I lördags köpte jag fyra kilo gräsbetande lamm (döda och i bitar alltså) för 29.90 kr/kilot. Nu sitter jag här och funderar på hur man kan vara så dum att man bara köper fyra kilo när man får ett sånt tillfälle? Oerhört korkat.
Pälsbollsuppdatering: Han hostar mindre men haltar lite då och då istället.
Jaha, det var ungefär det jag hade att skriva om idag. På återseende!
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
30/10:3
På tal om saker att ha på kylskåpsdörren så hade jag den här när jag fortfarande bodde i Födelsestaden. Den får mig fortfarande att gråta som ett barn varje gång jag läser den så det är ganska olämpligt för min del att se den flera gånger om dagen, men ibland så...
When God had made the earth and sky,
the flowers and the trees.
He then made all the animals
and all the birds and bees.
And when his work was finished
not one was quite the same.
He said "I´ll walk this earth of mine
and give each one a name".
And so he travelled land and sea
and everywhere he went,
a little creature followed him
until it´s strength was spent.
When all were named upon the earth
and in the sky and sea,
the little creature said "Dear Lord,
there´s not one left for me".
The father smiled and softly said
"I´ve left you ´til the end,
I´ve turned my own name back to front
and call you Dog, my friend".
the flowers and the trees.
He then made all the animals
and all the birds and bees.
And when his work was finished
not one was quite the same.
He said "I´ll walk this earth of mine
and give each one a name".
And so he travelled land and sea
and everywhere he went,
a little creature followed him
until it´s strength was spent.
When all were named upon the earth
and in the sky and sea,
the little creature said "Dear Lord,
there´s not one left for me".
The father smiled and softly said
"I´ve left you ´til the end,
I´ve turned my own name back to front
and call you Dog, my friend".
30/10:2
Den här fanns på min kylskåpsdörr för några år sedan. Nu är den borta. Jag tror jag ska leta fram något nytt lämpligt att sätta upp där nu.
30/10:1
Det finns olika sätt att lösa pinsamma situationer på. Det finns "the right way" som kan genomföras på flera olika sätt men som alltid innebär att man tar sig ur situationen med värdighet och äran i behåll, och det finns "the Majsan way" som i princip innebär motsatsen. Graden av pinsamhet går alltid att diskutera, men oavsett vilket innebär the Majsan way alltid att situationen ska lösas på ett inte helt konventionellt sätt, att alltid bjuda lite extra på sig själv och göra något som inte anses som helt normalt just då. Så vem ska lösa konstiga situationer the Majsan way om inte Majsan själv? Jag använde mig av the Majsan way senast för någon timme sedan. Vi tar det från början.
Pälsboll är både förkyld och magsjuk och jag har vaknat ett antal gånger inatt av att han har hostat i vad som har kännts som en halv evighet och dessutom kräkts lite då och då. Nu ligger han utslagen i sängen och verkar tro att han är döende. Det tror inte jag.
Ni vet hur det är när man är tillräckligt vaken för att vara medveten om saker som händer men ändå tillräckligt sovande för att hjärnan ska blanda ihop intryck och skapa en egen verklighet av det? Det hände någon gång sent inatt. Jag vaknade till för säkert tionde gången av att Pälsboll hostade och hostade och hostade och plötsligt tänkte jag att det är fantastiskt att han kan hosta så att det låter som musik. Han hostade fram den där I love rock n´roll. Otroligt. Det tog mig en liten stund att inse att det inte var han som hostade längre utan den festande grannen och hans gapiga och stökiga gäster som hade öppnat balkongdörren. Hoppsan.
Nu till själva the Majsan way-situationen. Jag har ägnat förmiddagen åt att städa här. Jag har diskat en mastodontdisk, vattnat blommorna, dammat, dammsugit och tvättat golvet. För att göra det aningen mer roande plockade jag fram min gamla mp3-spelare och gick omkring med den i byxlinningen samtidigt som jag dammsög. Just den här mp3-spelaren (jag har två) finns det helt slumpmässigt inlagda låtar på. Det finns musikallåtar, schlager, typisk radiomusik, låtar som bäst passar att spelas på Sensation Black, 80-tal, 90-tal, trance och annat dansvänligt. En salig blandning alltså. Under dammsugandet lyckades jag lyssna mig igenom Troll- Jimmy Dean, Lill Lindfors- Musik ska byggas utav glädje, Lill Lindfors- Du är den ende, Aaliyah- More than a woman, Tommy Körberg- Stad i ljus, Kleerup- 3 am, Celine Dion- Pour que tu m'aimes encore och Pedro del Mar- Feel. En hel del gammalt och ganska oväntat för att vara min mp3-spelare. Så kan det gå när man låter datorn välja lite random låtar att skicka över till enhet G:.
Det fanns en låt till som jag lyssnade på. Sofia dansar go-go. Ni vet vilken det är va? Det går att vicka väldigt mycket på rumpan till den samtidigt som man går runt där med dammsugaren. Faktum är att det går att shaka loss riktigt ordentligt med den i öronen och det var precis vad jag gjorde, lite twistande sådär. Nu råkade jag samtidigt befinna mig precis vid mitt fönster. Plötsligt kände jag mig väldigt iakttagen och kikade ut. Precis nedanför fönstret stod det fem killar i 35-årsåldern och tittade på mig. Eller ja, fyra tittade med höjda ögonbryn och en skrattade så han vek sig. Jaha, grannens festdeltagare hade vaknat till liv och stod och väntade på skjuts när de fick syn på mig som dansade runt med en dammsugare. Under någon sekund stannade jag till och tittade på dem medan de tittade på mig med sina blodsprängda bakisögon. Hur tar man sig ur den situationen? Jag kunde diskret ha backat undan, låtsas att det aldrig hade hänt och hoppats på att de hade glömt det i morgon. Det skulle nog vara the right way, men det är definitivt inte the Majsan way.
Nej, the Majsan way innebar i den situationen att jag dansade runt några varv lite extra tillgjort, vilket fick två av dem att också vicka lite på höfterna på äkta twist-manér, trots att de inte hörde vad jag lyssnade på. Då vickade jag tillbaka och studsade barnsligt runt en stund till innan jag dansade iväg in i rummet igen. En halv minut senare blev de upplockade av en bil och åkte iväg och jag ställde in min danskavaljer i städskrubben och plockade istället fram golvmoppen. Det är så man löser saker the Majsan way!
Pälsboll är både förkyld och magsjuk och jag har vaknat ett antal gånger inatt av att han har hostat i vad som har kännts som en halv evighet och dessutom kräkts lite då och då. Nu ligger han utslagen i sängen och verkar tro att han är döende. Det tror inte jag.
Ni vet hur det är när man är tillräckligt vaken för att vara medveten om saker som händer men ändå tillräckligt sovande för att hjärnan ska blanda ihop intryck och skapa en egen verklighet av det? Det hände någon gång sent inatt. Jag vaknade till för säkert tionde gången av att Pälsboll hostade och hostade och hostade och plötsligt tänkte jag att det är fantastiskt att han kan hosta så att det låter som musik. Han hostade fram den där I love rock n´roll. Otroligt. Det tog mig en liten stund att inse att det inte var han som hostade längre utan den festande grannen och hans gapiga och stökiga gäster som hade öppnat balkongdörren. Hoppsan.
Nu till själva the Majsan way-situationen. Jag har ägnat förmiddagen åt att städa här. Jag har diskat en mastodontdisk, vattnat blommorna, dammat, dammsugit och tvättat golvet. För att göra det aningen mer roande plockade jag fram min gamla mp3-spelare och gick omkring med den i byxlinningen samtidigt som jag dammsög. Just den här mp3-spelaren (jag har två) finns det helt slumpmässigt inlagda låtar på. Det finns musikallåtar, schlager, typisk radiomusik, låtar som bäst passar att spelas på Sensation Black, 80-tal, 90-tal, trance och annat dansvänligt. En salig blandning alltså. Under dammsugandet lyckades jag lyssna mig igenom Troll- Jimmy Dean, Lill Lindfors- Musik ska byggas utav glädje, Lill Lindfors- Du är den ende, Aaliyah- More than a woman, Tommy Körberg- Stad i ljus, Kleerup- 3 am, Celine Dion- Pour que tu m'aimes encore och Pedro del Mar- Feel. En hel del gammalt och ganska oväntat för att vara min mp3-spelare. Så kan det gå när man låter datorn välja lite random låtar att skicka över till enhet G:.
Det fanns en låt till som jag lyssnade på. Sofia dansar go-go. Ni vet vilken det är va? Det går att vicka väldigt mycket på rumpan till den samtidigt som man går runt där med dammsugaren. Faktum är att det går att shaka loss riktigt ordentligt med den i öronen och det var precis vad jag gjorde, lite twistande sådär. Nu råkade jag samtidigt befinna mig precis vid mitt fönster. Plötsligt kände jag mig väldigt iakttagen och kikade ut. Precis nedanför fönstret stod det fem killar i 35-årsåldern och tittade på mig. Eller ja, fyra tittade med höjda ögonbryn och en skrattade så han vek sig. Jaha, grannens festdeltagare hade vaknat till liv och stod och väntade på skjuts när de fick syn på mig som dansade runt med en dammsugare. Under någon sekund stannade jag till och tittade på dem medan de tittade på mig med sina blodsprängda bakisögon. Hur tar man sig ur den situationen? Jag kunde diskret ha backat undan, låtsas att det aldrig hade hänt och hoppats på att de hade glömt det i morgon. Det skulle nog vara the right way, men det är definitivt inte the Majsan way.
Nej, the Majsan way innebar i den situationen att jag dansade runt några varv lite extra tillgjort, vilket fick två av dem att också vicka lite på höfterna på äkta twist-manér, trots att de inte hörde vad jag lyssnade på. Då vickade jag tillbaka och studsade barnsligt runt en stund till innan jag dansade iväg in i rummet igen. En halv minut senare blev de upplockade av en bil och åkte iväg och jag ställde in min danskavaljer i städskrubben och plockade istället fram golvmoppen. Det är så man löser saker the Majsan way!
lördag 29 oktober 2011
29/10:2
Två och en halv timme i skogen, hem igen och in med en sur Pälsboll i duschen. Därefter ett glatt pälsbollslöst traskande i duggregn bort till mataffären och sedan hem igen. Därmed var en och en halv timme till ihjälslagen. Fyra timmars promenad idag, det är godkänt va?
29/10:1
Jag har misskött mig i veckan. Jag har ätit dåligt och rört på mig för lite, gjort i princip ingenting och haft långtråkiga dagar. Suttit ner alldeles för mycket. Vädret gör inte direkt saker och ting bättre, även om det inte är grundorsaken. Jag tror att den här veckan har potential att gå till historien som en av de mest meningslösa någonsin. Min kropp brukar vara ganska snäll mot mig och låta mig slarva lite då och då utan att göra en större grej av det, men den tar inte hur mycket skit som helst och nu tycker den att måttet är rågat.
Min energinivå är noll. Jag sover dåligt, är alldeles luddig inne i huvudet, tänker långsamt, har ont i ryggen. Skräpet som jag har stoppat i mig, var ska den göra av det? Ut genom huden såklart, det är i första hand så den rensar ut saker den inte tycker ska finnas på insidan. Man kunde önska att den gjorde det på ett diskret ställe, på benen till exempel, men det händer såklart inte. Nej, kroppen vill gärna visa omvärlden vad jag gör med den. "Titta, nu misshandlar hon mig igen!". Utrensning genom ansiktet med andra ord. Några utslag här, några konstiga märken där. Inga finnar än så länge, men jag antar att det kommer dyka upp en eller ett par när som helst.
Nej, jag är verkligen inte mitt bästa jag rent fysiskt för tillfället. Jag sneglar mer och mer åt ett träningskort på ett gym här i närheten. Är det någon gång jag har tid att ta mig an sånt där är det nu, är det någon gång jag behöver sånt där är det nu. Sånt där, som i det här fallet stavas t-r-ä-n-i-n-g. Träning som jag inte klarar av om jag inte äter vettigt. Träning som ger mig energi att göra annat energikrävande. Träning som kommer att göra mig motiverad att ta tag i det där som jag skrev om att jag inte var motiverad att ta tag i för någon dag sedan; plocka fram vax och färgningsgrejer. Vem vill träna med pälsiga ben? Vem vill svettas och oroa sig för mascaran när man kan svettas utan att oroa sig och ändå ha svarta ögonfransar?
Jag svamlar igen, eller hur? Jag har blivit duktig på det den senaste tiden. Svammel, svammel, inget vettigt innehåll. Okej, ta hand om min stackars misshandlade kropp var det. Jag börjar med att ta med Pälsboll till skogen för en långpromenad i dimman. Jag ska göra mitt bästa för att gå lite vilse så att det blir en dubbel- eller trippellångpromenad.
Arrivederci!
Min energinivå är noll. Jag sover dåligt, är alldeles luddig inne i huvudet, tänker långsamt, har ont i ryggen. Skräpet som jag har stoppat i mig, var ska den göra av det? Ut genom huden såklart, det är i första hand så den rensar ut saker den inte tycker ska finnas på insidan. Man kunde önska att den gjorde det på ett diskret ställe, på benen till exempel, men det händer såklart inte. Nej, kroppen vill gärna visa omvärlden vad jag gör med den. "Titta, nu misshandlar hon mig igen!". Utrensning genom ansiktet med andra ord. Några utslag här, några konstiga märken där. Inga finnar än så länge, men jag antar att det kommer dyka upp en eller ett par när som helst.
Nej, jag är verkligen inte mitt bästa jag rent fysiskt för tillfället. Jag sneglar mer och mer åt ett träningskort på ett gym här i närheten. Är det någon gång jag har tid att ta mig an sånt där är det nu, är det någon gång jag behöver sånt där är det nu. Sånt där, som i det här fallet stavas t-r-ä-n-i-n-g. Träning som jag inte klarar av om jag inte äter vettigt. Träning som ger mig energi att göra annat energikrävande. Träning som kommer att göra mig motiverad att ta tag i det där som jag skrev om att jag inte var motiverad att ta tag i för någon dag sedan; plocka fram vax och färgningsgrejer. Vem vill träna med pälsiga ben? Vem vill svettas och oroa sig för mascaran när man kan svettas utan att oroa sig och ändå ha svarta ögonfransar?
Jag svamlar igen, eller hur? Jag har blivit duktig på det den senaste tiden. Svammel, svammel, inget vettigt innehåll. Okej, ta hand om min stackars misshandlade kropp var det. Jag börjar med att ta med Pälsboll till skogen för en långpromenad i dimman. Jag ska göra mitt bästa för att gå lite vilse så att det blir en dubbel- eller trippellångpromenad.
Arrivederci!
fredag 28 oktober 2011
28/10:2
Vet ni vad? Tidigare i veckan såg jag några små, små vårblommor vid en husvägg i söderläge en liten bit härifrån. Idag såg jag massor av små bristande gröna knoppar på några träd i ett strövområden någon mil härifrån. Förstår ni vad det innebär? Våren är på väg!
28/10:1
När jag vaknade igår slog regnet mot fönsterrutan. Jag var trött och ville helst bara vända mig om och sova ett tag till. Ett ögonblick funderade jag på varför jag skulle gå upp egentligen. Ingen hade ens märkt om jag hade legat kvar hela dagen, ingen utom Pälsboll som hade blivit väldigt kissnödig under dagen. Ingen annan hade märkt det eller tänkt "undrar var hon är någonstans idag?". När regnet öser ner och dagens kalendersida är helt blank, varför gå upp ur sängen när jag verkligen inte vill?
Jag låg på sidan med böjda ben och Pälsboll låg just då under täcket mot baksidan av mina ben, i mina knäveck. Han märkte tydligen att jag hade vaknat till och började därför röra på sig för att sekunden efter kravla sig ut från värmen under täcket och lägga sig längre bort i sängen. När han gjorde det rörde hans svans vid mitt underben och det kittlades. Jag böjde mig ner för att klia mig på benet och insåg att det verkligen är dags att plocka fram vaxgrejerna och ge benen en omgång. Sekunden efter började jag fundera på vem som skulle märka om jag vaxade benen eller inte. Ingen. Då får de vara lite pälsiga ett tag till.
Jag tog mig mödosamt ur sängen, fick på mig mysbyxor och ett linne och släpade mig in i badrummet. Pillade in linserna i ögonen och slängde en snabb blick i spegeln. Insåg att det är hög tid att färga ögonbryn och ögonfransar, men tänkte sekunden efter att ingen kommer att märka om jag färgar dem eller inte. Går jag ut får jag väl sminka mig istället. Här hemma kan det kvitta, jag tror inte Pälsboll bryr sig så mycket om färgen på mina ögonfransar och bryn.
Resten av dagen gick i samma anda. Jag var inte sur och inte på dåligt humör, bara allmänt oinspirerad och med en konstant gnagande känsla av "varför?". En dag i slow motion, men som ändå gick fort.
Benen? Fortfarande ovaxade. Ögonbrynen? Ofärgade. Ögonfransarna? Ofärgade. Mer aktiv dag idag? Hoppas verkligen det.
Jag låg på sidan med böjda ben och Pälsboll låg just då under täcket mot baksidan av mina ben, i mina knäveck. Han märkte tydligen att jag hade vaknat till och började därför röra på sig för att sekunden efter kravla sig ut från värmen under täcket och lägga sig längre bort i sängen. När han gjorde det rörde hans svans vid mitt underben och det kittlades. Jag böjde mig ner för att klia mig på benet och insåg att det verkligen är dags att plocka fram vaxgrejerna och ge benen en omgång. Sekunden efter började jag fundera på vem som skulle märka om jag vaxade benen eller inte. Ingen. Då får de vara lite pälsiga ett tag till.
Jag tog mig mödosamt ur sängen, fick på mig mysbyxor och ett linne och släpade mig in i badrummet. Pillade in linserna i ögonen och slängde en snabb blick i spegeln. Insåg att det är hög tid att färga ögonbryn och ögonfransar, men tänkte sekunden efter att ingen kommer att märka om jag färgar dem eller inte. Går jag ut får jag väl sminka mig istället. Här hemma kan det kvitta, jag tror inte Pälsboll bryr sig så mycket om färgen på mina ögonfransar och bryn.
Resten av dagen gick i samma anda. Jag var inte sur och inte på dåligt humör, bara allmänt oinspirerad och med en konstant gnagande känsla av "varför?". En dag i slow motion, men som ändå gick fort.
Benen? Fortfarande ovaxade. Ögonbrynen? Ofärgade. Ögonfransarna? Ofärgade. Mer aktiv dag idag? Hoppas verkligen det.
onsdag 26 oktober 2011
26/10:2
Jag råkade tappa min kalender på golvet för en stund sedan och när jag plockade upp den dök vecka 21 upp. Vecka 21 var 23-29 maj i år och det här är vad som står där:
Måndag: Jobb 9.30-16
Tisdag: Kontraktskrivning på den här lägenheten 8.00, jobb 11.30-16 (20 mil bilåkande innan klockan 11.30 alltså...)
Onsdag: Jobb 7-16
Torsdag: Jobb 13-21, långpromenad med sällskap innan det tydligen
Fredag: Tvätta på förmiddagen, jobb 14-19
Lördag: Jobb 10.30-15.30
Söndag: Jobb 11-16.30
Det ser kanske inte så mycket ut, men till saken hör att min hyresvärd var bortrest nästan hela veckan så jag hade hela gården att ta hand om också. Pälsboll skulle förstås ha sin timmeslånga promenad så lägg till 90 minuter (promenad+bilåkande till skogen) för det varje dag. Det var en ganska stressig vecka om jag inte missminner mig, men den var definitivt inte årets värsta. Det råkade bara vara den som hamnade i blickfånget när jag plockade upp kalendern från golvet.
Om jag nu bläddrar fram 22 veckor till vecka 43, alltså den här veckan, är det aningen luftigare i kalendern:
Måndag: ---
Tisdag: Tvätta 8-12
Onsdag: ---
Torsdag: ---
Fredag: ---
Lördag: ---
Söndag: ---
Är det konstigt om jag känner mig aningen uttråkad och overksam? Måste verkligen skaffa mig något att göra...
Måndag: Jobb 9.30-16
Tisdag: Kontraktskrivning på den här lägenheten 8.00, jobb 11.30-16 (20 mil bilåkande innan klockan 11.30 alltså...)
Onsdag: Jobb 7-16
Torsdag: Jobb 13-21, långpromenad med sällskap innan det tydligen
Fredag: Tvätta på förmiddagen, jobb 14-19
Lördag: Jobb 10.30-15.30
Söndag: Jobb 11-16.30
Det ser kanske inte så mycket ut, men till saken hör att min hyresvärd var bortrest nästan hela veckan så jag hade hela gården att ta hand om också. Pälsboll skulle förstås ha sin timmeslånga promenad så lägg till 90 minuter (promenad+bilåkande till skogen) för det varje dag. Det var en ganska stressig vecka om jag inte missminner mig, men den var definitivt inte årets värsta. Det råkade bara vara den som hamnade i blickfånget när jag plockade upp kalendern från golvet.
Om jag nu bläddrar fram 22 veckor till vecka 43, alltså den här veckan, är det aningen luftigare i kalendern:
Måndag: ---
Tisdag: Tvätta 8-12
Onsdag: ---
Torsdag: ---
Fredag: ---
Lördag: ---
Söndag: ---
Är det konstigt om jag känner mig aningen uttråkad och overksam? Måste verkligen skaffa mig något att göra...
26/10:1
Ibland, eller ganska ofta faktiskt, snubblar jag över små ordspråk, citat eller bara några smarta ord. Jag läser dem, inser det geniala med dem och går sedan vidare. Jag önskar att jag kunde ta in dem och leva med orden i bakhuvudet, men det är verkligen lättare sagt än gjort.
Här får ni ett bra exempel på vad jag menar:
Så smart. Så bra. Så sant.
Och så svårt att omsätta i vardagslivet.
tisdag 25 oktober 2011
25/10:1
Om livet som tv-beroende
Måndag kl 15:
Majsan ägnar sig åt lite allt möjligt och tvn står som vanligt och skvalar i bakgrunden. Plötsligt fryser bilden och ljudet försvinner. Majsan hajar till och börjar förvirrat leta efter fjärrkontrollen, hittar den och byter kanal. Svart bild överallt. En lätt panikångestkänsla börjar sprida sig i kroppen. Hon börjar undersöka tvn och kommer efter lite testande och undersökande av diverse enheter fram till att det inte är tvn det är fel på. Nej, det finns ingen signal till den från väggen. Okej, djupa andetag och avvakta ett tag. Den kommer säkert igång snart igen.
16.40:
Fortfarande ingen fungerande tv. Fascinerad av sin egen tålmodighet ringer Majsan slutligen till leverantörens support och hamnar såklart i telefonkö. "Du är nummer sexton i turordning". Sexton är bättre än fyrtio tänker Majsan och läser lite förstrött nyhetersrubriker på Aftonbladet i väntan på att få prata med någon. En kvart senare svarar en trevlig kille. Som vanligt när supporten får reda på att det gäller en hyreslägenhet går ärendet vidare till en specialkundtjänst som inte har något direktnummer. "Jag kopplar dig dit, häng kvar!" Visst, Majsan hänger kvar som om det gällde livet.
16.55:
"Du är nummer femton i turordning". Happ. Morrar lite över alla dessa olika telefonköer men i det här fallet går nedräkningen ganska fort och inom fem minuter hörs det "Du är nummer ett i turordning". Majsan blir tacksam. Fem minuter senare är hon fortfarande "nummer ett i turordning". Det kan väl aldrig bero på att klockan är strax efter 17 och att dagsupporten är på väg hem?
17.05:
"Välkommen till supporten, du talar med XX. Vad kan jag hjälpa dig med?" Problemet avhandlas snabbt och innan supportkillen får en syl i vädret har Majsan sett till att berätta att hon har startat om allt och dragit ur den sladden och testat det och det och det och konstaterat att felet inte är tvn i sig utan att den inte får signaler utifrån. Detta för att slippa de där grundläggande frågorna "Är du säker på att du har satt på tvn?" och "lyser lampan på boxen rött eller grönt?". Okej, han verkar fatta att han inte behöver börja gå igenom en felsökning från början. Istället ber han om personnummer och lägenhetsnummer och säger "Oj". Oj?!? Ångesten som hade börjat dämpas den senaste halvtimmen är tillbaka på en mikrosekund. "Det är ett stort fel, de håller på att gräva upp en kabel som måste lagas. Ni är många som är utan tv nu." Nejnejnej, nu börjar det krypa att obehag i Majsans mage. "Det kommer att fungera klockan 15 i morgon. Starta om allt då så ska det fungera." 15?!? Majsan stammar desperat fram en fråga om det möjligtvis kan komma igång tidigare. "Nej tyvärr, det kommer att ta den tiden". Djupa andetag och en mental uppmuntrande klapp på axeln. Du har klarat dig utan tv innan Majsan! Ut på hundpromenad för att glömma eländet en stund.
18.30:
Tillbaka i lägenheten och det är obehagligt tyst. Tänker att supporten kanske var oerfaren och utan någon som helst koll på verkligheten och startar hoppfullt om allt för att tvn ska gå igång. Det gör den inte. Majsan konstaterar att det kommer att bli webb-tv som gäller under kvällen och letar upp ett lämpligt program. Resten av kvällen går avsnitt efter avsnitt av en dokusåpa, men det är inte samma sak som att ha på tvn. Det känns...fel.
23.30:
Majsan inser att det inte kommer att bli något Nyhetsmorgon på tv på tisdagen, hyperventilerar några sekunder, försöker glömma sin olycka och går och lägger sig. Ligger vaken en stund och kikar då och då hoppfullt på de blinkande lamporna på boxen. Nej, de blinkar fortfarande fel. Ingen mottagning.
Tisdag kl 7.30:
Dags att gå upp för att hinna sortera tvätten innan klockan hinner bli 8. En snabb blick på tvn. Ingen mottagning. Morrar lite. Sätter på Nyhetsmorgon via webb-tv och får lyssna på lokalnyheter och trafikinformation från Hufvudstaden. Nödigt, liksom. Går en snabbsväng med Pälsboll, slänger in tvätten i tvättmaskinerna, äter frukost.
9.15:
Majsan plockar ur tvätten och hänger upp den. Kollar igenom hemsidor och forum och lyssnar på hur trafiken flyter på, eller snarare inte flyter på, i någon tunnel. Himlar med ögonen. Tittar på klockan och inser att det är ganska många timmar kvar tills tvns bakgrundssurr kommer att återinföras i vardagen. Trummar med fingrarna på köksbordet och tittar sorgset på den högst älskade tvn som står där alldeles tyst och död. Lägger märke till att lamporna på boxen blinkar annorlunda och hjärtat åker upp i halsgropen. Vågar nästan inte tänka tanken men... ser det inte rätt ut nu? Flyger upp från stolen, ur med alla sladdar och kablar och kopplar in dem igen, en efter en i precis rätt ordning. "Startar digitalbox" står det på tvn. Majsan håller andan och väntar på att något ska hända.
9.30:
Tvn går igång, lokalnyheterna gäller rätt stad och lugnet sprider sig i Grytet. Över fem timmar innan utlovad tid fungerar saker och ting och vardagen har återgått till att bli riktig vardag. Tänker tanken att det kanske inte är helt normalt att vara så beroende av en tv men ursäktar det hela med att det faktiskt är 2011 och att det inte är speciellt stimulerande eller poulärt att vara ute och leka med barkbåtar nu för tiden. Jag är nog helt normal. Nästan.
10.30:
Majsan har skrivit klart det här och börjar göra vettiga saker. Diskar, läser om skelett och leder och väntar på att tvätten ska torka så att Pälsboll kan få en efterlängtad långpromenad i skogen. Allt detta med ett evigt babblande från tvn i bakgrunden. Oh, happy day!
söndag 23 oktober 2011
23/10:1
Jag vann inget på Lotto igår (skumt!) och jag lever. Ingen satellit i huvudet än alltså, men å andra sidan har skrället inte kraschat än. Jag har lyckats hitta en sida där man följer den på en karta i realtid och i skrivande stund befinner den sig över havet söder om Sydafrika och rör sig upp mot Madagaskar. För tillfället sitter jag alltså säkert här i min lilla lya.
Tycker ni att jag verkar besatt av rymdskrot? Det är jag inte. Jag är bara lite uttråkad och har skaffat mig en hang up. Det går över.
Tycker ni att jag verkar besatt av rymdskrot? Det är jag inte. Jag är bara lite uttråkad och har skaffat mig en hang up. Det går över.
lördag 22 oktober 2011
22/10:1
Nu står det igen här om det där hemska rymdskrotet som ska krascha på jorden nu under natten. Fortfarande vet man inte var det kommer att ramla ner, bara att det kommer att ramla ner. Nu börjar jag att bli nervös. Jag gick nämligen och handlade lite mat för några timmar sedan och vet ni vad? Det regnade inte på mig en enda gång under tiden! Det är första gången jag inte får mig en dusch på vägen hem. Något är konstigt, något stämmer inte. Ur led är tiden. Det är något ruttet med den danska staten. Kalla det vad ni vill, men vädertraditioner kan inte bara brytas sådär utan anledning, eller hur? Uh... spooky!
fredag 21 oktober 2011
21/10:2
Jag kan ibland ha lite svårt för barn, det ska erkännas. Speciellt när de kommer upp i den där åldern när många av dem blir väldigt lillgamla kan jag tycka att de är ganska jobbiga. Bäst är de där små grynen som nyss har poppat ur mammas mage och mest sover, kräks och rapar över axeln när de har ätit.
Dock finns det barn i andra åldrar som jag kan tycka är alldeles underbara. För närvarande går en reklam för blöjor på tv där det är med alldeles fantastiska barn som dansar runt på en scen. Framför allt den blonda lilla tjejen som är med, hon är ju alldeles ljuvlig!
Missat reklamen? Titta här:
21/10:1
Efter noggrant övervägande i säkert två minuter bestämde jag mig tidigare idag för att spela på Lotto igen för pengarna jag vann i onsdags. Vinner jag igen kommer jag allvarligt fundera i flera minuter på att säga upp prenumerationen och istället spela lite då och då när jag kommer ihåg det.
Det som gör mig lite förvirrad i allt det här är Kenos slogan "Vinn ofte ellar riktigt stort". Nu är det visserligen Lotto jag spelar, inte Keno, men ändå. När jag vinner på Lotto vinner jag alltid småvinster. Det kanske är prenumerationen jag kommer vinna riktigt stort på? Svåra livsavgörande beslut det här. Några råd?
Det som gör mig lite förvirrad i allt det här är Kenos slogan "Vinn ofte ellar riktigt stort". Nu är det visserligen Lotto jag spelar, inte Keno, men ändå. När jag vinner på Lotto vinner jag alltid småvinster. Det kanske är prenumerationen jag kommer vinna riktigt stort på? Svåra livsavgörande beslut det här. Några råd?
torsdag 20 oktober 2011
20/10:1
Jag läser här att en satellit ska krascha på jorden under helgen, men att man inte vet exakt var. Vidare läser jag här att det troligtvis kommer att hända under lördagsdygnet och att södra Sverige är ett av de ställen i världen som ligger i riskzonen. Oddsen att en människa ska träffas av satelliten är enligt en av artiklarna 1 av 2000. Känns som en förhållandevis stor risk att få rymdskrot i huvudet tycker jag. Risken att "just du" träffas är dock 1 på 14 biljoner enligt samma källa. Nu känns det lite bättre.
1 på 14 biljoner, risken finns i alla fall kvar. Om, jag säger bara OM, jag nu skulle dö av att ha fått den där satelliten över mig i helgen har jag en önskan om vad det ska stå på min gravsten. "Kunde jag inte bara ha fått vinna storvinsten på Lotto istället?" vill jag att det ska stå. Jag tror att oddsen är ungefär desamma nämligen.
1 på 14 biljoner, risken finns i alla fall kvar. Om, jag säger bara OM, jag nu skulle dö av att ha fått den där satelliten över mig i helgen har jag en önskan om vad det ska stå på min gravsten. "Kunde jag inte bara ha fått vinna storvinsten på Lotto istället?" vill jag att det ska stå. Jag tror att oddsen är ungefär desamma nämligen.
onsdag 19 oktober 2011
19/10:3
Ha! Kommer ni ihåg när jag skrev om att jag alltid (nåja, nästan alltid) vann på Lotto innan jag skaffade en prenumeration på det och att jag efter att jag skaffade prenumerationen inte har vunnit ett ruttet öre? Att jag skulle testa att spela utöver prenumerationsraderna och se vad som händer?
Jag har glömt av att spela och jag har fortfarande inte vunnit på prenumerationsraderna. Fram tills idag, vill säga. Jag fick ett ryck i eftermiddags och spelade så att säga manuellt för 28 modiga kronor. Vann jag? Klart jag gjorde. 27 kr rasslade in på mitt konto. Prenumerationsraden vann jag dock inte någonting på. Är det inte konstigt?!?
Jag har glömt av att spela och jag har fortfarande inte vunnit på prenumerationsraderna. Fram tills idag, vill säga. Jag fick ett ryck i eftermiddags och spelade så att säga manuellt för 28 modiga kronor. Vann jag? Klart jag gjorde. 27 kr rasslade in på mitt konto. Prenumerationsraden vann jag dock inte någonting på. Är det inte konstigt?!?
19/10:2
Jag sitter och läser lite hudgrejer och försöker beta av instuderingsfrågor om kroppen och huden och sånt. Min frustration när jag sitter och pysslar med det vet inga gränser. Jag svarar på frågorna så som jag vet att jag "ska" svara, men jag håller inte med. Varje gång det står "man vet idag med säkerhet att..." eller "forskningen har bevisat att..." ser jag rött, frustar irriterat och suckar uppgivet. Det som gör mig mest frustrerad för tillfället är de benhårda fakta som de försöker tuta i oss om att solen är jättefarlig för huden och hur viktigt det är att kleta in sig i solskyddskräm dagligen året om samt att man ska undvika solen så mycket man bara kan. Det är ju nämligen, som ni säkert vet, vetenskapligt bevisat att solen får huden att åldras i förtid och dessutom är cancerframkallande. Vetenskapligt bevisat? Säkert. Om vi ska diskutera saker som är vetenskapligt bevisade vill jag gärna nämna det klassiska problemet med hönan och ägget. Vad är orsak och vad är verkan?
Man blir lång av att spela basket. Japp. Statistik visar att basketspelare genomsnittligt är mycket längre än personer som inte spelar basket, alltså blir man lång av att spela basket. Eller?
Om man ser till befolkningen i stort ökar risken att drabbas av prostatacancer med hur många hundra procent som helst om man har skägg eller mustach. Så är det faktiskt. Innebär det att skägg och/eller mustach ger prostatacancer? Eller har siffrorna möjligtvis något att göra med att en stor del av befolkningen som inte har ansiktsbehåring (kvinnor) inte kan få prostatacancer?
80-åringar som promenerar minst fem kilometer om dagen är mycket friskare än de som inte gör det. Ja, det stämmer alldeles säkert. Detta har man fått till att man som 80-åring blir friskare om man går minst fem kilometer om dagen. Men om man är en förlamad 80-åring som ligger som ett kolli i en säng på ett äldreboende, är det då avsaknade av promenaden som gör att man inte är frisk eller är det sjukdomen som gör att man inte kan gå fem kilometer? I teorin skulle man ju kunna ta alla 80-åringar och tvinga dem att gå fem kilometer om dagen och se vad som händer. Hur många skulle kolapsa av ansträngningen? Hur många skulle ramla och bryta benen? Hur många skulle ta så lång tid på sig att de frös ihjäl på vägen? Hur många skulle dra på sig en lunginflammation och avlida i sviterna av det? Skulle forskningresultaten visa annat då? Skulle det ändras till att forskning visar att fem kilometers promenerande om dagen är livsfarligt om du är 80 år gammal?
Ja, jag vet att jag överdrev i det sista jag skrev om 80-åringarna, men jag vill bara peka på hur vilseledande all denna forskning kan vara. Man kan få fram vilka resultat som helst beroende på hur man testar saker och beroende på hur man vänder och vrider på resultaten. när ska logik och erfarenhet börja spela någon roll? Jag har sagt det innan och jag tycker det är dags att säga det igen: när teori och verklighet inte stämmer överrens är det teorin det är fel på, inte verkligheten!
Med detta i åtanke återgår vi till huden och solen. Det är alltså bevisat att man får hudcancer av solen. Solen som ingenting på jorden över huvud taget kan existera utan är nu alltså det som tar livet av oss? Okej. Alltså bör man nogrannt smörja in sig i med solkräm innan man vistas ute? Okej.
Solkräm används i stort sett uteslutande i västvärlden och det är också där man hittar hudcancern. Hur vet man då att det är solen och inte solkrämen som är boven i dramat? Man ser att på de ställen i världen där man solar mest är hudcancer mest förekommande. Är inte solkrämer också mest förekommande på de ställena? Än en gång, hur vet man att det är solen som är boven i dramat? Man säger att det som är farligt är att bränna sig i solen, att det är det som ger cancer. Är det då smart att kleta in sig med saker som fördröjer kroppens sätt att tala om att den har fått, eller börjar få, för mycket sol, alltså att bli röd och "brännande"? Innebär inte det att man tvingar huden att ta emot mer sol än den egentligen klarar av att hantera? Mängden hudcancer har inte minskat sedan någon nisse uppfann det kemiska hopkoket som vi idag kallar solkräm. Faktum är att hudcancer idag är vanligare än någonsin. Är det för att vi solar mer eller för att vi smörjer in oss mer noggrannt?
Det finns så många aspekter av det här att det knappt går att fundera på hälften utan att bli helt snurrig. Jag tänker nöja mig med det jag har skrivit och inte dra upp en massa om D-vitamin som bildas i huden när den får sol på sig (D-vitamin som verkar motverka cancer), hur man som hudvårdsterapeut förstärker effekter av diverse hudkrämer och substanser med värme så att huden verkligen öppnar upp sig och tar in ämnena (med största sannolikhet gäller det även alla kemiska substanser i solkräm när huden blir varm av solbadandet). Hela grejen är hopplös, jag vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. Det enda jag vill just nu är att ni tänker efter en gång extra nästa gång ni ser att någonting är "vetenskaplig bevisat", oavsett vad det gäller. Vem har "bevisat" det? Vem eller vad är testerna gjorda på? Vem vinner på att just det här resultatet kommer fram och vem har finansierat den aktuella forskningen (MYCKET viktig aspekt!)? Stämmer resultatet överrens med vanlig erfarenhet bland vanliga människor? Är det logiskt? Och slutligen, vad säger din egen magkänsla om det?
Man blir lång av att spela basket. Japp. Statistik visar att basketspelare genomsnittligt är mycket längre än personer som inte spelar basket, alltså blir man lång av att spela basket. Eller?
Om man ser till befolkningen i stort ökar risken att drabbas av prostatacancer med hur många hundra procent som helst om man har skägg eller mustach. Så är det faktiskt. Innebär det att skägg och/eller mustach ger prostatacancer? Eller har siffrorna möjligtvis något att göra med att en stor del av befolkningen som inte har ansiktsbehåring (kvinnor) inte kan få prostatacancer?
80-åringar som promenerar minst fem kilometer om dagen är mycket friskare än de som inte gör det. Ja, det stämmer alldeles säkert. Detta har man fått till att man som 80-åring blir friskare om man går minst fem kilometer om dagen. Men om man är en förlamad 80-åring som ligger som ett kolli i en säng på ett äldreboende, är det då avsaknade av promenaden som gör att man inte är frisk eller är det sjukdomen som gör att man inte kan gå fem kilometer? I teorin skulle man ju kunna ta alla 80-åringar och tvinga dem att gå fem kilometer om dagen och se vad som händer. Hur många skulle kolapsa av ansträngningen? Hur många skulle ramla och bryta benen? Hur många skulle ta så lång tid på sig att de frös ihjäl på vägen? Hur många skulle dra på sig en lunginflammation och avlida i sviterna av det? Skulle forskningresultaten visa annat då? Skulle det ändras till att forskning visar att fem kilometers promenerande om dagen är livsfarligt om du är 80 år gammal?
Ja, jag vet att jag överdrev i det sista jag skrev om 80-åringarna, men jag vill bara peka på hur vilseledande all denna forskning kan vara. Man kan få fram vilka resultat som helst beroende på hur man testar saker och beroende på hur man vänder och vrider på resultaten. när ska logik och erfarenhet börja spela någon roll? Jag har sagt det innan och jag tycker det är dags att säga det igen: när teori och verklighet inte stämmer överrens är det teorin det är fel på, inte verkligheten!
Med detta i åtanke återgår vi till huden och solen. Det är alltså bevisat att man får hudcancer av solen. Solen som ingenting på jorden över huvud taget kan existera utan är nu alltså det som tar livet av oss? Okej. Alltså bör man nogrannt smörja in sig i med solkräm innan man vistas ute? Okej.
Solkräm används i stort sett uteslutande i västvärlden och det är också där man hittar hudcancern. Hur vet man då att det är solen och inte solkrämen som är boven i dramat? Man ser att på de ställen i världen där man solar mest är hudcancer mest förekommande. Är inte solkrämer också mest förekommande på de ställena? Än en gång, hur vet man att det är solen som är boven i dramat? Man säger att det som är farligt är att bränna sig i solen, att det är det som ger cancer. Är det då smart att kleta in sig med saker som fördröjer kroppens sätt att tala om att den har fått, eller börjar få, för mycket sol, alltså att bli röd och "brännande"? Innebär inte det att man tvingar huden att ta emot mer sol än den egentligen klarar av att hantera? Mängden hudcancer har inte minskat sedan någon nisse uppfann det kemiska hopkoket som vi idag kallar solkräm. Faktum är att hudcancer idag är vanligare än någonsin. Är det för att vi solar mer eller för att vi smörjer in oss mer noggrannt?
Det finns så många aspekter av det här att det knappt går att fundera på hälften utan att bli helt snurrig. Jag tänker nöja mig med det jag har skrivit och inte dra upp en massa om D-vitamin som bildas i huden när den får sol på sig (D-vitamin som verkar motverka cancer), hur man som hudvårdsterapeut förstärker effekter av diverse hudkrämer och substanser med värme så att huden verkligen öppnar upp sig och tar in ämnena (med största sannolikhet gäller det även alla kemiska substanser i solkräm när huden blir varm av solbadandet). Hela grejen är hopplös, jag vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. Det enda jag vill just nu är att ni tänker efter en gång extra nästa gång ni ser att någonting är "vetenskaplig bevisat", oavsett vad det gäller. Vem har "bevisat" det? Vem eller vad är testerna gjorda på? Vem vinner på att just det här resultatet kommer fram och vem har finansierat den aktuella forskningen (MYCKET viktig aspekt!)? Stämmer resultatet överrens med vanlig erfarenhet bland vanliga människor? Är det logiskt? Och slutligen, vad säger din egen magkänsla om det?
19/10:1
Någon gång ibland kan det nog vara bra att man vet vad man protesterar mot innan man gör en större grej av sina protester.
Nu kan jag i och för sig skriva under på att det kan vara en bra idé att inte "släppa in" McDonalds mer i det här landet, men inte av samma orsaker som insändarskribenten förstås...
söndag 16 oktober 2011
16/10:2
Jag har återupptäckt lergrytans förträfflighet!
Jag använde min lergryta en hel del för ett antal år sedan. Då gjorde jag nästan alltid en kycklingrätt med dadlar, apelsin och saffran och bjöd varenda människa som råkade ramla in i min lägenhet på det, men de senaste åren har min kära lergryta stått nerpackad i en flyttkartong i ett förråd i Födelsestaden. Nu sedan jag flyttade har jag den åter hos mig och har börjat använda den igen. Kyckling tidigare i veckan och lamm idag, det är omöjligt att misslyckas med mat om den är gjord i lergryta. Det var bara det jag vill skriva för tillfället. Hylla lergrytans genialitet och få er att plocka fram er dito, om ni har någon. Hurra för lergrytor!
Jag använde min lergryta en hel del för ett antal år sedan. Då gjorde jag nästan alltid en kycklingrätt med dadlar, apelsin och saffran och bjöd varenda människa som råkade ramla in i min lägenhet på det, men de senaste åren har min kära lergryta stått nerpackad i en flyttkartong i ett förråd i Födelsestaden. Nu sedan jag flyttade har jag den åter hos mig och har börjat använda den igen. Kyckling tidigare i veckan och lamm idag, det är omöjligt att misslyckas med mat om den är gjord i lergryta. Det var bara det jag vill skriva för tillfället. Hylla lergrytans genialitet och få er att plocka fram er dito, om ni har någon. Hurra för lergrytor!
16/10:1
Vilken dag. Herregud. Ni vet hur det känns de där dagarna när man vaknar och är riktigt, riktigt bakis och bara vill ligga i soffan och titta på tv och äta pizza hela dagen? Precis så har det varit, bortsett från att jag omöjligt kan vara bakis då jag inte drack något igår.
Jag vaknade i morse och konstaterade att solen sken och att det såg ut att vara fantastiskt väder ute. Min kropp kändes ovanligt seg och trögstartad, för att inte tala om hjärnans ovilja att över huvud taget vakna, men jag lyckades till slut släpa mig ur sängen, sätta på kaffe och gå ut med Pälsboll. Han studsade piggt och glatt omkring medan jag frös och ansträngde mig till mitt yttersta för att orka sätta en fot framför den andra. Det kändes nästan fysiskt omöjligt att ta mig framåt. Mycket märkligt. Det enda jag kunde tänka på var en kudde, ett täcke och min soffa. När vi kom in satte jag på Nyhetsmorgon och hamnar mitt i en överhurtig väderpresentatörs "...och passa nu på att vara ute idag för i veckan blir det sämre väder igen." Passa på. *suck* Passa på...
Hela min dag har därefter gått åt till att tänka "soffa, täcke, kudde, tv". Hela Pälsbolls dag verkar ha gått åt till att tänka "hon rör på sig, vi ska säkert ut på världens längsta promenad!". Dålig tajming, Pälsboll. Jag hade gett mycket för att någon hade hade tagit ut honom på en långpromenad idag och helst också behållit honom hos sig ett antal timmar så att jag hade fått vara ifred med min tv och mitt täcke och min kudde och min soffa. Men nej.
Någon gång på eftermiddagen tog jag mig samman och släpade mig ut på en pälsbollspromenad. I vanliga fall brukar jag piggna till av det och även om jag inte är sugen på att bege mig ut brukar det kännas lite bättre när jag väl kommer iväg. Det gjorde det inte idag, jag ville bara gå hem. Pälsboll svansade dock omkring hur glad som helst, nosade på allt, slickade på varenda fläck han hittade och drog framåt i kopplet tills jag fick ett vansinnesutbrott på honom och läxade upp honom ordentligt. Läxade upp honom med ord, ska sägas. Inte fysiskt. När han insåg att vi var på väg hem igen utan att ha gått en långpromenad började han istället krångla med att långsamt gå bakom mig så att jag i princip fick släpa med mig honom. Han var högst missnöjd och likaså var jag. Än en gång, mycket dålig tajming Pälsboll.
Än har jag lyckats hålla mig från soffan och har istället smågrejat med lite allt möjligt. Dammsugit, städat badrummet lite halvslarvigt, lagat mat och ätit. Fryst och huttrat, gäspat och tjurat. Pälsboll surar och hade verkligen velat vara ute flera timmar, precis som vi var igår.
Vad ska man göra med såna här dagar egentligen? Bara spy på dem, eller? Jag är oändligt tacksam att de inte dyker upp speciellt ofta, för kul är det inte. Känslan av att inte kunna göra något åt situationen är hemsk. I vanliga fall går det att göra sega dagar åtminstone lite bättre på något sätt, det är väldigt sällan inget hjälper. Men idag rår inget på min dåliga dag, inget utom en soffa, en kudde, ett täcke och en tv. Om jag hade haft möjlighet att lägga mig där och bara vara vill säga...
Jag vaknade i morse och konstaterade att solen sken och att det såg ut att vara fantastiskt väder ute. Min kropp kändes ovanligt seg och trögstartad, för att inte tala om hjärnans ovilja att över huvud taget vakna, men jag lyckades till slut släpa mig ur sängen, sätta på kaffe och gå ut med Pälsboll. Han studsade piggt och glatt omkring medan jag frös och ansträngde mig till mitt yttersta för att orka sätta en fot framför den andra. Det kändes nästan fysiskt omöjligt att ta mig framåt. Mycket märkligt. Det enda jag kunde tänka på var en kudde, ett täcke och min soffa. När vi kom in satte jag på Nyhetsmorgon och hamnar mitt i en överhurtig väderpresentatörs "...och passa nu på att vara ute idag för i veckan blir det sämre väder igen." Passa på. *suck* Passa på...
Hela min dag har därefter gått åt till att tänka "soffa, täcke, kudde, tv". Hela Pälsbolls dag verkar ha gått åt till att tänka "hon rör på sig, vi ska säkert ut på världens längsta promenad!". Dålig tajming, Pälsboll. Jag hade gett mycket för att någon hade hade tagit ut honom på en långpromenad idag och helst också behållit honom hos sig ett antal timmar så att jag hade fått vara ifred med min tv och mitt täcke och min kudde och min soffa. Men nej.
Någon gång på eftermiddagen tog jag mig samman och släpade mig ut på en pälsbollspromenad. I vanliga fall brukar jag piggna till av det och även om jag inte är sugen på att bege mig ut brukar det kännas lite bättre när jag väl kommer iväg. Det gjorde det inte idag, jag ville bara gå hem. Pälsboll svansade dock omkring hur glad som helst, nosade på allt, slickade på varenda fläck han hittade och drog framåt i kopplet tills jag fick ett vansinnesutbrott på honom och läxade upp honom ordentligt. Läxade upp honom med ord, ska sägas. Inte fysiskt. När han insåg att vi var på väg hem igen utan att ha gått en långpromenad började han istället krångla med att långsamt gå bakom mig så att jag i princip fick släpa med mig honom. Han var högst missnöjd och likaså var jag. Än en gång, mycket dålig tajming Pälsboll.
Än har jag lyckats hålla mig från soffan och har istället smågrejat med lite allt möjligt. Dammsugit, städat badrummet lite halvslarvigt, lagat mat och ätit. Fryst och huttrat, gäspat och tjurat. Pälsboll surar och hade verkligen velat vara ute flera timmar, precis som vi var igår.
Vad ska man göra med såna här dagar egentligen? Bara spy på dem, eller? Jag är oändligt tacksam att de inte dyker upp speciellt ofta, för kul är det inte. Känslan av att inte kunna göra något åt situationen är hemsk. I vanliga fall går det att göra sega dagar åtminstone lite bättre på något sätt, det är väldigt sällan inget hjälper. Men idag rår inget på min dåliga dag, inget utom en soffa, en kudde, ett täcke och en tv. Om jag hade haft möjlighet att lägga mig där och bara vara vill säga...
lördag 15 oktober 2011
15/10:2
Slut på statisteriet för den här gången. Något säger mig att det kommer att hända igen. För en del statistuppdrag får man statistarvode, för en del uppdrag får man det inte. För det jag har gjort nu fick vi det inte. Trots det tycker jag vi har fått väldigt mycket grejer under tiden vi har varit där.
Första dagen, genrepsdagen, gick vi så klart igenom vad vi skulle göra på scenen. Därefter dukades det upp bröd (misstänkt likt hembakat bröd, eller åtminstone mycket välgjort bageribakat bröd utan onödig luft), smör, ost, philadelphiaost, kalkonsalami, paprika, gurka, kaffe, té, mjölk och äpplen. Därefter fick vi se hela föreställningen och skriva upp på en lista om vi ville ha fritt antal fribiljetter till föreställningen till vänner och bekanta som ville komma och titta.
Dag två, premiärdagen, fanns det kaffe, té, mjölk och ett gäng olika drickor, potatischips, majschips, smågodis och marshmallows åt oss i logen. Efter premiären blev vi bjudna på mat, en buffé bestående av rökt lax, falafel, en couscousröra, tomatsallad, en vanlig sallad, något patéliknande med rödbetor i, tre olika såser, två olika sorters bröd, vindruvor. Champagne och vin fanns till dem som inte skulle köra bil hem till en Pälsboll. Senare uppträdanden på kvällen var vi välkomna att stanna kvar på.
Idag, sista dagen, var det återigen framdukat diverse godsaker i logen. Kaffe, té, mjölk, drickor, chips, ostbågar, cheese balls, nytt lösgodis och mer marshmallows. När vi gick hem fick de som ville ta med sig sin rekvisita, alltså sin kofot, hem. Hmm... Nej, det kändes helt fel för mig att gå omkring med en kofot i handen en lördagskväll i Storstaden. Inte var det rätt dag för det heller, denna dag då det är extrabemannat med hur många poliser som helst som är på sin vakt och på tå för att förutse och förhindra diverse brott till följd av demonstrationer under dagen. Om jag hade blivit stoppad på vägen till bilen med en kofot i handen, vad hade hänt då?
-Varför har du en kofot med dig mitt i Storstaden en dag som denna?
-Jo alltså, jag har varit statist på en teater och vi hade kofötter och nu fick vi ta med dem hem om vi ville.
-Teater? Kofötter?
-Ja.
-Jasså, vad handlade den föreställningen om?
-Jag vet inte. Jag förstod den aldrig riktigt.
-Vad hade ni kofötterna till då?
-De representerade att vi rent hypotetiskt skulle kunna gå ut och slå folk vi inte tycker om i huvudet med dem tills personerna dör.
-???
-Ja, det är lite svårt att förklara. Man måste nog se det. Ssshhblam.
-Ssshhblam?
-Yes.
-???
-No, it´s not possible.
-???
-Det är som sagt lite svårt att förklara.
-Slå ihjäl folk med den?
-Ja. Eller alltså, nej. Bara rent hypotetiskt. Jag ska inte slå ihjäl någon, jag ska bara gå till min bil och åka hem.
-Var har du bilen då?
-Där borta. *pekar*
-Ja, men var?
-Vet inte riktigt. Åt det hållet i alla fall.
-Och du har varit med i en föreställning på en teater?
-Ja.
-Med en kofot?
-Ja.
-Bara du?
-Nej, vi var tjugo ungefär.
-Tjugo personer med kofötter?
-Ja.
-Och dessa tjugo personer går nu omkring i Storstaden med var sin kofot?
-Ja.
Jag vill inte ens tänka på hur det där skulle kunna ha slutat, men ni förstår ju själva att det inte hade sett bra ut. Det jag ville säga var i alla fall att det känns som att teatern verkligen har bjudit till och tagit väl hand om oss även om vi inte har fått betalt i kronor och ören. Snällt, tycker jag.
Första dagen, genrepsdagen, gick vi så klart igenom vad vi skulle göra på scenen. Därefter dukades det upp bröd (misstänkt likt hembakat bröd, eller åtminstone mycket välgjort bageribakat bröd utan onödig luft), smör, ost, philadelphiaost, kalkonsalami, paprika, gurka, kaffe, té, mjölk och äpplen. Därefter fick vi se hela föreställningen och skriva upp på en lista om vi ville ha fritt antal fribiljetter till föreställningen till vänner och bekanta som ville komma och titta.
Dag två, premiärdagen, fanns det kaffe, té, mjölk och ett gäng olika drickor, potatischips, majschips, smågodis och marshmallows åt oss i logen. Efter premiären blev vi bjudna på mat, en buffé bestående av rökt lax, falafel, en couscousröra, tomatsallad, en vanlig sallad, något patéliknande med rödbetor i, tre olika såser, två olika sorters bröd, vindruvor. Champagne och vin fanns till dem som inte skulle köra bil hem till en Pälsboll. Senare uppträdanden på kvällen var vi välkomna att stanna kvar på.
Idag, sista dagen, var det återigen framdukat diverse godsaker i logen. Kaffe, té, mjölk, drickor, chips, ostbågar, cheese balls, nytt lösgodis och mer marshmallows. När vi gick hem fick de som ville ta med sig sin rekvisita, alltså sin kofot, hem. Hmm... Nej, det kändes helt fel för mig att gå omkring med en kofot i handen en lördagskväll i Storstaden. Inte var det rätt dag för det heller, denna dag då det är extrabemannat med hur många poliser som helst som är på sin vakt och på tå för att förutse och förhindra diverse brott till följd av demonstrationer under dagen. Om jag hade blivit stoppad på vägen till bilen med en kofot i handen, vad hade hänt då?
-Varför har du en kofot med dig mitt i Storstaden en dag som denna?
-Jo alltså, jag har varit statist på en teater och vi hade kofötter och nu fick vi ta med dem hem om vi ville.
-Teater? Kofötter?
-Ja.
-Jasså, vad handlade den föreställningen om?
-Jag vet inte. Jag förstod den aldrig riktigt.
-Vad hade ni kofötterna till då?
-De representerade att vi rent hypotetiskt skulle kunna gå ut och slå folk vi inte tycker om i huvudet med dem tills personerna dör.
-???
-Ja, det är lite svårt att förklara. Man måste nog se det. Ssshhblam.
-Ssshhblam?
-Yes.
-???
-No, it´s not possible.
-???
-Det är som sagt lite svårt att förklara.
-Slå ihjäl folk med den?
-Ja. Eller alltså, nej. Bara rent hypotetiskt. Jag ska inte slå ihjäl någon, jag ska bara gå till min bil och åka hem.
-Var har du bilen då?
-Där borta. *pekar*
-Ja, men var?
-Vet inte riktigt. Åt det hållet i alla fall.
-Och du har varit med i en föreställning på en teater?
-Ja.
-Med en kofot?
-Ja.
-Bara du?
-Nej, vi var tjugo ungefär.
-Tjugo personer med kofötter?
-Ja.
-Och dessa tjugo personer går nu omkring i Storstaden med var sin kofot?
-Ja.
Jag vill inte ens tänka på hur det där skulle kunna ha slutat, men ni förstår ju själva att det inte hade sett bra ut. Det jag ville säga var i alla fall att det känns som att teatern verkligen har bjudit till och tagit väl hand om oss även om vi inte har fått betalt i kronor och ören. Snällt, tycker jag.
15/10:1
Lördag förmiddag tydligen. Sugen på något lite lagom underhållande att roa hjärnan med?
Klicka på bilden så att den blir större och titta sedan på de tre prickarna ovanför näsan i tio sekunder. Därefter föreslår jag att ni slänger en blick upp i taket och ser vad som finns där uppe.
Fanns det inget? Då kan du göra om samma sak men testa att blinka några gånger efteråt istället.
(Ja, jag är lättroad men det visste ni redan)
fredag 14 oktober 2011
14/10:2
Nyss hemkommen från världspremiären (ja, det var det faktiskt!) av den där slovenska konstiga föreställningen. Den spelas här i morgon också och sedan ska de vidare ut i Europa (och världen?) och turnera runt med den. Några statister från igår dök inte upp idag men producenten hade lyckats få dit människor som hon kände eftersom vi behövde vara fler än vi var igår. Tjugo stycken blev vi slutligen. En snabb genomgång med de nya statisterna blev en aningen längre genomgång då den slovenske regissören kom på att vi nog borde vara med mer än vad som var planen från början. Jaha, då blev det lite nytt av snabbt öva in innan vi kunde sätta oss i logen och vänta i en och en halv timme på att få äntra scenen.
Jag har inga problem alls med att tala inför folk, men medan jag satt där i logen väntade jag på att någon känsla av obehag eller åtminstone nervositet skulle infinna sig. Nehe då, inte en tillstymmelse till det. Tanken slog mig att det kanske skulle dyka upp när jag väl stod på scenen med en mikrofon upptryckt i nyllet och en publik som tyst tittade på mig. Shit, bara jag inte får en black out eller halkar på den där jäkla tomaten eller... Det var dags att gå ut på scenen.
Vi gick in en och en. Jag inväntade att personen innan mig blev klar, gick med min kofot i handen ut genom dörren och kom in på scenen, hade koll på var jag satte fötterna (tomaten, ni vet) gick fram till mikrofonen som stod längst fram på scenen mitt i strålkastarljuset, tittade upp på publiken, studerade deras ansikten en mikrosekund och sa det jag skulle säga. Jag gick bort och ställde mig där jag skulle stå och de resterande femton minutrarna på scenen försvann i ett nafs. Inte en tillstymmelse till nervositet. Fascinerande. Ut från scenen, vänta några minuter, in igen på rad, uppställning, buga, få applåder av publiken, traska ut igen. Sedan var det slut.
Efteråt var det premiärfirande. Det fanns massor av glas med champagne och massor av glas med vitt vin och i mitt stilla sinne förbannade jag Pälsboll och bilen som snällt stod och väntade på mig några gator längre bort. Nåja. Lite tacktal från producenten, lite tacktal från regissören. "Ska du inte äta lite innan du åker i alla fall?" Äta? Mat? Klart jag ska! Än en gång har Majsans mage talat.
Nu är jag i alla fall hemma, mätt och belåten och lite småtrött i hjärnan. I morgon blir det samma visa igen, sedan är det slut för den här gången.
För den här gången.
Jag har inga problem alls med att tala inför folk, men medan jag satt där i logen väntade jag på att någon känsla av obehag eller åtminstone nervositet skulle infinna sig. Nehe då, inte en tillstymmelse till det. Tanken slog mig att det kanske skulle dyka upp när jag väl stod på scenen med en mikrofon upptryckt i nyllet och en publik som tyst tittade på mig. Shit, bara jag inte får en black out eller halkar på den där jäkla tomaten eller... Det var dags att gå ut på scenen.
Vi gick in en och en. Jag inväntade att personen innan mig blev klar, gick med min kofot i handen ut genom dörren och kom in på scenen, hade koll på var jag satte fötterna (tomaten, ni vet) gick fram till mikrofonen som stod längst fram på scenen mitt i strålkastarljuset, tittade upp på publiken, studerade deras ansikten en mikrosekund och sa det jag skulle säga. Jag gick bort och ställde mig där jag skulle stå och de resterande femton minutrarna på scenen försvann i ett nafs. Inte en tillstymmelse till nervositet. Fascinerande. Ut från scenen, vänta några minuter, in igen på rad, uppställning, buga, få applåder av publiken, traska ut igen. Sedan var det slut.
Efteråt var det premiärfirande. Det fanns massor av glas med champagne och massor av glas med vitt vin och i mitt stilla sinne förbannade jag Pälsboll och bilen som snällt stod och väntade på mig några gator längre bort. Nåja. Lite tacktal från producenten, lite tacktal från regissören. "Ska du inte äta lite innan du åker i alla fall?" Äta? Mat? Klart jag ska! Än en gång har Majsans mage talat.
Nu är jag i alla fall hemma, mätt och belåten och lite småtrött i hjärnan. I morgon blir det samma visa igen, sedan är det slut för den här gången.
För den här gången.
torsdag 13 oktober 2011
13/10:1
Hemma efter genrepet och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var lite surrealistiskt, det kan jag tala om i alla fall.
Vi statister satt och tittade på hela grejen under den tiden vi inte skulle befinna oss på scenen och jag var mycket, mycket förvirrad och tänkte flera gånger "ska man fatta det här? finns det ett sammanhang? missar jag något som andra förstår?". Lättnaden när statistkillen som satt jämte mig vände sig mot mig när det var slut och sa "jag tror inte att jag förstod det där" var enorm. Han är dessutom en teaterapa i vanliga fall, så om inte han förstår, hur ska då en liten oestetisk Majsan förstå?
Fem skådespelare och elva statister och vi hade var sin kofot och alla skulle säga sitt namn i mikrofon och vi skulle räkna från tio till fem på engelska tillsammans i slutet av föreställningen och därefter göra en gemensam sorti ut från scenen.
Det var någon kille med kamera där, jag skulle tro att han var från någon tidning, och han tog massor av kort. Fattas bara att jag hamnar på bild i tidningen med en kofot i handen, en svart pappsiluett i naturlig storlek som det står "I´m not in this play" på bredvid mig och en krossad tomat framför fötterna.
Jag svamlar, jag vet. Det är för att jag inte vet vad jag ska skriva förstår ni. Jag återkommer i morgon igen, när jag har gjort om det med publik. Buar de ska jag kasta den där krossade tomaten på dem. Det vore nog ett populärt inslag tror jag.
Go´natt!
Vi statister satt och tittade på hela grejen under den tiden vi inte skulle befinna oss på scenen och jag var mycket, mycket förvirrad och tänkte flera gånger "ska man fatta det här? finns det ett sammanhang? missar jag något som andra förstår?". Lättnaden när statistkillen som satt jämte mig vände sig mot mig när det var slut och sa "jag tror inte att jag förstod det där" var enorm. Han är dessutom en teaterapa i vanliga fall, så om inte han förstår, hur ska då en liten oestetisk Majsan förstå?
Fem skådespelare och elva statister och vi hade var sin kofot och alla skulle säga sitt namn i mikrofon och vi skulle räkna från tio till fem på engelska tillsammans i slutet av föreställningen och därefter göra en gemensam sorti ut från scenen.
Det var någon kille med kamera där, jag skulle tro att han var från någon tidning, och han tog massor av kort. Fattas bara att jag hamnar på bild i tidningen med en kofot i handen, en svart pappsiluett i naturlig storlek som det står "I´m not in this play" på bredvid mig och en krossad tomat framför fötterna.
Jag svamlar, jag vet. Det är för att jag inte vet vad jag ska skriva förstår ni. Jag återkommer i morgon igen, när jag har gjort om det med publik. Buar de ska jag kasta den där krossade tomaten på dem. Det vore nog ett populärt inslag tror jag.
Go´natt!
onsdag 12 oktober 2011
12/10:3
Jag bara måste lägga ut den här. Känsliga personer varnas!
Förresten, en helt annan sak. Jag har plockat krypande fästingbäbisar ur Pälsbolls päls två dagar i rad nu. Har de vaknat igen eller har jag bara haft turen att slippa odjuren på ett tag?
12/10:2
Jonas Colting, ni vet vem han är va? Hälsoorakel och Borås stolthet om ni frågar mig. Hälsokonnässör om ni frågar honom. Han skriver krönikor i Borås Tidning med jämna mellanrum och har en förmåga att skapa debatter som tidvis kan bli ganska hätska i kommentatorsfälten. Stadens dietister brukar rasa, och här sitter jag och bara myser åt eländet.
Jag och herr Colting är inne på helt samma linje när det gäller kost och hälsa. Att han råkar vara världens bästa triathlet medan jag förslagsvis kan titulera mig hundpromenerare än bara en parantes i sammanhanget. Vi kanske inte ägnar oss åt samma träning, men vi äter åtminstone hyfsat lika. Bättre än inget i alla fall. Eller ja, jag försöker inbilla mig det åtminstone...
Hur som helst, nu har han åter skrivit en krönika och den här gången handlar den om alkoholmonopolet i Sverige. Mycket bra skrivet och som vanligt håller jag med karln om det han skriver. Har ni tre minuter att avvara tycker jag att ni ska läsa krönikan här på hans egen blogg. Enjoy!
Jag och herr Colting är inne på helt samma linje när det gäller kost och hälsa. Att han råkar vara världens bästa triathlet medan jag förslagsvis kan titulera mig hundpromenerare än bara en parantes i sammanhanget. Vi kanske inte ägnar oss åt samma träning, men vi äter åtminstone hyfsat lika. Bättre än inget i alla fall. Eller ja, jag försöker inbilla mig det åtminstone...
Hur som helst, nu har han åter skrivit en krönika och den här gången handlar den om alkoholmonopolet i Sverige. Mycket bra skrivet och som vanligt håller jag med karln om det han skriver. Har ni tre minuter att avvara tycker jag att ni ska läsa krönikan här på hans egen blogg. Enjoy!
12/10:1
Självkännedomen i det här grytet är vid den aktningsvärda åldern 31 inte alltid vad den borde vara. En del saker har jag full koll på, men i det stora hela slutar jag aldrig att förvånas över... mig!
Det jag har lärt mig genom åren och som jag nu är helt fullständigt säker på är att mina infall, idéer, motivation, mitt "go" och personliga utveckling kommer i perioder. Det poppar inte upp saker lite då och då med jämna mellanrum utan plötsligt överöses jag av inspiration av de mest skilda slag. Jag vet inte vad som triggar igång det, om det är händelser, tankar, biokemi eller någon från andra sidan som styr det, men det betyder alltid att min hjärna får så mycket information under dessa perioder att det nästan känns som att den håller på att bubbla över åt alla håll och kanter. Sedan avklingar det och det händer ingenting, ingenting och ingenting ett tag innan det är dags för en av dessa intensiva perioder igen.
Ibland hör och läser jag när förståsigpåare hävdar att om man börjar med någonting så kommer viljan och inspirationen efter hand. Det stämmer inte på mig. Under perioderna när det händer ingenting, ingenting och ingenting, försöker jag ibland tvinga och pressa fram motivation, idéer och personlig utveckling. Det fungerar aldrig. Finns det inte där så finns det inte där och jag kan inte locka fram något som inte finns.
"Men ta tag i det! Bara gör det!" Hur många gånger har jag inte fått höra det när jag under en period mest har drällt omkring utan att egentligen göra någonting? Förr stressade det mig, men nu vet jag att det inte är någon idé att stressa upp mig över det. Det jag inte gör under en lugn period tar jag igen med råge under en aktiv period. Det är så jag fungerar.
Hur många av er tänker "manodepressivitet" nu? Nej, det är inte det det handlar om. Jag är inte riktigt så hypad under de aktiva perioderna, jag är inte vaken dygnet runt, och framför allt är jag inte djupt deprimerad och självmordsbenägen under de stillastående perioderna. Det bara är så jag fungerar. På eller av liksom.
Just nu har jag ramlat in i en sådan där supereffektiv period. Det handlar egentligen inte så mycket om att jag gör väldigt mycket saker i praktiken, men hjärnan går verkligen på högvarv av all information som ska tas in och sorteras och jag märker att jag utvecklas mentalt väldigt mycket av det. Det syns kanske inte utåt men jag märker tydligt av förändringen på insidan. Det svämmar över av light bulb moments och aha-upplevelser. Det är ganska behagligt faktiskt. Är det normalt eller finns det en diagnos på det här? Jag vet inte. För mig är det i alla fall normalt.
Det jag har lärt mig genom åren och som jag nu är helt fullständigt säker på är att mina infall, idéer, motivation, mitt "go" och personliga utveckling kommer i perioder. Det poppar inte upp saker lite då och då med jämna mellanrum utan plötsligt överöses jag av inspiration av de mest skilda slag. Jag vet inte vad som triggar igång det, om det är händelser, tankar, biokemi eller någon från andra sidan som styr det, men det betyder alltid att min hjärna får så mycket information under dessa perioder att det nästan känns som att den håller på att bubbla över åt alla håll och kanter. Sedan avklingar det och det händer ingenting, ingenting och ingenting ett tag innan det är dags för en av dessa intensiva perioder igen.
Ibland hör och läser jag när förståsigpåare hävdar att om man börjar med någonting så kommer viljan och inspirationen efter hand. Det stämmer inte på mig. Under perioderna när det händer ingenting, ingenting och ingenting, försöker jag ibland tvinga och pressa fram motivation, idéer och personlig utveckling. Det fungerar aldrig. Finns det inte där så finns det inte där och jag kan inte locka fram något som inte finns.
"Men ta tag i det! Bara gör det!" Hur många gånger har jag inte fått höra det när jag under en period mest har drällt omkring utan att egentligen göra någonting? Förr stressade det mig, men nu vet jag att det inte är någon idé att stressa upp mig över det. Det jag inte gör under en lugn period tar jag igen med råge under en aktiv period. Det är så jag fungerar.
Hur många av er tänker "manodepressivitet" nu? Nej, det är inte det det handlar om. Jag är inte riktigt så hypad under de aktiva perioderna, jag är inte vaken dygnet runt, och framför allt är jag inte djupt deprimerad och självmordsbenägen under de stillastående perioderna. Det bara är så jag fungerar. På eller av liksom.
Just nu har jag ramlat in i en sådan där supereffektiv period. Det handlar egentligen inte så mycket om att jag gör väldigt mycket saker i praktiken, men hjärnan går verkligen på högvarv av all information som ska tas in och sorteras och jag märker att jag utvecklas mentalt väldigt mycket av det. Det syns kanske inte utåt men jag märker tydligt av förändringen på insidan. Det svämmar över av light bulb moments och aha-upplevelser. Det är ganska behagligt faktiskt. Är det normalt eller finns det en diagnos på det här? Jag vet inte. För mig är det i alla fall normalt.
tisdag 11 oktober 2011
11/10:3
"En gång är ingen gång, två gånger är en vana" sägs det. När något är en vana kan man använda ordet "brukar". Jag brukar gå till affären och handla mat istället för att ta bilen. Jodå minsann!
Både i lördags och idag traskade jag glatt de tre kilometrarna till mataffären och de tre kilometrarna hem. En och en halv timme tar det från att jag går hemifrån tills jag är hemma igen och då är ungefär en halvtimme av den tiden vad det tar för mig att röja runt inne i butiken.
Min kropp blir glad och plånboken blir glad. Den enda som inte blir så glad är Pälsboll som snällt får ligga kvar hemma och vakta lägenheten under tiden. Vid närmare eftertanke är vädergudarna uppenbarligen inte heller så glada över det för de ger mig en rejäl dusch varenda gång jag går hem från affären, oavsett hur soligt det var när jag gick hemifrån. Varenda gång! Alla två! Galet.
Både i lördags och idag traskade jag glatt de tre kilometrarna till mataffären och de tre kilometrarna hem. En och en halv timme tar det från att jag går hemifrån tills jag är hemma igen och då är ungefär en halvtimme av den tiden vad det tar för mig att röja runt inne i butiken.
Min kropp blir glad och plånboken blir glad. Den enda som inte blir så glad är Pälsboll som snällt får ligga kvar hemma och vakta lägenheten under tiden. Vid närmare eftertanke är vädergudarna uppenbarligen inte heller så glada över det för de ger mig en rejäl dusch varenda gång jag går hem från affären, oavsett hur soligt det var när jag gick hemifrån. Varenda gång! Alla två! Galet.
11/10:2
Nu kan ni får veta om det där konstiga infallet som jag skrev om igår. Hade allt det här börjat idag hade jag nog dragit mig ur, eller över huvud taget aldrig tänkt tanken men nej, jag ska ta mig f*n göra det här, hur märkligt det än må vara. Det kan nog bli kul. Eller?
I helgen ska jag vara statist på en teater i Storstaden. Det är någon obskyr uppsättning av en slovensk teatergrupp som ska spelas. Jag pratade med producenten för några timmar sedan och hon försökte förklara lite vad det handlade om, men jag förstod i ärlighetens namn inte mycket alls av handlingen. Det verkar vara ett väldigt alternativt spektakel.
Det jag förstod, eller åtminstone tror mig ha förstått, är att jag ska prata lite (i mikrofon!) och att jag tydligen ska ha en kofot med mig på scenen. En kofot? Ja, det verkar väldigt märkligt. Jag är i alla fall inte ensam, vi är en hel drös statister. Exakt hur många vet jag inte. Om alla ska göra samma sak vet jag inte heller.
Majsan, denna okulturella varelse som aldrig har varit på teater (utom när jag var omyndig och blev medtvingad av skolan), som inte förstår sig på filosofi och tycker scenkulisser ser lite läskiga ut, ska stå på en teaterscen i helgen. Det är en himla tur att jag inte har något emot att tala inför folk i alla fall, då hade det kunnat bli VÄLDIGT jobbigt. Fast mikrofon? Ska det verkligen vara nödvändigt?
Det här känns väldigt konstigt men jag envisas med att tänka att det säkert blir en kul upplevelse. Om inte kul så åtminstone intressant. Om inte intressant så åtminstone ett tidsfördriv.
I helgen ska jag vara statist på en teater i Storstaden. Det är någon obskyr uppsättning av en slovensk teatergrupp som ska spelas. Jag pratade med producenten för några timmar sedan och hon försökte förklara lite vad det handlade om, men jag förstod i ärlighetens namn inte mycket alls av handlingen. Det verkar vara ett väldigt alternativt spektakel.
Det jag förstod, eller åtminstone tror mig ha förstått, är att jag ska prata lite (i mikrofon!) och att jag tydligen ska ha en kofot med mig på scenen. En kofot? Ja, det verkar väldigt märkligt. Jag är i alla fall inte ensam, vi är en hel drös statister. Exakt hur många vet jag inte. Om alla ska göra samma sak vet jag inte heller.
Majsan, denna okulturella varelse som aldrig har varit på teater (utom när jag var omyndig och blev medtvingad av skolan), som inte förstår sig på filosofi och tycker scenkulisser ser lite läskiga ut, ska stå på en teaterscen i helgen. Det är en himla tur att jag inte har något emot att tala inför folk i alla fall, då hade det kunnat bli VÄLDIGT jobbigt. Fast mikrofon? Ska det verkligen vara nödvändigt?
Det här känns väldigt konstigt men jag envisas med att tänka att det säkert blir en kul upplevelse. Om inte kul så åtminstone intressant. Om inte intressant så åtminstone ett tidsfördriv.
11/10:1
Det här är väldigt kul. Ni. Måste. Läsa. Det. Här. Varför? För att den här underbara karln är effektivare än Nix-registret!
måndag 10 oktober 2011
10/10:3
Jag är väldigt duktig på att få infall och kasta mig in i konstiga och okonstiga saker utan att tänka mig för. Hinner jag tänka mig för brukar jag backa ur och ångra efteråt att jag inte gjorde det. Varför göra det enkelt om det kan vara svårt, liksom? Hmm... Det ser inte alls bra ut när jag ser det i skrift.
Nåväl, nu har jag gjort det igen. Ett infall med påföljande snabbt napp och nu är jag förvirrad och vill helst backa ur igen, men jag tror mig ha tillräckligt mycket is i magen för att ta mig samman och "just do it" den här gången.
Majsan, snart på en scen nära dig! Nära, beroende på var du bor i och för sig. Jag återkommer med rapport när jag vet lite mer.
Edit: Alltså, det är ingen jättegrej så ni kan sluta studsa nyfiket upp och ner. Tänk på era grannar under och stå still istället. Ni får veta tids nog.
Nåväl, nu har jag gjort det igen. Ett infall med påföljande snabbt napp och nu är jag förvirrad och vill helst backa ur igen, men jag tror mig ha tillräckligt mycket is i magen för att ta mig samman och "just do it" den här gången.
Majsan, snart på en scen nära dig! Nära, beroende på var du bor i och för sig. Jag återkommer med rapport när jag vet lite mer.
Edit: Alltså, det är ingen jättegrej så ni kan sluta studsa nyfiket upp och ner. Tänk på era grannar under och stå still istället. Ni får veta tids nog.
10/10:2
Jag funderar på att skriva ut och sätta upp några sådana här lite här och där på annonstavlor i affärer och på andra lämpliga ställen. Vad tror ni om utfallet på det?
(Tänkte klippa längs linjerna så att pappersflikarna lätt går att rycka av.)
10/10:1
Igår verkade jag vara förföljd av död och olycka. Inte i min direkta närhet, vilket jag tackar gudarna för, men runt om mig på olika sätt.
Det började under tidig förmiddag. Jag hade som vanligt tvn på i bakgrunden medan jag sysslade med annat och det var något program om en amerikansk akutvårdsmottagning. Det var ett sånt där program där de varnar för att det kan förekomma obehagliga scener och jag hade sett någon operationsbild skymta förbi tidigare, men det är inget som stör mig. Kanalen var en av de utländska jag har, inte någon av de svenska.
Av någon outgrundlig anledning lyfte jag plötsligt blicken och tittade till på tvn. De filmade en kvinna, kanske 30+, i ett rum, sittandes vid ett bord och med tårar långsamt rullandes längs kinderna. Jämte henne satt en man i samma ålder samt en äldre kvinna, gissningvis 50+. På andra sidan bordet satt en läkare. Kameran lade fokus på den yngre kvinnans ansikte och man hörde läkaren säga "I´m sorry to tell you that your daughter unfortunately passed away". En fyraåring som dog på akuten efter en olycka handlade det tydligen om. Först trodde jag att det var en rekonstruktion, för vem filmar en person i den situationen? Det var ingen rekonstruktion konstaterade jag ganska snabbt, för det som följde går inte att iscensätta på ett trovärdigt sätt. De känslorna kan man inte låtsas ha.
Man såg kvinnans ögon nästan rulla runt och hon gav ifrån sig ett sånt där avgrundsvrål som ger rysningar längs ryggraden. Hon skrek rakt ut ett antal sekunder. Mannen bredvid henne sa ingenting, han stirrade bara med en tom glasartad blick rakt ut i intet. Den äldre kvinnan såg man inte alls. Efter några sekunder tystnade kvinnan och såg helt borta ut, läkaren böjde sig fram över bordet och la en hand på hennes ena arm. "I´m so sorry...". Då spydde kvinnan rakt ut över bordet och sedan svimmade hon. Jag satt fortfarande och tittade och tänkte att det inte kan vara på riktigt, samtidigt som jag insåg att det var på riktigt. Nu märkte jag också att det rann tårar ner för mina kinder. Det hade jag inte märkt tidigare.
Efter att kvinnan svimmat och sjukvårdspersonal har rusat fram klippte de över till en bild på... barnet. Hon låg i en sjukhussäng, ögonen stängda, det såg ut som att hon låg och sov. Blek och helt utslätad hy, ungefär som en porslinsdocka. En sjuksköterska gick fram och drog lakanet som hon var inbäddad i över hennes ansikte och kameran zoomade ut. En säng, ett lakan och några kroppsdelar som höjer upp lakanet här och där. Fötter, bröstkorg och näsa täckta av ett vitt lakan.
Efter att ha sett det där hade jag en obehags- och olustkänsla med mig hela dagen. Den gick inte riktigt att skaka bort.
På eftermiddagen gick jag en promenad med Pälsboll. Det är väldigt mycket fåglar som flyger här i stora flockar just nu. En hel del gäss verkar det vara, men jag är ingen ornitolog så jag ska inte hävda mig för mycket på det området. Jag antar att de är på väg söderut till varmare breddgrader. Mitt i promenaden när Pälsboll glatt studsade omkring, och jag mer halvlojt lunkade fram, mellan två tomma kohagar kom en av alla dessa fågelflockar flygandes en snygg formation. Två snabba *pang pang* och den snygga formationen bröts av att en av fåglarna ramlade ner mot marken. Jodå, jag har sett och hört jägarna här tidigare sedan jag kom hem från utbildningen, men jag har inte sett dem träffa någon fågel. Egentligen har jag inget emot jakt. Hellre att de fixar söndagsmiddagen genom att de skjuter en ovetande gås som aldrig märkte vad som hände än att de köper en stressuppfödd kyckling från Ica, men igår var dålig tajmning för mig att se det med tanke på vad jag hade sett tidigare under dagen. Olustkänslan ramlade över mig igen.
Promenaden fortsatte och jag var nästan på hemmaplan igen när jag gick förbi en gammal fabriksbyggnad. På marken precis jämte huset låg en död liten fågel. Troligtvis hade den dött ganska nyligen för den såg alldeles färsk ut. Färsk och fin, fast död.
Nej, det var ingen trevlig dag igår ur det perspektivet. Alldeles för mycket tragik och obehag. Må denna dagen bli bättre.
Det började under tidig förmiddag. Jag hade som vanligt tvn på i bakgrunden medan jag sysslade med annat och det var något program om en amerikansk akutvårdsmottagning. Det var ett sånt där program där de varnar för att det kan förekomma obehagliga scener och jag hade sett någon operationsbild skymta förbi tidigare, men det är inget som stör mig. Kanalen var en av de utländska jag har, inte någon av de svenska.
Av någon outgrundlig anledning lyfte jag plötsligt blicken och tittade till på tvn. De filmade en kvinna, kanske 30+, i ett rum, sittandes vid ett bord och med tårar långsamt rullandes längs kinderna. Jämte henne satt en man i samma ålder samt en äldre kvinna, gissningvis 50+. På andra sidan bordet satt en läkare. Kameran lade fokus på den yngre kvinnans ansikte och man hörde läkaren säga "I´m sorry to tell you that your daughter unfortunately passed away". En fyraåring som dog på akuten efter en olycka handlade det tydligen om. Först trodde jag att det var en rekonstruktion, för vem filmar en person i den situationen? Det var ingen rekonstruktion konstaterade jag ganska snabbt, för det som följde går inte att iscensätta på ett trovärdigt sätt. De känslorna kan man inte låtsas ha.
Man såg kvinnans ögon nästan rulla runt och hon gav ifrån sig ett sånt där avgrundsvrål som ger rysningar längs ryggraden. Hon skrek rakt ut ett antal sekunder. Mannen bredvid henne sa ingenting, han stirrade bara med en tom glasartad blick rakt ut i intet. Den äldre kvinnan såg man inte alls. Efter några sekunder tystnade kvinnan och såg helt borta ut, läkaren böjde sig fram över bordet och la en hand på hennes ena arm. "I´m so sorry...". Då spydde kvinnan rakt ut över bordet och sedan svimmade hon. Jag satt fortfarande och tittade och tänkte att det inte kan vara på riktigt, samtidigt som jag insåg att det var på riktigt. Nu märkte jag också att det rann tårar ner för mina kinder. Det hade jag inte märkt tidigare.
Efter att kvinnan svimmat och sjukvårdspersonal har rusat fram klippte de över till en bild på... barnet. Hon låg i en sjukhussäng, ögonen stängda, det såg ut som att hon låg och sov. Blek och helt utslätad hy, ungefär som en porslinsdocka. En sjuksköterska gick fram och drog lakanet som hon var inbäddad i över hennes ansikte och kameran zoomade ut. En säng, ett lakan och några kroppsdelar som höjer upp lakanet här och där. Fötter, bröstkorg och näsa täckta av ett vitt lakan.
Efter att ha sett det där hade jag en obehags- och olustkänsla med mig hela dagen. Den gick inte riktigt att skaka bort.
På eftermiddagen gick jag en promenad med Pälsboll. Det är väldigt mycket fåglar som flyger här i stora flockar just nu. En hel del gäss verkar det vara, men jag är ingen ornitolog så jag ska inte hävda mig för mycket på det området. Jag antar att de är på väg söderut till varmare breddgrader. Mitt i promenaden när Pälsboll glatt studsade omkring, och jag mer halvlojt lunkade fram, mellan två tomma kohagar kom en av alla dessa fågelflockar flygandes en snygg formation. Två snabba *pang pang* och den snygga formationen bröts av att en av fåglarna ramlade ner mot marken. Jodå, jag har sett och hört jägarna här tidigare sedan jag kom hem från utbildningen, men jag har inte sett dem träffa någon fågel. Egentligen har jag inget emot jakt. Hellre att de fixar söndagsmiddagen genom att de skjuter en ovetande gås som aldrig märkte vad som hände än att de köper en stressuppfödd kyckling från Ica, men igår var dålig tajmning för mig att se det med tanke på vad jag hade sett tidigare under dagen. Olustkänslan ramlade över mig igen.
Promenaden fortsatte och jag var nästan på hemmaplan igen när jag gick förbi en gammal fabriksbyggnad. På marken precis jämte huset låg en död liten fågel. Troligtvis hade den dött ganska nyligen för den såg alldeles färsk ut. Färsk och fin, fast död.
Nej, det var ingen trevlig dag igår ur det perspektivet. Alldeles för mycket tragik och obehag. Må denna dagen bli bättre.
lördag 8 oktober 2011
8/10:3
Båtolycka i Malmö!
Ur texten:
"Sjöräddningen skickar helikoptrar från Danmark, Säve och Ronneby, uppger TT."
Ur texten:
"Sjöräddningen skickar helikoptrar från Danmark, Säve och Ronneby, uppger TT."
"Räddningstjänst är på platsen och ska försöka plocka människor från båten med hjälp av en krankorg."
Helikoptrar? Krankorg? Titta på bilderna i artikeln. Varför inte bara lägga ut en planka och låta båtfolket promenera i land? Än en gång övergår saker mitt förstånd.
Edit: Nu några timmar senare har de gått ut och sagt att det blåste för mycket och att båten låg och slog mot en pir som gjorde det svårt att få iland folket från den sidan. Mmhmm. Jag förstår fortfarande inte eftersom båten bara låg någon meter från land och dessutom hölls fast med ett rep som var förankrat på land, men visst. De vet säkert vad de gör.
(Fast lite skeptisk är jag faktiskt fortfarande.)
Edit: Nu några timmar senare har de gått ut och sagt att det blåste för mycket och att båten låg och slog mot en pir som gjorde det svårt att få iland folket från den sidan. Mmhmm. Jag förstår fortfarande inte eftersom båten bara låg någon meter från land och dessutom hölls fast med ett rep som var förankrat på land, men visst. De vet säkert vad de gör.
(Fast lite skeptisk är jag faktiskt fortfarande.)
8/10:1
Det sägs att det är lördag idag. Det kan säkert stämma, men mina veckor flyter ihop till ett enda gytter av dagar som slutar på -dag så jag är inte helt säker. Det spelar liksom inte så stor roll vilka de första bokstäverna är, dagarna ser ofta likadana ut oavsett.
Vad ska Majsan göra en lördag som denna? Städa lite, se till att Pälsboll får en hyfsad långpromenad innan regnet dyker upp (eller snarare dyker ner), göra klart en massa instuderingsfrågor som hör till den teoretiska delen av utbildningen som jag var iväg på för några veckor sedan, fixa naglarna och eventuellt även fixa till klövarna lite. Utöver det blir det nog inte så mycket gjort om inte ett under skulle ske. Eller jo, en sak till måste jag komma ihåg: att ta ut soporna. Jag åt räkor igår kväll så nu ligger det en herrans massa räkskal och ruttnar i soppåsen. Ni förstår nog att sopkastandet därmed inte är något som bör glömmas. Å andra sidan är det troligtvis den sak som är svårast att glömma av sakerna som ska göras idag. Jag har nämligen en känsla av att räkskalen kommer ge sig till känna på ett högst talande sätt om några timmar om jag skulle råka glömma av dem.
Jo, en sak till innan jag ska ta itu med dagen. Jag har en del läsare här som brukar nämna ibland att de också skulle vilja ha en blogg för att de har kommit på något de vill skriva om. När jag frågar varför de inte har det då brukar jag få svaret att de vet att de inte kommer att hålla igång den och att det kommer att rinna ut i sanden eftersom de bara kommer på inlägg de vill skriva lite då och då. Jag förstår. Därför tänkte jag så här: Om någon av er vill skriva någonting någon gång då och då så är det helt okej att göra det här. Jag tänkte alltså börja ha gästbloggare OM någon av er har någonting att skriva. Vill ingen så är det okej och då fortsätter jag att fylla sidorna här med mina egna ord, men annars får ni säga till. Det är helt okej att skriva utan att avslöja för läsarna vem man är. Det går bra att skriva under pseudonym så att säga.
Dags för mig att försöka få saker att hända här nu då. Jag börjar som vanligt med att dricka upp mitt kaffe. Trevlig lördag på er!
Vad ska Majsan göra en lördag som denna? Städa lite, se till att Pälsboll får en hyfsad långpromenad innan regnet dyker upp (eller snarare dyker ner), göra klart en massa instuderingsfrågor som hör till den teoretiska delen av utbildningen som jag var iväg på för några veckor sedan, fixa naglarna och eventuellt även fixa till klövarna lite. Utöver det blir det nog inte så mycket gjort om inte ett under skulle ske. Eller jo, en sak till måste jag komma ihåg: att ta ut soporna. Jag åt räkor igår kväll så nu ligger det en herrans massa räkskal och ruttnar i soppåsen. Ni förstår nog att sopkastandet därmed inte är något som bör glömmas. Å andra sidan är det troligtvis den sak som är svårast att glömma av sakerna som ska göras idag. Jag har nämligen en känsla av att räkskalen kommer ge sig till känna på ett högst talande sätt om några timmar om jag skulle råka glömma av dem.
Jo, en sak till innan jag ska ta itu med dagen. Jag har en del läsare här som brukar nämna ibland att de också skulle vilja ha en blogg för att de har kommit på något de vill skriva om. När jag frågar varför de inte har det då brukar jag få svaret att de vet att de inte kommer att hålla igång den och att det kommer att rinna ut i sanden eftersom de bara kommer på inlägg de vill skriva lite då och då. Jag förstår. Därför tänkte jag så här: Om någon av er vill skriva någonting någon gång då och då så är det helt okej att göra det här. Jag tänkte alltså börja ha gästbloggare OM någon av er har någonting att skriva. Vill ingen så är det okej och då fortsätter jag att fylla sidorna här med mina egna ord, men annars får ni säga till. Det är helt okej att skriva utan att avslöja för läsarna vem man är. Det går bra att skriva under pseudonym så att säga.
Dags för mig att försöka få saker att hända här nu då. Jag börjar som vanligt med att dricka upp mitt kaffe. Trevlig lördag på er!
fredag 7 oktober 2011
7/10:3
Ibland är det en höjdare att åka till mataffären en fredag, speciellt när det sitter en helt ny tjej i kassan (första dagen tydligen) och hon hela tiden måste fråga annan personal om det mesta och därför tar en väldans massa tid på sig för att klara av en enda kund. Jag tyckte lite synd om henne och funderade på hur schemaläggaren tänkte när de sätter en fullständig novis i en av två öppna kassor i en mataffär en fredag. Stackars tjej, snacka om att bli stressad. En tisdagförmiddag hade nog varit lämpligare med tanke på antalet kunder som brukar befinna sig i affären vid den tiden.
Hur som helst störde det inte mig personligen att hon tog väldigt lång tid på sig med varje kund. Jag hade inte bråttom att komma ut ur affären och snigelfarten som kön rörde sig framåt i gav mig gott om tid att spana in andra människors korgar och vagnar. Sånt är alltid intressant och har en tendens att bekräfta mina fördomar. Exempelvis stod en väldigt överviktig kvinna i kön jämte och hennes vagn bestod av ljusa frallor, en förpackning Becel ProActiv, två ProViva, tre lättmjölk, en förpackning färdigskivad lightost, en stor påse potatis, en påse apelsiner, en partypåse med lightchips, en påse med färdigt dippulver och en minifraiche. Stackars kvinna, hon måste vara väldigt hungrig jämt och ständigt. Fördomsfull? Ja. (Okej, ni får skälla på mig. Varsågoda!)
En annan intressant grej så här en fredag i mataffären är olika kundgruppers fredagsmys. Ovan nämnda kvinna hade uppenbarligen valt lightchips med minidipp. En kvinna som såg väldigt mycket ut att ha några barn i skolåldern hade också ett gäng chipspåsar, dock vanliga chips, och flera påsar lösgodis utöver all mjölk, brödlimpor, ost, pasta och sånt där som alla barnfamiljer verkar vara storkunsumenter av. En äldre tant med rollator hade två förpackningar Vienettaglass (specialerbjudande den här veckan, väldigt billigt!) och en förpackning Anthon Berg, ni vet såna där med plommon i, precis som en pensionärstant ska ha när hon ska lyxa till det. Det enda som saknades var en låda marmeladkulor, sedan hade min bild av en tant varit komplett. En kille i tjugoårsåldern köpte ett storpack Billys Panpizza, en stor flaska Fanta och en kexchoklad. Visst känns allt det här väldigt typiskt och förutsägbart?
Och just det, inte att förglömma, pensionärsgubben som köpte två rullar färdiga bönor med fläsk och ett sexpack folköl. Så kan man också fira helg. Skål!
Hur som helst störde det inte mig personligen att hon tog väldigt lång tid på sig med varje kund. Jag hade inte bråttom att komma ut ur affären och snigelfarten som kön rörde sig framåt i gav mig gott om tid att spana in andra människors korgar och vagnar. Sånt är alltid intressant och har en tendens att bekräfta mina fördomar. Exempelvis stod en väldigt överviktig kvinna i kön jämte och hennes vagn bestod av ljusa frallor, en förpackning Becel ProActiv, två ProViva, tre lättmjölk, en förpackning färdigskivad lightost, en stor påse potatis, en påse apelsiner, en partypåse med lightchips, en påse med färdigt dippulver och en minifraiche. Stackars kvinna, hon måste vara väldigt hungrig jämt och ständigt. Fördomsfull? Ja. (Okej, ni får skälla på mig. Varsågoda!)
En annan intressant grej så här en fredag i mataffären är olika kundgruppers fredagsmys. Ovan nämnda kvinna hade uppenbarligen valt lightchips med minidipp. En kvinna som såg väldigt mycket ut att ha några barn i skolåldern hade också ett gäng chipspåsar, dock vanliga chips, och flera påsar lösgodis utöver all mjölk, brödlimpor, ost, pasta och sånt där som alla barnfamiljer verkar vara storkunsumenter av. En äldre tant med rollator hade två förpackningar Vienettaglass (specialerbjudande den här veckan, väldigt billigt!) och en förpackning Anthon Berg, ni vet såna där med plommon i, precis som en pensionärstant ska ha när hon ska lyxa till det. Det enda som saknades var en låda marmeladkulor, sedan hade min bild av en tant varit komplett. En kille i tjugoårsåldern köpte ett storpack Billys Panpizza, en stor flaska Fanta och en kexchoklad. Visst känns allt det här väldigt typiskt och förutsägbart?
Och just det, inte att förglömma, pensionärsgubben som köpte två rullar färdiga bönor med fläsk och ett sexpack folköl. Så kan man också fira helg. Skål!
7/10:1
Vet ni vad? Jag glömde av att skriva här igår. Jag struttade omkring och gjorde andra grejer hela dagen och hade inte en tanke på att jag kanske skulle skriva något här också. Vi 23-tiden kom jag på det, men då gick det inte att komma åt sidan. Jaja, nu är ordningen återställd. I väntan på att Majsans hjärna ska komma igång ordentligt och komma på något vettigt att skriva om (hoppas det händer innan det är dags att sova igen...) får ni det här att titta på och förhoppningsvis fnissa lite åt:
Ha en bra fredag hörrni!
onsdag 5 oktober 2011
tisdag 4 oktober 2011
4/10:3
Väldigt upplysande faktiskt, jag skulle nästan kunna sträcka mig till att kalla det genial pedagogik. Himla bra. Jag borde se den här bilden oftare, påminna mig själv om saker jag egentligen redan vet.
Jag tror jag befinner mig någonstans i den bubbliga nedgången innan den sista delen med pilen kommer. Joråsenni.
4/10:2
Tänk er ett typiskt villasamhälle. I mitten en halvstor gata, på båda sidor av denna finns det en uppsjö villor, och så lite smågator här och där som avstickare till den halvstora centrala vägen. Den centrala vägen är den som tar bilburet folk in och ut från samhället och detta gör den genom en skarp nittiograders kurva en bit innan den, om man istället fortsätter rakt fram, slutar som en vändplats och övergår i en grusig gång- och cykelväg. Det finns en annan väg ut ur samhället, men den är smal och lite snårig och ingen använder sig generellt av den om de inte ska åt just det hållet som denna lilla väg bär.
Tänk er nu att en långtradare med släp av någon anledning har kört in i detta samhälle och ska ta sig ut igen. Tänk er också att chauffören är lite trött/vimsig/oerfaren eller helt enkelt inte har så bra koll som h*n borde och därför svänger lite fel i nittiograderskurvan. Släpet mejar ner en sån där stolpe som vägnamnet står skrivet på och kör dessutom upp locket på en vägbrunn, kör ner med ett av bakhjulen i brunnen, och blir ståendes där, snett över vägen. Vad göra? Chauffören kliver uppenbarligen ur långtradaren, kopplar loss släpet, sätter ner de där stöden som gör att det kan stå av sig självt och brummar därefter därifrån med själva lastbilen. Brum brum.
Tänk er nu att folk ska försöka ta sig ut ur, men framför allt in i, samhället. De är på väg hem efter en hård arbetsdag och ungarna ska skjutsas till fotbollsträningen. Vad gör de när de märker att de inte kommer varken in eller ut den vanliga vägen? Först försöker de en efter en att ta sig runt släpet men inser en efter en att det inte fungerar utan att behöva köra ner ett staket först. Ingen verkar vara speciellt pigg på att vara den som kör sönder staket så de börjar istället, en efter en fast på led, köra runt, backa, vända och mötas på smala vägar med blomsterlådor utplacerade, blomsterlådor som vanligtvis fungerar som farthinder, men nu snarare är enbart hinder. Det blir ett enda stort myller av förvirrade bilister inne bland villorna och ett lika stort myller precis utanför samhället, på vägen in som är barrikaderad av ett långtradarsläp med ena hjulet i en brunn.
Tänk er slutligen mitt i allt detta en styck Majsan med en styck Pälsboll i släptåg som fnissandes och effektivt kryssar sig fram till fots genom kaoset. Fnissandes, för att hon tycker att situationen är ganska komisk. Effektivt, för att hon är till fots.
Halleluja för underhållande promenader!
Tänk er nu att en långtradare med släp av någon anledning har kört in i detta samhälle och ska ta sig ut igen. Tänk er också att chauffören är lite trött/vimsig/oerfaren eller helt enkelt inte har så bra koll som h*n borde och därför svänger lite fel i nittiograderskurvan. Släpet mejar ner en sån där stolpe som vägnamnet står skrivet på och kör dessutom upp locket på en vägbrunn, kör ner med ett av bakhjulen i brunnen, och blir ståendes där, snett över vägen. Vad göra? Chauffören kliver uppenbarligen ur långtradaren, kopplar loss släpet, sätter ner de där stöden som gör att det kan stå av sig självt och brummar därefter därifrån med själva lastbilen. Brum brum.
Tänk er nu att folk ska försöka ta sig ut ur, men framför allt in i, samhället. De är på väg hem efter en hård arbetsdag och ungarna ska skjutsas till fotbollsträningen. Vad gör de när de märker att de inte kommer varken in eller ut den vanliga vägen? Först försöker de en efter en att ta sig runt släpet men inser en efter en att det inte fungerar utan att behöva köra ner ett staket först. Ingen verkar vara speciellt pigg på att vara den som kör sönder staket så de börjar istället, en efter en fast på led, köra runt, backa, vända och mötas på smala vägar med blomsterlådor utplacerade, blomsterlådor som vanligtvis fungerar som farthinder, men nu snarare är enbart hinder. Det blir ett enda stort myller av förvirrade bilister inne bland villorna och ett lika stort myller precis utanför samhället, på vägen in som är barrikaderad av ett långtradarsläp med ena hjulet i en brunn.
Tänk er slutligen mitt i allt detta en styck Majsan med en styck Pälsboll i släptåg som fnissandes och effektivt kryssar sig fram till fots genom kaoset. Fnissandes, för att hon tycker att situationen är ganska komisk. Effektivt, för att hon är till fots.
Halleluja för underhållande promenader!
4/10:1
7.30, upp ur sängen, ut med Pälsboll, äta frukost, gå igenom alla bloggar och diverse viktiga hemsidor som jag tycker att jag måste vara lite uppdaterad på. Passar på att slösurfa en stund också när jag ändå sitter vid datorn (ja, för det gör jag ju inte konstant ändå eller?). Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Plockar i lite pappershögar, byter plats på papprena och staplar dem på samma ställe som de låg innan. Diskar, svarar på sms och undersöker om någon har råkat sätta in någon miljon eller två på något av mina bankkonton. Det var det ingen som hade gjort. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Funderar på att sälja saker och funderar på att köpa saker. Bestämmer mig för att köpa ett par nödvändiga saker på nätet. Beställer grejerna. Slänger en blick in i badrummet och inser att jag verkligen behöver skaffa ett golvstående skåp av något slag som jag kan ställa en massa grejer i. Kriterier för skåpet: det måste ta otroligt lite plats och det måste kosta otroligt lite. Letar en stund efter ett passande och hittar eventuellt ett på Ikea. Bestämmer mig för att åka och ta mig en titt på det någon dag snart. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Får ett ryck och börjar tvätta mina extremt smutsiga fönster. Funderar på vardagsproblem och kommer fram till några lösningar på ett par av problemen. Under tiden ser jag att Bring Citymail kommer åkandes med post. En liten stund snare kommer Posten åkandes med post. I min iver att bli klar med fönstrena för att kunna springa ner och undersöka vad de har lagt i min lilla brevlåda i trapphuset råkar jag nästan bryta av en nagel helt. Undersöker den och ser att den åtminstone sitter fast till hälften. Svär lite och funderar på om jag ska laga den ordentligt eller fusklaga den tills vidare. Tar inget beslut utan ägnar en stund åt att ömsom vifta bort och ömsom snällt lyfta ut spindlar som bor i och runt mina fönster. Hoppas de landar på benen när de når marken under fönstret. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Torkar ur den sista vrån vid sista fönstret, ställer undan fönstertvättarsakerna, kopplar Pälsboll, hoppar i mina FakeFoppas och travar glatt ner till brevlådan. Den är tom. Fnyser lite åt det och tittar på Pälsboll som diskret "råkar" gå bort mot ytterdörren. Min mage kurrar högt. Pälsbolls blick talar högre än min mage och jag går ut och tar en snabbpromenad runt huset med honom. Pälsboll vill absolut inte gå in och jag vill inte under några omständigheter vara ute just då. Jag schasar in honom, slänger i mig lite mat för att få tyst på magen och bestämmer mig för att fusklaga nageln. Pälsboll lägger sig på golvet och stirrar på mig.
Lagar nageln och lyckas på något sätt få en stor klump nödlim under nageln. Det känns väldigt konstigt och den vill inte alls försvinna därifrån. Det får vara kvar tills vidare. Jag funderar på vad jag ska göra mer med naglarna och bestämmer mig för att försöka få till en snygg fransk manikyr. Det blir ingen snygg fransk manikyr så jag tar bort allt och börjar om från början. Kör på ett säkert kort med bara en enda färg istället. Det blir bättre. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Funderar på att läsa lite teori, letar fram böcker och instuderingsfrågor, tar en titt på dem, tar en titt på klockan och ser att det är Oprah-time. Hamnar i soffan framför tvn, utan böcker. Tittar lite halvhjärtat och tycker det är ett ganska tråkigt ämne hon avhandlar. Petar lite på limklumpen under nageln. Oprah tar slut. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Tänker att jag borde duscha men gör kaffe istället. Tänker att jag kanske skulle gå ut med Pälsboll igen men sätter mig och skriver det här inlägget istället. Tänker att jag snart är klar och funderar på om jag ska duscha eller gå ut med Pälsboll först. Bestämmer mig för att dricka upp mitt kaffe till att börja med och sedan ta ställning till det andra. Tittar på klockan, den visar på ungefär 14.30. Tittar ner på golvet och, tro det eller ej, där ligger Pälsboll och stirrar på mig. Har han verkligen ett så tråkigt liv som han ser ut att tycka att han har? Tålamod har han i alla fall, den lille skrutthunden.
Plockar i lite pappershögar, byter plats på papprena och staplar dem på samma ställe som de låg innan. Diskar, svarar på sms och undersöker om någon har råkat sätta in någon miljon eller två på något av mina bankkonton. Det var det ingen som hade gjort. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Funderar på att sälja saker och funderar på att köpa saker. Bestämmer mig för att köpa ett par nödvändiga saker på nätet. Beställer grejerna. Slänger en blick in i badrummet och inser att jag verkligen behöver skaffa ett golvstående skåp av något slag som jag kan ställa en massa grejer i. Kriterier för skåpet: det måste ta otroligt lite plats och det måste kosta otroligt lite. Letar en stund efter ett passande och hittar eventuellt ett på Ikea. Bestämmer mig för att åka och ta mig en titt på det någon dag snart. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Får ett ryck och börjar tvätta mina extremt smutsiga fönster. Funderar på vardagsproblem och kommer fram till några lösningar på ett par av problemen. Under tiden ser jag att Bring Citymail kommer åkandes med post. En liten stund snare kommer Posten åkandes med post. I min iver att bli klar med fönstrena för att kunna springa ner och undersöka vad de har lagt i min lilla brevlåda i trapphuset råkar jag nästan bryta av en nagel helt. Undersöker den och ser att den åtminstone sitter fast till hälften. Svär lite och funderar på om jag ska laga den ordentligt eller fusklaga den tills vidare. Tar inget beslut utan ägnar en stund åt att ömsom vifta bort och ömsom snällt lyfta ut spindlar som bor i och runt mina fönster. Hoppas de landar på benen när de når marken under fönstret. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Torkar ur den sista vrån vid sista fönstret, ställer undan fönstertvättarsakerna, kopplar Pälsboll, hoppar i mina FakeFoppas och travar glatt ner till brevlådan. Den är tom. Fnyser lite åt det och tittar på Pälsboll som diskret "råkar" gå bort mot ytterdörren. Min mage kurrar högt. Pälsbolls blick talar högre än min mage och jag går ut och tar en snabbpromenad runt huset med honom. Pälsboll vill absolut inte gå in och jag vill inte under några omständigheter vara ute just då. Jag schasar in honom, slänger i mig lite mat för att få tyst på magen och bestämmer mig för att fusklaga nageln. Pälsboll lägger sig på golvet och stirrar på mig.
Lagar nageln och lyckas på något sätt få en stor klump nödlim under nageln. Det känns väldigt konstigt och den vill inte alls försvinna därifrån. Det får vara kvar tills vidare. Jag funderar på vad jag ska göra mer med naglarna och bestämmer mig för att försöka få till en snygg fransk manikyr. Det blir ingen snygg fransk manikyr så jag tar bort allt och börjar om från början. Kör på ett säkert kort med bara en enda färg istället. Det blir bättre. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Funderar på att läsa lite teori, letar fram böcker och instuderingsfrågor, tar en titt på dem, tar en titt på klockan och ser att det är Oprah-time. Hamnar i soffan framför tvn, utan böcker. Tittar lite halvhjärtat och tycker det är ett ganska tråkigt ämne hon avhandlar. Petar lite på limklumpen under nageln. Oprah tar slut. Pälsboll ligger på golvet och stirrar på mig.
Tänker att jag borde duscha men gör kaffe istället. Tänker att jag kanske skulle gå ut med Pälsboll igen men sätter mig och skriver det här inlägget istället. Tänker att jag snart är klar och funderar på om jag ska duscha eller gå ut med Pälsboll först. Bestämmer mig för att dricka upp mitt kaffe till att börja med och sedan ta ställning till det andra. Tittar på klockan, den visar på ungefär 14.30. Tittar ner på golvet och, tro det eller ej, där ligger Pälsboll och stirrar på mig. Har han verkligen ett så tråkigt liv som han ser ut att tycka att han har? Tålamod har han i alla fall, den lille skrutthunden.
måndag 3 oktober 2011
3/10:1
Jag är hemma, jag har "vilat" en dag och nu är det dags att försöka komma igång med en vettig vardag igen. Det är lättare sagt än gjort för som vanligt vet jag inte ens var jag ska börja.
Utbildningen som jag har varit på innebär mycket tankeverksamhet framöver. Teori ska läsas in, praktik ska uföras, mina andra utbildningar ska göras klart parallellt med den nya och mitt i allt det vore det inte fel att dra in några kronor att kunna betala hyran med.
Jag befinner mig i en situation som är både skrämmande och spännande på samma gång. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, ena minuten är jag superpeppad och vill bara komma igång, andra minuten är jag livrädd över att det ska gå åt skogen. Inte själva utbildningsgrejen, den i sig är inget problem, men allt runt omkring.
Att få allt att flyta på och att få saker att gå runt, det är den riktiga utmaningen i allt detta. Att inte deppa ihop om saker och ting börjar krångla är bara det ett mål i sig. Att över huvud taget få ihop ett hyfsat strukturerat inlägg om det här verkar vara omöjligt och jag märker själv hur jag svamlar här nu. Jag har skrivit text och tagit bort den, skrivit nytt, tagit bort, skrivit nytt, tagit bort. Det är väldigt förvirrat. Det kanske inte är helt fel i och för sig, för det ger er en bild av hur det ser ut inne i min hjärna just nu. Det snurrar runt helt oorganiserat, helt enkelt.
Dags att ta tag i saker här. Steg nummer ett är att komma på vad jag ska börja med att ta tag i. Dricka upp mitt kaffe kanske?
Utbildningen som jag har varit på innebär mycket tankeverksamhet framöver. Teori ska läsas in, praktik ska uföras, mina andra utbildningar ska göras klart parallellt med den nya och mitt i allt det vore det inte fel att dra in några kronor att kunna betala hyran med.
Jag befinner mig i en situation som är både skrämmande och spännande på samma gång. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, ena minuten är jag superpeppad och vill bara komma igång, andra minuten är jag livrädd över att det ska gå åt skogen. Inte själva utbildningsgrejen, den i sig är inget problem, men allt runt omkring.
Att få allt att flyta på och att få saker att gå runt, det är den riktiga utmaningen i allt detta. Att inte deppa ihop om saker och ting börjar krångla är bara det ett mål i sig. Att över huvud taget få ihop ett hyfsat strukturerat inlägg om det här verkar vara omöjligt och jag märker själv hur jag svamlar här nu. Jag har skrivit text och tagit bort den, skrivit nytt, tagit bort, skrivit nytt, tagit bort. Det är väldigt förvirrat. Det kanske inte är helt fel i och för sig, för det ger er en bild av hur det ser ut inne i min hjärna just nu. Det snurrar runt helt oorganiserat, helt enkelt.
Dags att ta tag i saker här. Steg nummer ett är att komma på vad jag ska börja med att ta tag i. Dricka upp mitt kaffe kanske?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)