utan något på dagarna.
-Perfekt, du har ju koll.
-Mmm...
-Jag tänker skriva ut penicillin åt dig i alla fall. Ät det tills burken är slut om du inte mår dåligt av det. Annars kan du sluta när du känner för det om du tycker såret ser okej ut. Låt det vara öppet så att varet kan rinna ut om det vill. Vad sa akutläkaren precis när det hade hänt förresten?
-Du är den första som tittar på det.
-Var du inte på akuten?
-Nej.
-Så du har tagit hand om det själv från början tills nu?
-Ja.
-Inte illa alls, det ser faktiskt riktigt fint ut. (HA, sug på den alla ni olyckskorpar!) Jag fixar ett e-recept så du kan åka och hämta medicinen nu direkt.
-Var ligger Apoteket? I centrum?
-Eh, ja det kan man väl säga.
-Jättecentralt?
-Jaaa, det är en parkering och så ligger det där. (Tack för beskrivningen och goddag yxskaft!)
-Okej, men inne i centrum alltså? Ser jag det om jag åker in dit?
-Kanske.
-Jaha. Jaja, jag letar mig fram.
-Det ligger en asiatisk restaurang i samma hus.
-Då vet jag! Tack!

En dyr medicinuthämtning senare har jag lyckats oroa mig över alla biverkningsvarningar en stund, insett att jag nog kommer få en räkning från vårdcentralen, handlat lite grönfoder och gett Pälsboll en godisboll att leka med och nu sitter jag här och dricker kaffe, uttråkad och omotiverad. Fyra dagar ledigt har jag haft nu och det känns verkligen som att det räcker. Nu vill jag ha något att göra igen. Kindpåsen har nästan helt gett med sig och jag tror att jag vågar mig ut bland folk igen så i morgon blir det nog en tripp till en möbelaffär för att rekognosera lite innan jag letar upp någon stackars sate som får åka med och köpa grejerna någon lämplig dag. Det kommer att vara efterlängtat.

Nu har jag en hel kväll att slå ihjäl på något sätt. Önska mig lycka till!