Sommarkärlek på Majsans vis
torsdag 30 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
28/6:2
Smultronen i skogen börjar dö ut, det finns inte alls lika många nu som för någon vecka sedan. Det skulle i och för sig kunna bero på att undertecknad har ätit upp dem, men det kan lika väl bero på att smultronsäsongen är över för den här gången. Tragiskt är vad det där. Deppig är vad jag blir. I alla fall i någon minut, tills jag tar mig igenom nästa kurva på skogsvägen och ser att det finns hallon! Det finns precis hur många omogna hallon som helst i skogen och nu idag har en del av dem för första gången i år blivit djupt mörkröda och riktigt mogna på de ställen där väderförhållandena är de rätta. Inga skuggande träd utan hela dagar med stekande sol verkar vara receptet för att hallon ska mogna så fort som möjligt. Föga förvånande, eller hur?
Nu har Majsans mage ett tunt lager av smultron på botten och över det en herrans massa hallon. Magen buktar åt alla håll och kanter, till bredden fylld av dessa naturens perfekta små skapelser. Och vet ni vad som är ännu bättre? 99,9% av hallonen är inte mogna än. Förstår ni hur mycket hallon jag kommer ha ätit om ett par veckor? Hurra!
Nu har Majsans mage ett tunt lager av smultron på botten och över det en herrans massa hallon. Magen buktar åt alla håll och kanter, till bredden fylld av dessa naturens perfekta små skapelser. Och vet ni vad som är ännu bättre? 99,9% av hallonen är inte mogna än. Förstår ni hur mycket hallon jag kommer ha ätit om ett par veckor? Hurra!
28/6:1
Jag har egentligen redan skrivit klart följande inlägg och gjorde nyss en snabb korrekturläsning för att rätta slarviga skrivfel. Då slog det mig att en del personer som läser det här (jag vet tack vare sidans besöksstatistik att ni är ett antal, men inte exakt vilka ni är) kanske kommer att känna sig träffade och uthängda på ett negativt sätt, trots att jag inte har nämnt någon vid namn. Därför vill jag redan nu säga att jag inte på något sätt vill skuldbelägga eller skylla på någon när det gäller något jag skriver här. De människor jag har mött och hur jag har levt mitt liv med dem och blivit behandlad har tagit mig dit jag är idag och gjort mig till den person jag är. Utan var och en av er hade jag varit någon annan. Kanske någon bättre, kanske någon sämre, men oundvikligen någon annan.
Kanske kan just du identifiera något jag skriver om, men tänk på att jag kan ha varit i en liknande situation med någon annan som du inte vet något om och att det i så fall lika väl kan gälla den personen. Det kan låta hårt, men om du (eller du, eller du) på något sätt känner dig träffad på ett negativt sätt av det jag har skrivit så är det bara dina egna hjärnspöken som talar. Ingenting här är en sanning om inte just du tolkar det som en sanning. Med det sagt är ni som vill läsa vidare välkomna till dagens maratoninlägg.
Jag vet inte hur många gånger jag har kallats ambivalent, fått kommentarer om att jag måste bestämma mig för vad jag vill och att jag borde skaffa mig en vardag med ekonomisk och social trygghet. Jag har hållit med, samtidigt som det har knutit sig i magen. Jag har gått utbildningar inom olika områden, en del har jag läst klart, andra har jag hoppat av. En del människor har skakat på huvudet åt mig och min obeslutsamhet. Jag borde påbörja en utbildning, läsa klart den och sedan se till att skaffa ett jobb inom det som jag har utbildat mig i. Jag har nickat och hållit med, men det har knutit sig i magen. Jag har försökt komma fram till vad jag vill, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har försökt komma fram till var jag vill bo, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har försökt komma fram till vem jag är, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har blivit kallad lat och obeslutsam och tidvis hållit med, men alltid med en känsla av att det inte är sant. Ibland har jag trots det hållit med, ibland har jag istället bitit ifrån. Allt med en stor klump i magen.
Jag har flera gånger hamnat i en sådan där situation som det sägs att jag ska eftersträva. Jag har haft lägenhet, fast jobb och lön på kontot den 25:e varje månad, men ändå har jag inte varit nöjd. Jag har sagt upp mig, flyttat, flyttat igen, oroat mig och haft en tillvaro där jag aldrig har vetat hur mycket pengar jag har nästa månad, än en gång försökt bestämma mig för var jag vill bo, vad jag vill bli, med resultatet att det har knutit sig i magen. Jag har verkligen försökt rätta in mig i ledet och jobbat på så gott jag har kunnat för att skaffa den där trygga tillvaron som var och en bör ha. När jag har flyttat har jag fått frågan vad jag flyr ifrån. Jag har svarat att jag inte flyr utan snarare söker. Det svaret är närmare sannningen är att det skulle vara en flykt, men jag har ändå haft en känsla av att inte heller det är hela sanningen. Vad som de facto är sanningen har jag inte riktigt vetat.
Under många år har jag läst en mängd böcker som har ger olika syn på livet. En del kallar det självhjälpsböcker, andra kallar det flum. Jag har inte läst dem för att de ska lösa några problem åt mig, utan för att få light bulb moments som ska hjälpa mig en bit på vägen. Ibland har jag fått det, ibland inte. Den senaste tiden har jag funderat jättemycket på allt det här. Kanske beror det på att jag än en gång ska flytta, än en gång läsa nya utbildningar (som visserligen till viss del snuddar vid tidigare utbildningars inriktning men ändå är nya), än en gång ha nya extrajobb, än en gång bryta mig ur min tillvaro och än en gång göra mig rotlös. Jag har läst några böcker till, funderat och analyserat. Försökt se mig själv ur andra människors perspektiv. Vet ni vad? Äntligen har en del saker fallit på plats. En del saker är så självklara att jag nästan skäms lite över att inte har insett dem tidigare, andra saker är nya för mig, men ändå helt logiska när jag tänker på dem. Det är en trevlig känsla.
När jag blir kallad ambivalent hävdar jag numera att jag är flexibel. När jag blir kallad lat vet jag att det inte är sant, för lat är det sista jag är så länge jag gör något som jag vill göra. Måste jag bestämma mig för vad jag ska göra, utbilda mig till, jobba med och var jag ska bo? Nej, det måste jag faktiskt inte. "Livet blir inte som man tänkt sig" brukar det heta, så varför ens försöka bestämma exakt hur det ska bli? "Det enda sättet att förutse sin framtid är att själv skapa den" skrev en vis person. Det håller jag med om, men innebär att skapa sin egen framtid att man måste bestämma sig för bostadsort, utbildning och jobb? Nej.
Trots detta måste jag, oavsett inställning, fortfarande ta mig framåt för att inte hamna i ett vakuum av obeslutsamhet och tristess. Jag blir mer och mer övertygad om att svaret på hur det ska göras är att jag måste lära känna mig själv och vad jag vill. Är det inte det folk har sagt till mig hela tiden? Nej, för det är inte de sakerna som folk har tjatat om som jag ska bestämma mig om. Det jag behöver veta är vad jag vill i stort, ur ett större perspektiv. Svårt? Javisst, men nu har alla dessa så kallade självhjälpsböcker gemensamt hjälpt mig på traven med det.
När jag får en sådan där klump i magen eller ångestkänslor av något slag är det min kropp och min själ, det jag i fortsättningen kort och gott kommer kalla "jaget" eller "mitt jag", som talar om för mig vad jag inte vill. När jag vet vad jag inte vill kommer jag kunna räkna ut vad jag vill. Om jag får en olustkänsla när någon säger "Vill du bo i Kalix?" vet jag därmed att jag inte vill bo i Kalix. Var jag vill bo är alltså någon annanstans. Dessvärre finns det som bekant fler alternativ än antingen Kalix eller "någon annanstans" och det ställer till det lite. Hur vet man vad som är rätt? Det känns i magen. Ni vet den där bubblande känslan av lycka eller pirr i magen som man kan få? Den talar om att det är rätt. När den dyker upp är man på helt rätt väg. Jag har testat det här en del och det fungerar verligen över förväntan. Många saker har jag fortfarande inte hittat något svar på, men jag har kommit en bit på vägen gällande flera av stora frågorna. För enkelhetens skull tar jag de tidigare nämnda faktorerna som exempel:
Var vill jag bo? För mig har det mycket med väder och klimat att göra, det vet jag. Jag vet utan tvekan vad jag inte vill ha där jag bor. Jag vill inte ha regn, kyla och snålblåst. Inte karga, grå träd och regntunga moln större delen av året. Tänker jag på sådant väder och sådan natur får jag en olustkänsla. Därmed vet jag även vad jag vill ha. Jag vill ha sol, värme och ljumma vindar. Växtlighet, gröna träd och massor av blommor. I huvudsak vita fluffiga moln som drar förbi, eller ännu hellre en molnfri himmel. Tänker jag på sådant väder och sådan natur vaknar mina inneboende fjärilar i magen och börjar flyga runt lite. Inte på ett nervöst sätt utan på ett högst behagligt sätt.
Ovanstående klimatdetaljer har jag visserligen vetat om länge, men jag har ändå inte haft dragning till någon specifik plats där väderförhållanden och de omständigheter som hör där till existerar. Ena dagen har det varit södra Europa, nästa dag Sydostasien, därefter Sydamerika, ibland Afrika och tidvis även södra delarna av USA. Hej och hå, hur ska jag kunna bestämma mig? Min nya instikt är att det ska jag inte. Det passar inte mig att slå mig ner på ett ställe med inställningen att jag ska stanna där hela livet. Jag är en flyttfågel och jag vill röra på mig. Tanken på att resa runt väcker fjärilarna, tanken på att bo på ett och samma ställe för alltid söver dem och lockar istället fram grådvärgarna i mig. Det här rimmar egentligen ganska illa med att jag har svårt att släppa taget om saker och ting, både grejer och personer, men det är inte omöjligt att kombinera. Det ena utesluter inte det andra.
Den här inställningen till boende har ställt till det när jag har funderat på familj och barn. Självklart vill jag ha man och barn, men hur är det förenligt med ett kringflackande liv? Alla vet ju att barn måste ha en fast punkt i tillvaron med västerländsk skola, vänner och släkt att ty sig till. Ett rotlöst barn blir ett otryggt barn. Men nej, jag tror faktiskt inte på det där. Visst har jag hört personer som har flyttat runt en hel del under sin uppväxt säga att de har saknat ett ställe som de verkligen kan kalla för sitt hem, men å andra sidan har samma personer en anpassningsförmåga som är helt enastående, en social kompetens som är fullständigt strålande oavsett vilka personer de omger sig med och ett kontaktnät världen över som en del ägnar hela sitt vuxna liv åt att försöka skaffa sig. Så vad är det som säger att det är fel att leva så? Inget annat än normer och västerländska värderingar. Man ska bo på en plats, jobba 8-17, ha fyra veckors semester på sommaren och en vecka till någon gång undet året när man ska åka på charter till Kanarieöarna. Över jul och nyår, eller varför inte under november- eller sportlovet, åker man kanske på skidsemester till Sälen. Man är ledig på röda dagar och äter sill på jul, påsk och midsommar. Flyttar man till England ett år är man modig och äventyrlig. En månadslång resa med Rosa Bussarna i Afrika och man är oerhört exotisk enligt bekantskapskretsen. Hujedamej, vad tråkigt. Ja, inte Afrika alltså, utan det inrutade livet. Det må passa en del, men det passar inte mig.
För att återvända till tankarna om barn och familj så har det nyss nämnda livet såklart en positiv aspekt i form av trygghet, men bortsett från det då? Hur mycket lyckligare blir barnen som har växt upp i en villaförort och efter nitton år står med ett fullständigt gymnasiebetyg i handen än de som under samma tid har bott i ett par, tre olika världsdelar? Fredagsmys och lördagskvällar i all ära, men är det verkligen tacos och lördagsgodis som ger livskvalité i långa loppet? Och finns det inte tacos och godis i andra delar av världen också? Är det dessutom verkligen bundet till speciella veckodagar? Faktum är att om jag pratar med en kille som visar sig vara helt bestämd med att livet ska levas i Sverige med fast heltidsjobb och söndagsångest inför måndagens jobb får jag rysningar i hela kroppen, rysningar som tillhör den där olustkänslan som visar att jag är helt fel ute. Jag får alltså helt enkelt leta vidare efter en matchande flyttfågel. Jaget vill nämligen det.
Vilken utbildning ska jag påbörja och, framför allt, avsluta? Vad sägs om det som faller mig in för stunden? Det som lockar mig just nu? Det som jag är intresserad av för tillfället? Om det sedan inte blir något jag kommer att jobba med hela livet, vad spelar det för roll? Det jag lär mig genom utbildningarna har jag säkert nytta av någon gång i livet ändå. Jag vill inte gå flera år på högskola, sådan är inte jag. Jag har försökt och det resulterade i en ofärdig utbildning och en massa onödiga csn-lån. Det enda det gav mig med facit i hand är en insikt om vad jag just då hade för intresse egentligen. Det intresset är nämligen en liten avstickare, på sätt och vis bunden, till ämnet jag läste på högskolan. Nu har jag en avslutad utbildning inom avstickaren och nu fortsätter jag min väg med att lära mig annat, något nytt. Mitt jag vill nämligen att jag ska utbilda mig inom flera olika områden.
Jobb då? Vad ska jag jobba med? Det som faller mig in. Det som jag känner för för tillfället. Det som kommer i min väg eller ramlar över mig. Det kan vara det område som jag redan har ett företag inom eller det kan vara annat. Jag är öppen för förslag, jag testar gärna nya saker. Det verkar störa en del personer att jag inte ägnar 100% av min tid och energi åt att få igång min egen rörelse fullt ut, men ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att arbeta med enbart det. Kanske under en period, men inte för alltid. Jaget vill inte det.
Vad allt det här handlar om är att jag har förstått att ju mer jag försöker rätta mig efter samhällets normer, desto mer fel blir det och det är mina idoga försök till att göra andra nöjda ur det avseendet som gör att jag är vimsig och ickenöjd idag. Tack och lov finns det många människor som trivs utmärkt med den svenssonska trygghetsvardag som jag tidigare beskrev och det är de som driver vårt välfungerande vardagssamhälle framåt. Cred till dem!
Det sägs att det är positivt att människor är olika, men ändå ska alla passa in i rådande samhällsnormer. Nytänkande uppmuntras, så länge man i princip tänker som resten av befolkningen. Uppstickare hyllas så länge de inte sticker ut för mycket. Vi tar gärna emot nya impulser utifrån, men de ska svenskifieras innan de accepteras. Det har sina fördelar. Det innebär trygghet och ett stabilt samhälle, men det passar inte mig och mitt jag.
Jag kommer aldrig helt och hållet att rätta in mig i det led där jag förväntas hålla till. Jag vet att det finns personer som tycker att jag till varje pris ska göra det eftersom "det ska vara så" och eftersom man ska leva på ett visst sätt, gärna i tacksamhetsskuld så att man har något som samvetet ser till att man ständigt mår lite dåligt över. Jag har försökt, men det fungerar inte. Det är helt och hållet upp till mig att se till att jag lever det liv som mitt jag vill att jag ska leva. Hur framtiden ser ut vet ingen och man ska som bekant aldrig säga aldrig, jag kan bara utgå från det jag vet just precis nu. Det innebär med största sannolikhet att jag inte kommer att bo på ett och samma ställe hela livet och jag kommer inte att ha ett heltidsjobb inom kommun eller landsting. Jag kommer säkert att ta en del beslut som får vissa att höja på ögonbrynen och andra att sucka uppgivet. Besluten kommer jag att ta utan annan motivering än att jaget vill det. Jag är ledsen om någon eller några blir besvikna, men jag kan inte förlita mig på att någon annan ser till att jag trivs och har det bra.
Jag hoppas att ni som läser det här också känner efter vad ert jag vill säga er. Kanske gör ni det redan, kanske struntar ni i det, kanske har ni aldrig ens reflekterat över att olustkänslor visar att ni är fel ute och pirr i magen visar er rätt. Vad spelar det för roll om ni inte gör det som alla andra förväntar sig av er? Att ni följer ert eget jag betyder inte att ni krockar med andras jag. Gör ni det så är det säkerligen personer som ger er olustkänslor som ni krockar med och då är det ändå personer som ni egentligen inte vill ha med att göra. De som ger er pirr i magen är de som vill se er lyckliga och de kommer att uppskatta och uppmuntra att ni gör det som får er att må bra, oavsett vad det må vara. Ni kan aldrig såra någon som tycker om er om ni följer ert eget jag, det är helt omöjligt. Gör ni det, då är det fel någonstans på vägen och någon av er har gjort en missbedömning av läget.
Vad jag vill ha sagt är alltså att du ska göra som du vill, men se till att du gör det som du verkligen vill. Hur vill du ha det? Vet du inte? Hur vill du inte ha det då? Och vad säger det dig om hur ditt jag vill att du ska ha det? Vad är alternativen? Räkna upp dem för dig själv. Hoppsan, var det något som väckte fjärilarna? Då vet du vad ditt jag vill. Följ fjärilarna!
Kanske kan just du identifiera något jag skriver om, men tänk på att jag kan ha varit i en liknande situation med någon annan som du inte vet något om och att det i så fall lika väl kan gälla den personen. Det kan låta hårt, men om du (eller du, eller du) på något sätt känner dig träffad på ett negativt sätt av det jag har skrivit så är det bara dina egna hjärnspöken som talar. Ingenting här är en sanning om inte just du tolkar det som en sanning. Med det sagt är ni som vill läsa vidare välkomna till dagens maratoninlägg.
Jag vet inte hur många gånger jag har kallats ambivalent, fått kommentarer om att jag måste bestämma mig för vad jag vill och att jag borde skaffa mig en vardag med ekonomisk och social trygghet. Jag har hållit med, samtidigt som det har knutit sig i magen. Jag har gått utbildningar inom olika områden, en del har jag läst klart, andra har jag hoppat av. En del människor har skakat på huvudet åt mig och min obeslutsamhet. Jag borde påbörja en utbildning, läsa klart den och sedan se till att skaffa ett jobb inom det som jag har utbildat mig i. Jag har nickat och hållit med, men det har knutit sig i magen. Jag har försökt komma fram till vad jag vill, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har försökt komma fram till var jag vill bo, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har försökt komma fram till vem jag är, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har blivit kallad lat och obeslutsam och tidvis hållit med, men alltid med en känsla av att det inte är sant. Ibland har jag trots det hållit med, ibland har jag istället bitit ifrån. Allt med en stor klump i magen.
Jag har flera gånger hamnat i en sådan där situation som det sägs att jag ska eftersträva. Jag har haft lägenhet, fast jobb och lön på kontot den 25:e varje månad, men ändå har jag inte varit nöjd. Jag har sagt upp mig, flyttat, flyttat igen, oroat mig och haft en tillvaro där jag aldrig har vetat hur mycket pengar jag har nästa månad, än en gång försökt bestämma mig för var jag vill bo, vad jag vill bli, med resultatet att det har knutit sig i magen. Jag har verkligen försökt rätta in mig i ledet och jobbat på så gott jag har kunnat för att skaffa den där trygga tillvaron som var och en bör ha. När jag har flyttat har jag fått frågan vad jag flyr ifrån. Jag har svarat att jag inte flyr utan snarare söker. Det svaret är närmare sannningen är att det skulle vara en flykt, men jag har ändå haft en känsla av att inte heller det är hela sanningen. Vad som de facto är sanningen har jag inte riktigt vetat.
Under många år har jag läst en mängd böcker som har ger olika syn på livet. En del kallar det självhjälpsböcker, andra kallar det flum. Jag har inte läst dem för att de ska lösa några problem åt mig, utan för att få light bulb moments som ska hjälpa mig en bit på vägen. Ibland har jag fått det, ibland inte. Den senaste tiden har jag funderat jättemycket på allt det här. Kanske beror det på att jag än en gång ska flytta, än en gång läsa nya utbildningar (som visserligen till viss del snuddar vid tidigare utbildningars inriktning men ändå är nya), än en gång ha nya extrajobb, än en gång bryta mig ur min tillvaro och än en gång göra mig rotlös. Jag har läst några böcker till, funderat och analyserat. Försökt se mig själv ur andra människors perspektiv. Vet ni vad? Äntligen har en del saker fallit på plats. En del saker är så självklara att jag nästan skäms lite över att inte har insett dem tidigare, andra saker är nya för mig, men ändå helt logiska när jag tänker på dem. Det är en trevlig känsla.
När jag blir kallad ambivalent hävdar jag numera att jag är flexibel. När jag blir kallad lat vet jag att det inte är sant, för lat är det sista jag är så länge jag gör något som jag vill göra. Måste jag bestämma mig för vad jag ska göra, utbilda mig till, jobba med och var jag ska bo? Nej, det måste jag faktiskt inte. "Livet blir inte som man tänkt sig" brukar det heta, så varför ens försöka bestämma exakt hur det ska bli? "Det enda sättet att förutse sin framtid är att själv skapa den" skrev en vis person. Det håller jag med om, men innebär att skapa sin egen framtid att man måste bestämma sig för bostadsort, utbildning och jobb? Nej.
Trots detta måste jag, oavsett inställning, fortfarande ta mig framåt för att inte hamna i ett vakuum av obeslutsamhet och tristess. Jag blir mer och mer övertygad om att svaret på hur det ska göras är att jag måste lära känna mig själv och vad jag vill. Är det inte det folk har sagt till mig hela tiden? Nej, för det är inte de sakerna som folk har tjatat om som jag ska bestämma mig om. Det jag behöver veta är vad jag vill i stort, ur ett större perspektiv. Svårt? Javisst, men nu har alla dessa så kallade självhjälpsböcker gemensamt hjälpt mig på traven med det.
När jag får en sådan där klump i magen eller ångestkänslor av något slag är det min kropp och min själ, det jag i fortsättningen kort och gott kommer kalla "jaget" eller "mitt jag", som talar om för mig vad jag inte vill. När jag vet vad jag inte vill kommer jag kunna räkna ut vad jag vill. Om jag får en olustkänsla när någon säger "Vill du bo i Kalix?" vet jag därmed att jag inte vill bo i Kalix. Var jag vill bo är alltså någon annanstans. Dessvärre finns det som bekant fler alternativ än antingen Kalix eller "någon annanstans" och det ställer till det lite. Hur vet man vad som är rätt? Det känns i magen. Ni vet den där bubblande känslan av lycka eller pirr i magen som man kan få? Den talar om att det är rätt. När den dyker upp är man på helt rätt väg. Jag har testat det här en del och det fungerar verligen över förväntan. Många saker har jag fortfarande inte hittat något svar på, men jag har kommit en bit på vägen gällande flera av stora frågorna. För enkelhetens skull tar jag de tidigare nämnda faktorerna som exempel:
Var vill jag bo? För mig har det mycket med väder och klimat att göra, det vet jag. Jag vet utan tvekan vad jag inte vill ha där jag bor. Jag vill inte ha regn, kyla och snålblåst. Inte karga, grå träd och regntunga moln större delen av året. Tänker jag på sådant väder och sådan natur får jag en olustkänsla. Därmed vet jag även vad jag vill ha. Jag vill ha sol, värme och ljumma vindar. Växtlighet, gröna träd och massor av blommor. I huvudsak vita fluffiga moln som drar förbi, eller ännu hellre en molnfri himmel. Tänker jag på sådant väder och sådan natur vaknar mina inneboende fjärilar i magen och börjar flyga runt lite. Inte på ett nervöst sätt utan på ett högst behagligt sätt.
Ovanstående klimatdetaljer har jag visserligen vetat om länge, men jag har ändå inte haft dragning till någon specifik plats där väderförhållanden och de omständigheter som hör där till existerar. Ena dagen har det varit södra Europa, nästa dag Sydostasien, därefter Sydamerika, ibland Afrika och tidvis även södra delarna av USA. Hej och hå, hur ska jag kunna bestämma mig? Min nya instikt är att det ska jag inte. Det passar inte mig att slå mig ner på ett ställe med inställningen att jag ska stanna där hela livet. Jag är en flyttfågel och jag vill röra på mig. Tanken på att resa runt väcker fjärilarna, tanken på att bo på ett och samma ställe för alltid söver dem och lockar istället fram grådvärgarna i mig. Det här rimmar egentligen ganska illa med att jag har svårt att släppa taget om saker och ting, både grejer och personer, men det är inte omöjligt att kombinera. Det ena utesluter inte det andra.
Den här inställningen till boende har ställt till det när jag har funderat på familj och barn. Självklart vill jag ha man och barn, men hur är det förenligt med ett kringflackande liv? Alla vet ju att barn måste ha en fast punkt i tillvaron med västerländsk skola, vänner och släkt att ty sig till. Ett rotlöst barn blir ett otryggt barn. Men nej, jag tror faktiskt inte på det där. Visst har jag hört personer som har flyttat runt en hel del under sin uppväxt säga att de har saknat ett ställe som de verkligen kan kalla för sitt hem, men å andra sidan har samma personer en anpassningsförmåga som är helt enastående, en social kompetens som är fullständigt strålande oavsett vilka personer de omger sig med och ett kontaktnät världen över som en del ägnar hela sitt vuxna liv åt att försöka skaffa sig. Så vad är det som säger att det är fel att leva så? Inget annat än normer och västerländska värderingar. Man ska bo på en plats, jobba 8-17, ha fyra veckors semester på sommaren och en vecka till någon gång undet året när man ska åka på charter till Kanarieöarna. Över jul och nyår, eller varför inte under november- eller sportlovet, åker man kanske på skidsemester till Sälen. Man är ledig på röda dagar och äter sill på jul, påsk och midsommar. Flyttar man till England ett år är man modig och äventyrlig. En månadslång resa med Rosa Bussarna i Afrika och man är oerhört exotisk enligt bekantskapskretsen. Hujedamej, vad tråkigt. Ja, inte Afrika alltså, utan det inrutade livet. Det må passa en del, men det passar inte mig.
För att återvända till tankarna om barn och familj så har det nyss nämnda livet såklart en positiv aspekt i form av trygghet, men bortsett från det då? Hur mycket lyckligare blir barnen som har växt upp i en villaförort och efter nitton år står med ett fullständigt gymnasiebetyg i handen än de som under samma tid har bott i ett par, tre olika världsdelar? Fredagsmys och lördagskvällar i all ära, men är det verkligen tacos och lördagsgodis som ger livskvalité i långa loppet? Och finns det inte tacos och godis i andra delar av världen också? Är det dessutom verkligen bundet till speciella veckodagar? Faktum är att om jag pratar med en kille som visar sig vara helt bestämd med att livet ska levas i Sverige med fast heltidsjobb och söndagsångest inför måndagens jobb får jag rysningar i hela kroppen, rysningar som tillhör den där olustkänslan som visar att jag är helt fel ute. Jag får alltså helt enkelt leta vidare efter en matchande flyttfågel. Jaget vill nämligen det.
Vilken utbildning ska jag påbörja och, framför allt, avsluta? Vad sägs om det som faller mig in för stunden? Det som lockar mig just nu? Det som jag är intresserad av för tillfället? Om det sedan inte blir något jag kommer att jobba med hela livet, vad spelar det för roll? Det jag lär mig genom utbildningarna har jag säkert nytta av någon gång i livet ändå. Jag vill inte gå flera år på högskola, sådan är inte jag. Jag har försökt och det resulterade i en ofärdig utbildning och en massa onödiga csn-lån. Det enda det gav mig med facit i hand är en insikt om vad jag just då hade för intresse egentligen. Det intresset är nämligen en liten avstickare, på sätt och vis bunden, till ämnet jag läste på högskolan. Nu har jag en avslutad utbildning inom avstickaren och nu fortsätter jag min väg med att lära mig annat, något nytt. Mitt jag vill nämligen att jag ska utbilda mig inom flera olika områden.
Jobb då? Vad ska jag jobba med? Det som faller mig in. Det som jag känner för för tillfället. Det som kommer i min väg eller ramlar över mig. Det kan vara det område som jag redan har ett företag inom eller det kan vara annat. Jag är öppen för förslag, jag testar gärna nya saker. Det verkar störa en del personer att jag inte ägnar 100% av min tid och energi åt att få igång min egen rörelse fullt ut, men ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att arbeta med enbart det. Kanske under en period, men inte för alltid. Jaget vill inte det.
Vad allt det här handlar om är att jag har förstått att ju mer jag försöker rätta mig efter samhällets normer, desto mer fel blir det och det är mina idoga försök till att göra andra nöjda ur det avseendet som gör att jag är vimsig och ickenöjd idag. Tack och lov finns det många människor som trivs utmärkt med den svenssonska trygghetsvardag som jag tidigare beskrev och det är de som driver vårt välfungerande vardagssamhälle framåt. Cred till dem!
Det sägs att det är positivt att människor är olika, men ändå ska alla passa in i rådande samhällsnormer. Nytänkande uppmuntras, så länge man i princip tänker som resten av befolkningen. Uppstickare hyllas så länge de inte sticker ut för mycket. Vi tar gärna emot nya impulser utifrån, men de ska svenskifieras innan de accepteras. Det har sina fördelar. Det innebär trygghet och ett stabilt samhälle, men det passar inte mig och mitt jag.
Jag kommer aldrig helt och hållet att rätta in mig i det led där jag förväntas hålla till. Jag vet att det finns personer som tycker att jag till varje pris ska göra det eftersom "det ska vara så" och eftersom man ska leva på ett visst sätt, gärna i tacksamhetsskuld så att man har något som samvetet ser till att man ständigt mår lite dåligt över. Jag har försökt, men det fungerar inte. Det är helt och hållet upp till mig att se till att jag lever det liv som mitt jag vill att jag ska leva. Hur framtiden ser ut vet ingen och man ska som bekant aldrig säga aldrig, jag kan bara utgå från det jag vet just precis nu. Det innebär med största sannolikhet att jag inte kommer att bo på ett och samma ställe hela livet och jag kommer inte att ha ett heltidsjobb inom kommun eller landsting. Jag kommer säkert att ta en del beslut som får vissa att höja på ögonbrynen och andra att sucka uppgivet. Besluten kommer jag att ta utan annan motivering än att jaget vill det. Jag är ledsen om någon eller några blir besvikna, men jag kan inte förlita mig på att någon annan ser till att jag trivs och har det bra.
Jag hoppas att ni som läser det här också känner efter vad ert jag vill säga er. Kanske gör ni det redan, kanske struntar ni i det, kanske har ni aldrig ens reflekterat över att olustkänslor visar att ni är fel ute och pirr i magen visar er rätt. Vad spelar det för roll om ni inte gör det som alla andra förväntar sig av er? Att ni följer ert eget jag betyder inte att ni krockar med andras jag. Gör ni det så är det säkerligen personer som ger er olustkänslor som ni krockar med och då är det ändå personer som ni egentligen inte vill ha med att göra. De som ger er pirr i magen är de som vill se er lyckliga och de kommer att uppskatta och uppmuntra att ni gör det som får er att må bra, oavsett vad det må vara. Ni kan aldrig såra någon som tycker om er om ni följer ert eget jag, det är helt omöjligt. Gör ni det, då är det fel någonstans på vägen och någon av er har gjort en missbedömning av läget.
Vad jag vill ha sagt är alltså att du ska göra som du vill, men se till att du gör det som du verkligen vill. Hur vill du ha det? Vet du inte? Hur vill du inte ha det då? Och vad säger det dig om hur ditt jag vill att du ska ha det? Vad är alternativen? Räkna upp dem för dig själv. Hoppsan, var det något som väckte fjärilarna? Då vet du vad ditt jag vill. Följ fjärilarna!
söndag 26 juni 2011
26/6:4
En spännande (?) upptäckt så här på söndagseftermiddagen:
En del av tjejerna som var med på festen på midsommarafton var verkligen high fashion och såg ut att vara hämtade ur Elle eller någon annan jet set-blaska. Långa, smala, skitsnygga och pratandes stockholmska trots att vi befann oss i södra delarna av Sverige. Av ren tristess roade jag mig nyss med att lite på måfå leta runt på Facebook efter personer som var med på festen och som jag hade lyckats snappa upp namnet på. Jag hittade en och därefter var det såklart inte så svårt att hitta fler. Så länge de har en synlig lista med vänner är det bara att scrolla igenom den.
Nu vet jag varför tjejerna kändes så lyxiga. De ÄR lyxiga, en del av dem verkar höra till den riktiga innekretsen i hufvudstaden. De finns med på bilder från både den ena och andra tillställningen, från Stureplan och röda mattan, med och utan kändisar jämte sig. Inte konstigt att jag kände mig lite malplacerad i deras sällskap...
En del av tjejerna som var med på festen på midsommarafton var verkligen high fashion och såg ut att vara hämtade ur Elle eller någon annan jet set-blaska. Långa, smala, skitsnygga och pratandes stockholmska trots att vi befann oss i södra delarna av Sverige. Av ren tristess roade jag mig nyss med att lite på måfå leta runt på Facebook efter personer som var med på festen och som jag hade lyckats snappa upp namnet på. Jag hittade en och därefter var det såklart inte så svårt att hitta fler. Så länge de har en synlig lista med vänner är det bara att scrolla igenom den.
Nu vet jag varför tjejerna kändes så lyxiga. De ÄR lyxiga, en del av dem verkar höra till den riktiga innekretsen i hufvudstaden. De finns med på bilder från både den ena och andra tillställningen, från Stureplan och röda mattan, med och utan kändisar jämte sig. Inte konstigt att jag kände mig lite malplacerad i deras sällskap...
26/6:3
Midsommarafton, dagen då en del av oss jobbade medan andra roade sig kungligt. En del, en sisådär 70 stycken, roade sig kungligt på 40-årsfesten som jag jobbade på. Jag tog ensam hand om mingelmat, matbuffén, efterrätt och nattsnacks samtidigt som jag röjde i köket, försökte hålla hyfsad ordning på en skock ungar i 10-årsåldern och passade en 18-månaders bebis som tidvis inte kunde sova om han inte fick hålla i mitt finger samtidigt. Det var verkligen ett konststycke att skeda upp glass och portionera ut diverse andra onyttigheter åt ungarna, fylla på ett buffébord, försöka hålla efter disken någorlunda, hjälpa folk att hitta saker, svara på ologiska fyllefrågor och samtidigt sitta fast med fingret i en halvsovande bebis fasta grepp. På något sätt gick det i alla fall. Är det det som kallas att trolla med knäna?
Efter sju och en halv timme, en bit efter midnatt, gav jag upp och åkte hem till en grinig Pälsboll. Sex timmar senare var jag uppe igen, rastade snabbt nyss nämnda tjuriga fyrhjuling, slängde i mig en snabb frukost och åkte tillbaka till festlokalen för att röja upp och städa innan nästa aktivitet skulle starta klockan 12. En aktivitet som jag också skulle jobba på. Därefter åkte jag hem, hämtade en om möjligt ännu grinigare Pälsboll än tidigare och åkte tillbaka med honom i släptåg för att ta hand om resterande städning och disk. Knappt elva timmar efter att jag åkt hemifrån på morgonen var jag hemma igen, jättetrött i huvudet och mör i kroppen. En ganska kort promenad med Pälsboll, mat i magen (som om det behövdes efter två dagars konstant småätande av sjukt mycket jordgubbar, glass, godis, chips, potatis, sill, grillad kyckling och rågbröd av något slag), slötittande på en dålig film och sedan pladask ner i sängen. Idag har jag så ont i kroppen att jag snart inte vet var jag tar vägen. Lite förvirrande är det att jag inte kan bedöma om det är en märkligt uppkommen träningsvärk eller "vanlig" smärta. Hmm...Givande midsommar? Nja, kanske inte om man går efter den skala som de flesta mäter sitt midsommarfirande med, men för min del innebar den ganska ordentligt klirr i kassan och dessutom ett välfyllt kylskåp. Som brukligt är blev det massor av mat över efter festen och jag plockade med mig i stort sett allt som festarrangören lämnade kvar efter att han hämtat det han ville ha. Det innebär att jag numera är stolt innehavare av 1/4 hink (japp, hink!) löksill, ½ hink senapssill, mer än ½ hink matjesfiléer, nästan en hel limpa rågbröd, närmare en liter gräddfil, två halvfulla men dessvärre locklösa förpackningar Bregott, lite kaffe (max 100 g, men ändå...), en gigantisk lunchlåda med sallad (räcker nog tre-fyra gånger till mig), ca 500 g skalade räkor och tre stora lunchlådor med grillad kycklingfilé i bitar. Trots att jag har fryst in både bröd, räkor och en del av kycklingen och att både jag och Pälsboll har frossat i kyckling i två dagar nu är kylskåpet fortfarande välfyllt. Mer än så behövs inte för att göra en liten Majsan väldigt glad!
Efter sju och en halv timme, en bit efter midnatt, gav jag upp och åkte hem till en grinig Pälsboll. Sex timmar senare var jag uppe igen, rastade snabbt nyss nämnda tjuriga fyrhjuling, slängde i mig en snabb frukost och åkte tillbaka till festlokalen för att röja upp och städa innan nästa aktivitet skulle starta klockan 12. En aktivitet som jag också skulle jobba på. Därefter åkte jag hem, hämtade en om möjligt ännu grinigare Pälsboll än tidigare och åkte tillbaka med honom i släptåg för att ta hand om resterande städning och disk. Knappt elva timmar efter att jag åkt hemifrån på morgonen var jag hemma igen, jättetrött i huvudet och mör i kroppen. En ganska kort promenad med Pälsboll, mat i magen (som om det behövdes efter två dagars konstant småätande av sjukt mycket jordgubbar, glass, godis, chips, potatis, sill, grillad kyckling och rågbröd av något slag), slötittande på en dålig film och sedan pladask ner i sängen. Idag har jag så ont i kroppen att jag snart inte vet var jag tar vägen. Lite förvirrande är det att jag inte kan bedöma om det är en märkligt uppkommen träningsvärk eller "vanlig" smärta. Hmm...Givande midsommar? Nja, kanske inte om man går efter den skala som de flesta mäter sitt midsommarfirande med, men för min del innebar den ganska ordentligt klirr i kassan och dessutom ett välfyllt kylskåp. Som brukligt är blev det massor av mat över efter festen och jag plockade med mig i stort sett allt som festarrangören lämnade kvar efter att han hämtat det han ville ha. Det innebär att jag numera är stolt innehavare av 1/4 hink (japp, hink!) löksill, ½ hink senapssill, mer än ½ hink matjesfiléer, nästan en hel limpa rågbröd, närmare en liter gräddfil, två halvfulla men dessvärre locklösa förpackningar Bregott, lite kaffe (max 100 g, men ändå...), en gigantisk lunchlåda med sallad (räcker nog tre-fyra gånger till mig), ca 500 g skalade räkor och tre stora lunchlådor med grillad kycklingfilé i bitar. Trots att jag har fryst in både bröd, räkor och en del av kycklingen och att både jag och Pälsboll har frossat i kyckling i två dagar nu är kylskåpet fortfarande välfyllt. Mer än så behövs inte för att göra en liten Majsan väldigt glad!
26/6:2
Trots att jag skrev i förrgår att jag skulle skriva om hela det där inlägget som försvann så tror jag att jag struntar i det. Här kommer en sammanfattning istället:
Blogginlägget handlade mest om att det är praktiskt med midsommar (och jul och påsk) för att mataffärerna säljer tokbillig sill, och till viss del även lax. Därefter skrev jag en del om att vikten som min kropp så olägligt har lagt på sig nu mitt i bikinisäsongen i själva verket mest består av vatten och jag debatterade lite om vad det var som gav mig denna extra vattenvikt. Jag gissade på att det var en lufttorkad skinka som jag har ätit en hel del av den senaste tiden. Den innehöll nämligen tillsatt socker, men det stod inte i innehållsförteckningen hur stor mängd det handlade om. Troligtvis var det en hel del för så fort skinkan tog slut började kroppen släppa en del av vattnet. (För er som fundersamt kliar er i huvudet nu och funderar på vad jag babblar om kan jag upplysa om att kolhydrater binder en massa vatten i kroppen. Det är därför många går ner väldigt mycket i vikt första veckan om de slutar äta kolhydrater. Överflödigt vatten försvinner snabbt ur kroppen).
Därefter skrev jag om att jag hade börjat hamstra billig mat nu när jag fick lön så att jag skulle kunna fylla upp mitt frys i nya lägenheten med ½-prisetvaror så fort som möjligt. Jag vet ju inte hur mycket billig mat jag kan hitta när jag väl har flyttat härifrån. Sedan avslutade jag blogginlägget med att berätta om den stora ansamling (flug-?)larver som visade sig bo i min lilla kompostlåda som jag samlar gränsaksrester i innan jag några gånger i veckan bär ut dem och slänger dem i stora komposten. Det krälade och rörde sig som om grönsaksliken levde när jag hällde över dem i ett större kärl för att bära ut dem i förrgår. Riktigt vidrigt faktiskt.
Så, nu fick ni en kort sammanfattning som tog fem minuter att skriva snarare än de 45 som det långa originalinlägget tog. Roligare än så var det inte.
Blogginlägget handlade mest om att det är praktiskt med midsommar (och jul och påsk) för att mataffärerna säljer tokbillig sill, och till viss del även lax. Därefter skrev jag en del om att vikten som min kropp så olägligt har lagt på sig nu mitt i bikinisäsongen i själva verket mest består av vatten och jag debatterade lite om vad det var som gav mig denna extra vattenvikt. Jag gissade på att det var en lufttorkad skinka som jag har ätit en hel del av den senaste tiden. Den innehöll nämligen tillsatt socker, men det stod inte i innehållsförteckningen hur stor mängd det handlade om. Troligtvis var det en hel del för så fort skinkan tog slut började kroppen släppa en del av vattnet. (För er som fundersamt kliar er i huvudet nu och funderar på vad jag babblar om kan jag upplysa om att kolhydrater binder en massa vatten i kroppen. Det är därför många går ner väldigt mycket i vikt första veckan om de slutar äta kolhydrater. Överflödigt vatten försvinner snabbt ur kroppen).
Därefter skrev jag om att jag hade börjat hamstra billig mat nu när jag fick lön så att jag skulle kunna fylla upp mitt frys i nya lägenheten med ½-prisetvaror så fort som möjligt. Jag vet ju inte hur mycket billig mat jag kan hitta när jag väl har flyttat härifrån. Sedan avslutade jag blogginlägget med att berätta om den stora ansamling (flug-?)larver som visade sig bo i min lilla kompostlåda som jag samlar gränsaksrester i innan jag några gånger i veckan bär ut dem och slänger dem i stora komposten. Det krälade och rörde sig som om grönsaksliken levde när jag hällde över dem i ett större kärl för att bära ut dem i förrgår. Riktigt vidrigt faktiskt.
Så, nu fick ni en kort sammanfattning som tog fem minuter att skriva snarare än de 45 som det långa originalinlägget tog. Roligare än så var det inte.
26/6:1
När jag står och diskar knackar det på dörren. Med diskhandduken käckt hängandes från byxfickan öppnar jag dörren och där står hyresvärden.
-Tycker du om bigarråer?
Inne i Majsans hjärna börjar glada små körsbärsälskande hormoner hoppa runt.
-Ja?
-Hjälp till att äta upp dem som finns på trädet då. Fåglarna har redan satt i sig det mesta.
Majsan funderar lite. Bigarråerna på trädet? Men de är väl inte mogna än, de är ju inte röda? Kanske kan hyresvärden läsa mina tankar, eller kanske vill han bara bryta tystnaden som uppstår medan jag funderar.
-Det är gula bigarråer. Jättegoda!
Gula bigarråer? Jag gick hela sommaren förra året och väntade på att jag skulle kunna börja äta körsbär, men de mognade aldrig (trodde jag) så jag gav mig på gräslöken och persiljan istället. Som om det skulle vara ett fullgott alternativ... Och nu, en månad innan jag ska flytta härifrån, får jag reda på att det visst fanns körsbär förra året. Massor av körsbär dessutom. Gula körsbär. Gula bigarråer. Alltid lär man sig något nytt. Nu är min mage i alla fall proppfull av dem. Fasiken vad gott!
-Tycker du om bigarråer?
Inne i Majsans hjärna börjar glada små körsbärsälskande hormoner hoppa runt.
-Ja?
-Hjälp till att äta upp dem som finns på trädet då. Fåglarna har redan satt i sig det mesta.
Majsan funderar lite. Bigarråerna på trädet? Men de är väl inte mogna än, de är ju inte röda? Kanske kan hyresvärden läsa mina tankar, eller kanske vill han bara bryta tystnaden som uppstår medan jag funderar.
-Det är gula bigarråer. Jättegoda!
Gula bigarråer? Jag gick hela sommaren förra året och väntade på att jag skulle kunna börja äta körsbär, men de mognade aldrig (trodde jag) så jag gav mig på gräslöken och persiljan istället. Som om det skulle vara ett fullgott alternativ... Och nu, en månad innan jag ska flytta härifrån, får jag reda på att det visst fanns körsbär förra året. Massor av körsbär dessutom. Gula körsbär. Gula bigarråer. Alltid lär man sig något nytt. Nu är min mage i alla fall proppfull av dem. Fasiken vad gott!
fredag 24 juni 2011
24/6:1
45 minuter har jag precis ägnat åt att skriva ett långt inlägg om sill och lax, hamstring av mat, vattensvullnad och larver. Plötsligt försvinner allt och det nya inlägget, alltså det med ingen text alls, hinner autosparas innan jag hinner ta mig till listan med bloggutkast för att rädda texten jag hade knåpat ihop. Nu har jag varken tid eller ork att skriva om allt det där. Jag får ta tag i det en annan dag när jag inte har tusen saker att göra innan jag ska iväg på jobb. Jag blir så trött när sånt här händer. Typiskt. Glad midsommar på er i alla fall!
onsdag 22 juni 2011
22/6:1
Majsans hjärna har halvdött en stund, så idag blir det en cyberpausfågel i form av något som kan vara värt att tänka på ibland om man tycker att något som känns lockande verkar ovetenskapligt:
"Det saktar ner dig oerhört mycket att behöva se bevis på något innan du kan tro på det, för det innebär att du måste vänta på att någon annan ska skapa det innan du själv kan göra det." -Okänd
Och eftersom idag är just idag firar vi med en fågel till som bonus:
"Var du än står just nu kan du fatta ett nytt beslut om precis vad du vill, om du vill." -Okänd
À bientôt!
"Det saktar ner dig oerhört mycket att behöva se bevis på något innan du kan tro på det, för det innebär att du måste vänta på att någon annan ska skapa det innan du själv kan göra det." -Okänd
Och eftersom idag är just idag firar vi med en fågel till som bonus:
"Var du än står just nu kan du fatta ett nytt beslut om precis vad du vill, om du vill." -Okänd
À bientôt!
tisdag 21 juni 2011
21/6:1
Det är verkligen mycket märkligt att mina arbetskläder, framför allt byxorna, som jag måste använda när jag är på extrajobbet har krympt under de elva dagar som jag inte har varit där. De har ju bara legat hopvikta i garderoben och väntat på att användas, hur kan de bli mindre av det?!? I Majsans hjärna tyder det på mycket dålig kvalité och fabrikat som är under all kritik. Så det så.
måndag 20 juni 2011
20/6:3
Ätit frukost, läst ut en bok, nästan läst ut en annan bok, druckit för mycket kaffe, slöat i soffan, köpt billig sill och mozzarella, gått en skogspromenad med Pälsboll, skaffat hemförsäkring, ätit gratinerad köttfärsfylld aubergine, tittat på ett par avsnitt av Lyxfällan, tjôtat med folk, ägnat tio minuter åt att oroa mig för allt jag kan komma på att oroa mig för, ätit parmaskinka, avocado, mozzarella och oliver, tittat på ett intressant program på tv, ätit mer parmaskinka, druckit té och gjort lite efterforskningar. Mer aktivitet än så behövs inte för att en hel dag ska fyllas upp. En i sanning skrämmande ögonblicksbild av 2011.
20/6:2
Andelen kläder i min garderob som jag kan använda börjar bli alldeles för liten så det är dags att tappa några kilon igen. Det är nästan bara ur en garderobsekonomisk aspekt som jag gör det, men det finns en liten kosmetisk aspekt också. Kosmetisk aspekt ur mitt eget perspektiv förstås. Jag trivs inte med poröst fluff och volanger, även om en del personer har andra åsikter. För bara några dagar sedan fick jag kommentaren "Du såg lite tunn ut sist jag såg dig" av MrT. Tunn? Knappast. Jag ska bli kompis med spegeln och garderoben, sedan är jag nöjd igen. Det tar nog inte så lång tid.
62,2 kg idag. Nedräkningen börjar.
62,2 kg idag. Nedräkningen börjar.
20/6:1
Ännu en ofrivilligt ledig dag att sätta tänderna i. Vädret är inget att jubla över så det är ingen risk att jag dimper ner i solstolen och sover bort ett antal timmar där i alla fall. Kanske skulle ta tag i sakerna som inte blev gjorda sist jag hade en sån här dag?
Jag ska ringa försäkringsbolaget och fixa en hemförsäkring till nya lägenheten till att börja med. Sedan ska jag läsa ut lite böcker så att jag snart kan ta tag i något nytt läsprojekt. Utöver det finns det alltid småsaker som behöver göras och min todo-list har blivit oroväckande lång den senaste tiden. Om jag blir lite inspirerad (eller helt enkelt tar mig i kragen) skulle den nog kunna bli väldigt mycket kortare idag. Det här vädret kanske är något att jubla över ur en fåsakergjorda-aspekt trots allt?
Pälsboll är förresten fortfarande okej. Hans mage har börjat jobba igen, inte bråka, utan jobba som den ska. Hurra!
Jag ska ringa försäkringsbolaget och fixa en hemförsäkring till nya lägenheten till att börja med. Sedan ska jag läsa ut lite böcker så att jag snart kan ta tag i något nytt läsprojekt. Utöver det finns det alltid småsaker som behöver göras och min todo-list har blivit oroväckande lång den senaste tiden. Om jag blir lite inspirerad (eller helt enkelt tar mig i kragen) skulle den nog kunna bli väldigt mycket kortare idag. Det här vädret kanske är något att jubla över ur en fåsakergjorda-aspekt trots allt?
Pälsboll är förresten fortfarande okej. Hans mage har börjat jobba igen, inte bråka, utan jobba som den ska. Hurra!
söndag 19 juni 2011
19/6:4
Nu har Pälsboll fått kokt nötfärs två gånger idag. Hur mycket? Hade han varit en människovalp hade det nog kallats för smakportioner. Två gånger och hans mage har sagt- inget alls! Hans hjärna däremot, den skriker för fullt efter mer mat. Han ska få lite till innan det är sovdags tänkte jag. Klarar han sig utan problem och kramper över natten tänker jag blåsa faran över för den här gången. Håll tummen för Pälsboll!
19/6:3
Det var inte avloppet till handfatet inne i badrummet som luktade skunk för en stund sedan. Inte heller var det avloppet i duschen. Inte min andedräkt, inte Pälsbolls mage som hade läckt. Inte någon glömd soppåse, inga gömda räkskal och det kom inte från kylskåpet. Det var hyresvärden som gödslade potatislandet utanför mitt öppna fönster. Var det verkligen nödvändigt?
19/6:2
Majsan osminkad och nyvaken.
Förstår ni nu varför jag brukar säga att jag ska "ta på mig ansiktet" på morgonen och "tvätta av mig ansiktet" på kvällen?
Foto: Pälsboll Gosesson
19/6:1
Två hela dagar utan ett endaste litet ynka blogginlägg, inte ens i form av en cyberpausfågel. Jag borde nästan skämmas, men det gör jag inte. En halvdöd fredagskväll, en väldigt orolig natt mellan fredag och lördag och därefter en lördag fylld av minikaos har prioriterats framför att sätta några ord på pränt här. Dessutom jobbar min hjärna intensivt efter att hitta en lösning som skulle innebära att jag kan flytta lite snabbare. Det jobbas övertid i Majsans hjärna den här helgen, dessvärre utan OB-tillägg och övertidsersättning. En sammanfattning av helgen hittills är nog på sin plats:
Fredag kväll: Majsan är galet trött efter jobb, förmodligen beror det på att hon har lämnat blod tidigare på dagen. Jag mår generellt inte dåligt av att lämna blod, jag brukar faktiskt inte känna av det i kroppen över huvud taget, men ibland kan jag bli lite trött efter några timmar. Det blev jag nu efter att jag hade jobbat och ätit lite för dåligt och jag var ordentligt slö när jag klev in genom ytterdörren på kvällen.
Jag hade tinat fläskben som middag åt Pälsboll. Pälsboll är en BARF-hund (bones and raw food, eller på fädernesspråket: biologisk anpassad rå föda) vilket innebär att han är van vid att leva på kött och ben och sånt där. I vanliga fall tuggar han av köttet, gnager på benbitarna en stund och sedan lämnar den största delen av benet åt sitt öde (läs: papperskorgen). Ibland när jag tycker att han tuggar i sig lite för mycket tar jag benet ifrån honom eftersom han rent storleksmässigt är för liten för att käka hur mycket ben som helst. Hur som helst, han får sina ben och börjar glatt tugga på dem. Samtidigt lyckas jag somna i soffan vilket med facit i hand var det ett stort misstag...
Efter några timmar vaknar jag av att Pälsboll sitter jämte soffan och hyperventilerar, piper och gnäller. Hans mage är uppblåst, stor som en ballong. Inte en benbit finns i sikte på golvet och efter en snabb scanning av skrymslen och vrår inser jag att han inte hade gömt dem någonstans. Han har tryckt i sig allt. Inte konstigt att magen slår bakut.
Pälsboll blir sämre och sämre och han har uppenbart fruktansvärt ont. Osäker på om han behöver veterinärvård eller inte ringer jag till djursjukhuset i Helsingborg för att be om råd. Där har de dessvärre helt fullt i väntrummet, två akutoperationer på gång och därmed väntetid på ungefär sex timmar. Sköterskan som jag pratar med tycker att jag ska ringa till djursjukhuset i Malmö och se efter hur det ser ut hos dem. Det visar sig att de inte har någon i väntrummet där utan bara pysslar om de djur som redan är inlagda. Jag är välkommen dit om jag vill. Så vad gör jag? Avvaktar hemma för att se om Pälsboll "bara" är proppmätt och blir bättre så fort magen hunnit med att smälta lite ben? Åker till Helsingborg och sitter där hela natten ifall Pälsboll snabbt skulle bli akut jättedålig så att det åtminstone finns sjukvårdspersonal till hands i så fall? Eller sätter mig i bilen och kör i en timme för att ta mig till Malmö där de kan titta på honom direkt? Det låter kanske hemskt, men det finns en ekonomisk aspekt på det här också. Att åka ner till Malmö mitt i natten och träffa en jourveterinär som gör diverse undersökningar skulle gå på flera tusen. Om han nu "bara" är proppmätt är det inte pengar som jag har råd att jonglera med nu när det snart är flyttdags. Å andra sidan vill jag såklart inte riskera Pälsbolls liv av ren snålhet. Usch, finns det något värre än att behöva ta såna här beslut själv?
Jag får tag på MrT som bor i Malmö och han ställer som tur är sin lägenhet till förfogande som övernattningsställe ifall jag åker ner. Jag funderar ett tag på att på att åka ner och hålla till där bara för att ha nära till djursjukhuset ifall Pälsboll skulle bli sämre. Mitt i dessa funderingar somnar dock Pälsboll för första gången på många timmar så jag bestämmer mig för att låta honom fortsätta sova och avvakta och hålla tummarna. Han sover oroligt under natten och vaknar ibland, ömsom pipandes och gnyendes, ömsom skrikandes av smärtan när magen krampar.
Lördag: Pälsboll är fruktansvärt hård i magen och får verkligen krysta när han går på toa men han försöker åtminstone så fort vi går ut, vilket blir ungefär en gång i timmen för att få bort så mycket magont som möjligt så fort som möjligt. Det som kommer ut är så hårt och torrt att det bokstavligt talat smular sönder så fort det slår i marken. Det ser helt sjukt ut. Hans mage fortsätter att krampa några gånger i timmen och han är så trött, stackaren. Han ligger i mitt knä hela förmiddagen och sover och skakar om vartannat när magen blåser upp sig lite då och då. Dessvärre har jag jobb inbokat och måste åka hemifrån på eftermiddagen. Hyresvärden lovar att ta ut Pälsboll någon gång när jag är borta, men det är svårt att åka iväg när det sitter en darrande Pälsboll som gnäller och skäller när jag stänger ytterdörren efter mig.
På jobbet kollar jag mobilen så ofta jag kan. Så länge min hyresvärd inte har ringt lever Pälsboll säkert i alla fall. När jag kommer hem på kvällen visar det sig att Pälsboll som tur är lever, men han har spytt på mattan i vardagsrummet. Så fort jag tar ut honom sätter han sig och krystar, tre gånger på den korta stund det tar att gå runt gården. Mat får han naturligtvis inte, men vatten dricker han och får behålla i sin lilla kropp, trots att magen protesterar å det bestämdaste när det kommer ner i magsäcken. Han svänger flera gånger mellan att verka okej och att bli väldigt dålig väldigt snabbt. Osäker på om jag kommer att behöva åka iväg med honom under natten får jag lånepengar översatta på mitt konto istället för att behöva plocka ut pengar ur företaget. Tur att det finns back up på både pengar och övernattningsställen! På natten spyr han igen, men sover ganska lugnt jämte mig, under mitt täcke, resten av tiden.
Söndag morgon: Pälsboll verkar relativt pigg. Han hugger efter några flugor som blir för närgångna och han jagar livet ur en katt som inte hör hemma på gården, precis som han brukar göra i vanliga fall. Jag mosar ihop lite kokt äggula med lite smör åt honom för att se om han kan få i sig någon mat. En dålig idé tydligen. Han tar en jätteliten tugga och genast är magen i uppror igen. Han springer omkring, hyperventilerar och magen har blåst upp sig. Ut med honom i trädgården och han lägger sig där och flämtar en stund. Sedan ger han ifrån sig världens rap och det verkar lätta lite i lille magen. Ingen mer mat för hans del. I skrivande stund ligger han och sover i en solfläck på golvet. Just nu verkar han okej. Om han inte blir sämre igen ska jag åka iväg till skogen med honom en stund senare idag. Det blir ingen långpromenad, men jag tror att han skulle må bra av att få nosa runt lite på något annat ställe än gården.
Min helg blev uppenbarligen inte så bra som jag hade hoppats på. Utöver Pälsbolls otur (eller kanske snarare min dåliga sovtajming) har det även avbokats en del jobb nästa vecka och jag har börjat fundera seriöst på att försöka flytta lite tidigare än planerat. Möjligheterna till detta behöver undersökas lite närmare först, men om det går så drar jag så fort jag kan. Jag blir verkligen mer och mer trött på olika omständigheter här och det känns fortfarande som en evighet tills jag kommer loss härifrån. Ett mirakel som löser alla praktiska problem vore trevligt. Hör ni det, ni där uppe?
Fredag kväll: Majsan är galet trött efter jobb, förmodligen beror det på att hon har lämnat blod tidigare på dagen. Jag mår generellt inte dåligt av att lämna blod, jag brukar faktiskt inte känna av det i kroppen över huvud taget, men ibland kan jag bli lite trött efter några timmar. Det blev jag nu efter att jag hade jobbat och ätit lite för dåligt och jag var ordentligt slö när jag klev in genom ytterdörren på kvällen.
Jag hade tinat fläskben som middag åt Pälsboll. Pälsboll är en BARF-hund (bones and raw food, eller på fädernesspråket: biologisk anpassad rå föda) vilket innebär att han är van vid att leva på kött och ben och sånt där. I vanliga fall tuggar han av köttet, gnager på benbitarna en stund och sedan lämnar den största delen av benet åt sitt öde (läs: papperskorgen). Ibland när jag tycker att han tuggar i sig lite för mycket tar jag benet ifrån honom eftersom han rent storleksmässigt är för liten för att käka hur mycket ben som helst. Hur som helst, han får sina ben och börjar glatt tugga på dem. Samtidigt lyckas jag somna i soffan vilket med facit i hand var det ett stort misstag...
Efter några timmar vaknar jag av att Pälsboll sitter jämte soffan och hyperventilerar, piper och gnäller. Hans mage är uppblåst, stor som en ballong. Inte en benbit finns i sikte på golvet och efter en snabb scanning av skrymslen och vrår inser jag att han inte hade gömt dem någonstans. Han har tryckt i sig allt. Inte konstigt att magen slår bakut.
Pälsboll blir sämre och sämre och han har uppenbart fruktansvärt ont. Osäker på om han behöver veterinärvård eller inte ringer jag till djursjukhuset i Helsingborg för att be om råd. Där har de dessvärre helt fullt i väntrummet, två akutoperationer på gång och därmed väntetid på ungefär sex timmar. Sköterskan som jag pratar med tycker att jag ska ringa till djursjukhuset i Malmö och se efter hur det ser ut hos dem. Det visar sig att de inte har någon i väntrummet där utan bara pysslar om de djur som redan är inlagda. Jag är välkommen dit om jag vill. Så vad gör jag? Avvaktar hemma för att se om Pälsboll "bara" är proppmätt och blir bättre så fort magen hunnit med att smälta lite ben? Åker till Helsingborg och sitter där hela natten ifall Pälsboll snabbt skulle bli akut jättedålig så att det åtminstone finns sjukvårdspersonal till hands i så fall? Eller sätter mig i bilen och kör i en timme för att ta mig till Malmö där de kan titta på honom direkt? Det låter kanske hemskt, men det finns en ekonomisk aspekt på det här också. Att åka ner till Malmö mitt i natten och träffa en jourveterinär som gör diverse undersökningar skulle gå på flera tusen. Om han nu "bara" är proppmätt är det inte pengar som jag har råd att jonglera med nu när det snart är flyttdags. Å andra sidan vill jag såklart inte riskera Pälsbolls liv av ren snålhet. Usch, finns det något värre än att behöva ta såna här beslut själv?
Jag får tag på MrT som bor i Malmö och han ställer som tur är sin lägenhet till förfogande som övernattningsställe ifall jag åker ner. Jag funderar ett tag på att på att åka ner och hålla till där bara för att ha nära till djursjukhuset ifall Pälsboll skulle bli sämre. Mitt i dessa funderingar somnar dock Pälsboll för första gången på många timmar så jag bestämmer mig för att låta honom fortsätta sova och avvakta och hålla tummarna. Han sover oroligt under natten och vaknar ibland, ömsom pipandes och gnyendes, ömsom skrikandes av smärtan när magen krampar.
Lördag: Pälsboll är fruktansvärt hård i magen och får verkligen krysta när han går på toa men han försöker åtminstone så fort vi går ut, vilket blir ungefär en gång i timmen för att få bort så mycket magont som möjligt så fort som möjligt. Det som kommer ut är så hårt och torrt att det bokstavligt talat smular sönder så fort det slår i marken. Det ser helt sjukt ut. Hans mage fortsätter att krampa några gånger i timmen och han är så trött, stackaren. Han ligger i mitt knä hela förmiddagen och sover och skakar om vartannat när magen blåser upp sig lite då och då. Dessvärre har jag jobb inbokat och måste åka hemifrån på eftermiddagen. Hyresvärden lovar att ta ut Pälsboll någon gång när jag är borta, men det är svårt att åka iväg när det sitter en darrande Pälsboll som gnäller och skäller när jag stänger ytterdörren efter mig.
På jobbet kollar jag mobilen så ofta jag kan. Så länge min hyresvärd inte har ringt lever Pälsboll säkert i alla fall. När jag kommer hem på kvällen visar det sig att Pälsboll som tur är lever, men han har spytt på mattan i vardagsrummet. Så fort jag tar ut honom sätter han sig och krystar, tre gånger på den korta stund det tar att gå runt gården. Mat får han naturligtvis inte, men vatten dricker han och får behålla i sin lilla kropp, trots att magen protesterar å det bestämdaste när det kommer ner i magsäcken. Han svänger flera gånger mellan att verka okej och att bli väldigt dålig väldigt snabbt. Osäker på om jag kommer att behöva åka iväg med honom under natten får jag lånepengar översatta på mitt konto istället för att behöva plocka ut pengar ur företaget. Tur att det finns back up på både pengar och övernattningsställen! På natten spyr han igen, men sover ganska lugnt jämte mig, under mitt täcke, resten av tiden.
Söndag morgon: Pälsboll verkar relativt pigg. Han hugger efter några flugor som blir för närgångna och han jagar livet ur en katt som inte hör hemma på gården, precis som han brukar göra i vanliga fall. Jag mosar ihop lite kokt äggula med lite smör åt honom för att se om han kan få i sig någon mat. En dålig idé tydligen. Han tar en jätteliten tugga och genast är magen i uppror igen. Han springer omkring, hyperventilerar och magen har blåst upp sig. Ut med honom i trädgården och han lägger sig där och flämtar en stund. Sedan ger han ifrån sig världens rap och det verkar lätta lite i lille magen. Ingen mer mat för hans del. I skrivande stund ligger han och sover i en solfläck på golvet. Just nu verkar han okej. Om han inte blir sämre igen ska jag åka iväg till skogen med honom en stund senare idag. Det blir ingen långpromenad, men jag tror att han skulle må bra av att få nosa runt lite på något annat ställe än gården.
Min helg blev uppenbarligen inte så bra som jag hade hoppats på. Utöver Pälsbolls otur (eller kanske snarare min dåliga sovtajming) har det även avbokats en del jobb nästa vecka och jag har börjat fundera seriöst på att försöka flytta lite tidigare än planerat. Möjligheterna till detta behöver undersökas lite närmare först, men om det går så drar jag så fort jag kan. Jag blir verkligen mer och mer trött på olika omständigheter här och det känns fortfarande som en evighet tills jag kommer loss härifrån. Ett mirakel som löser alla praktiska problem vore trevligt. Hör ni det, ni där uppe?
torsdag 16 juni 2011
16/6:3
Den ofrivilligt lediga dagen, hur gick den? Tack bra, det blev en riktig slappardag som innefattande följande (in)aktiviteter och händelser:
- Jag placerade min fluffiga lekamen i en solstol och låg där halvsovande i några timmar. Pälsboll däckade under nämnda solstol och låg där hela tiden såvitt jag vet.
- Jag gjorde ett seriöst försök att läsa ut de tre böcker som jag läser parallellt just nu. Jag lyckades nästan med en av dem, bara tjugo sidor kvar. De andra ligger för dagen orörda.
- Jag har svurit över att Sveriges Förenade Smultron samarbetar och är i maskopi med Svenska Brännässlors Förbund.
- Jag har långsamt spatserat runt i skogen med händerna knäppta bakom ryggen, precis som en pensionärsfarbror.
- Jag har haft näsan långt ner i en pion.
- Jag har haft näsan långt ner i en nyponros.
- Jag har fått en exakt 23 minuter lång avhandling om fastighetsmarknadens utveckling de senaste 15 åren och på vilket sätt det hänger samman med hög- och lågkonjunktur samt vad de nya lånevillkoren på banken innebär i rena kronor baserat på tre olika räkneexempel. Denna redovisning gavs av min hyresvärd som jobbar som mäklare. Det var inte mitt initiativ.
Min hjärna har största delen av dagen gått på autopilot vilket framför allt har märkts på att:
- När den manliga delen av de tyska turistgrannarna sa "Aus!" till Pälsboll i förmiddags kontrade jag snabbt med bei, mit, nach, zeit, von, zu. Som tur är hördes detta bara inne i Majsans hjärna.
- Ungefär vid lunchtid fick jag ett intensivt behov av att lyssna på "Skäggstölden på Kråkebohöjden" som var Sveriges Radios julkalender 1985.
- Jag har trott att två skosnören (oberoende av varandra), en kotte och en studsande fågel har varit ormar.
- Jag tyckte mig se en älgkalv i skogen och spanade nervöst efter vuxenälgarna. Det fanns inga vuxenälgar och inte heller någon älgkalv visade det sig. Det var ett rådjur.
Slutligen: I en mataffär där jag tog en snabbrunda för att spana varor nedsatta till halva priset fanns det en skylt där det under parollen "Köp fler, spara mer!" såldes 2 st drickor för 13.90. Ordinarie pris enligt samma skylt var 6.95 styck. Skönt när affärerna tänker till tycker jag.
- Jag placerade min fluffiga lekamen i en solstol och låg där halvsovande i några timmar. Pälsboll däckade under nämnda solstol och låg där hela tiden såvitt jag vet.
- Jag gjorde ett seriöst försök att läsa ut de tre böcker som jag läser parallellt just nu. Jag lyckades nästan med en av dem, bara tjugo sidor kvar. De andra ligger för dagen orörda.
- Jag har svurit över att Sveriges Förenade Smultron samarbetar och är i maskopi med Svenska Brännässlors Förbund.
- Jag har långsamt spatserat runt i skogen med händerna knäppta bakom ryggen, precis som en pensionärsfarbror.
- Jag har haft näsan långt ner i en pion.
- Jag har haft näsan långt ner i en nyponros.
- Jag har fått en exakt 23 minuter lång avhandling om fastighetsmarknadens utveckling de senaste 15 åren och på vilket sätt det hänger samman med hög- och lågkonjunktur samt vad de nya lånevillkoren på banken innebär i rena kronor baserat på tre olika räkneexempel. Denna redovisning gavs av min hyresvärd som jobbar som mäklare. Det var inte mitt initiativ.
Min hjärna har största delen av dagen gått på autopilot vilket framför allt har märkts på att:
- När den manliga delen av de tyska turistgrannarna sa "Aus!" till Pälsboll i förmiddags kontrade jag snabbt med bei, mit, nach, zeit, von, zu. Som tur är hördes detta bara inne i Majsans hjärna.
- Ungefär vid lunchtid fick jag ett intensivt behov av att lyssna på "Skäggstölden på Kråkebohöjden" som var Sveriges Radios julkalender 1985.
- Jag har trott att två skosnören (oberoende av varandra), en kotte och en studsande fågel har varit ormar.
- Jag tyckte mig se en älgkalv i skogen och spanade nervöst efter vuxenälgarna. Det fanns inga vuxenälgar och inte heller någon älgkalv visade det sig. Det var ett rådjur.
Slutligen: I en mataffär där jag tog en snabbrunda för att spana varor nedsatta till halva priset fanns det en skylt där det under parollen "Köp fler, spara mer!" såldes 2 st drickor för 13.90. Ordinarie pris enligt samma skylt var 6.95 styck. Skönt när affärerna tänker till tycker jag.
16/6:2
Kära Imse Vimse,
Jag har ingenting emot dig, faktum är att jag tycker att du är ganska söt. Dock skulle jag uppskatta om du vill ge f-n i att bygga nät mellan mina nytvättade kläder när de hänger ute över natten för att torka.
Vänligen,
Majsan
Ps. Jag råkade dammsuga upp din bror igår. Förlåt. Ds.
Jag har ingenting emot dig, faktum är att jag tycker att du är ganska söt. Dock skulle jag uppskatta om du vill ge f-n i att bygga nät mellan mina nytvättade kläder när de hänger ute över natten för att torka.
Vänligen,
Majsan
Ps. Jag råkade dammsuga upp din bror igår. Förlåt. Ds.
16/6:1
Det finns en stor nackdel med att ha en timanställning hos ett bemanningsföretag som extrajobb. Många fördelar också såklart, men definitivt en stor och välkänd nackdel.
När jag gick och lade mig på onsdagskvällen, alltså igår, hade ingen ringt om jobb på torsdag, alltså idag. Hmm... Det är ganska ovanligt att vara utan jobb de dagar jag har möjlighet att jobba men visst, det händer ibland. Någon minut efter att klockan slagit 7 på torsdagsmorgonen blir jag väckt av att mobilen ringer, min konsultchef hörs i andra änden när jag svarar och hon ber mig komma in och jobba så fort jag kan. Studs upp ur sängen, fixa frukost, fixa iordning något att ta med att äta på lunchrasten, fixa iordning mig hjälpligt så att jag inte skrämmer slag på folk med min blotta uppenbarelse och dessutom se till att Pälsboll får en morgonpromenad. Stress, stress, stress, skynda, skynda.
Vid 8.10, som tur är innan jag har hunnit åka hemifrån, ringer mobilen igen. Konsultchefens ljuva stämma hörs än en gång. Företaget jag är uthyrd till har fått nya prognoser och minskad orderingång och håller som bäst på att skicka hem överflödigt folk. Inget behov av Majsan längre med andra ord. Färdigsminkad och med matlådan i handen är det bara att kliva ur arbetskläderna och ställa om hjärnan på att göra annat idag. Luften går ur mig lite och jag ser några hundralappar få vingar och flaxa iväg men samtidigt blir jag lite lätt lycklig över att slippa åka. Dessutom är klockan bara knappt 8.30 och jag är redan klar och redo att sätta igång med att göra något vettigt av dagen trots att jag är hemma. Inte så illa alls!
När jag gick och lade mig på onsdagskvällen, alltså igår, hade ingen ringt om jobb på torsdag, alltså idag. Hmm... Det är ganska ovanligt att vara utan jobb de dagar jag har möjlighet att jobba men visst, det händer ibland. Någon minut efter att klockan slagit 7 på torsdagsmorgonen blir jag väckt av att mobilen ringer, min konsultchef hörs i andra änden när jag svarar och hon ber mig komma in och jobba så fort jag kan. Studs upp ur sängen, fixa frukost, fixa iordning något att ta med att äta på lunchrasten, fixa iordning mig hjälpligt så att jag inte skrämmer slag på folk med min blotta uppenbarelse och dessutom se till att Pälsboll får en morgonpromenad. Stress, stress, stress, skynda, skynda.
Vid 8.10, som tur är innan jag har hunnit åka hemifrån, ringer mobilen igen. Konsultchefens ljuva stämma hörs än en gång. Företaget jag är uthyrd till har fått nya prognoser och minskad orderingång och håller som bäst på att skicka hem överflödigt folk. Inget behov av Majsan längre med andra ord. Färdigsminkad och med matlådan i handen är det bara att kliva ur arbetskläderna och ställa om hjärnan på att göra annat idag. Luften går ur mig lite och jag ser några hundralappar få vingar och flaxa iväg men samtidigt blir jag lite lätt lycklig över att slippa åka. Dessutom är klockan bara knappt 8.30 och jag är redan klar och redo att sätta igång med att göra något vettigt av dagen trots att jag är hemma. Inte så illa alls!
onsdag 15 juni 2011
15/6:1
Idag är en sån där dag när hjärnan är fylld av en massa grått och intetsägande ludd och inspirationen simmar omkring på Bajkalsjöns botten i väntan på bättre tider. En sån där dag när det bästa jag kan uppbringa är ett gammalt citat av okänd härkomst. Se det som en cyberpausfågel.
"En superdator är en maskin som kör en ändlös slinga på bara två sekunder."-Okänd
Smart.
"En superdator är en maskin som kör en ändlös slinga på bara två sekunder."-Okänd
Smart.
tisdag 14 juni 2011
14/6:1
Nu växer smultronen för fullt längs skogsvägarna och jag som älskar smultron kan inte vara annat än lycklig på mina och Pälsbolls skogspromenader. Pälsboll är inte lika lycklig utan tycker snarare att det är ganska tråkigt när jag stannar vid vägkanten och står och smaskar bär några minuter då och då.
Idag hittade jag en liten klunga med smultron som inte var helt mogna. De var på gränsen, hade nog gått att äta men varit lite sura. De är säkert mogna i morgon bitti. Jag åt upp de mognaste och stod och funderade på hur jag skulle göra med resten, lämna åt någon annan eller äta upp själv? Pälsboll satte sig framför mig efter några minuters uttråkat nosande och tittade på mig.
-Kan vi inte gå snart matte, det är tråkigt att nosa runt här.
Jag tittade på Pälsboll och sa bekymrat till honom:
-Om jag lämnar de här smultronen är de nog uppätna av någon annan nästa gång vi går förbi.
-Jasså, är det där skon klämmer? Ingen fara matte, jag kan sätta upp en osynlig doftskylt om att det är våra smultron.
Därefter reser Pälsboll sin runda stjärt från marken, går fram till smultronen, lyfter på ena benet och skvätter lite över bären.
-Nu kommer ingen att ta dina smultron ifrån dig matte, nu vet alla att de tillhör oss! säger han nöjt och stolt. Sedan travar han snabbt iväg i riktning mot bilen.
Det värsta är att allt det här, bortsett från Pälsbolls del av den muntliga dialogen, är helt sant.
Pälsboll, Pälsboll, min älskade gamle vapendragare och vän, vem är väl så omtänksam som du?
Idag hittade jag en liten klunga med smultron som inte var helt mogna. De var på gränsen, hade nog gått att äta men varit lite sura. De är säkert mogna i morgon bitti. Jag åt upp de mognaste och stod och funderade på hur jag skulle göra med resten, lämna åt någon annan eller äta upp själv? Pälsboll satte sig framför mig efter några minuters uttråkat nosande och tittade på mig.
-Kan vi inte gå snart matte, det är tråkigt att nosa runt här.
Jag tittade på Pälsboll och sa bekymrat till honom:
-Om jag lämnar de här smultronen är de nog uppätna av någon annan nästa gång vi går förbi.
-Jasså, är det där skon klämmer? Ingen fara matte, jag kan sätta upp en osynlig doftskylt om att det är våra smultron.
Därefter reser Pälsboll sin runda stjärt från marken, går fram till smultronen, lyfter på ena benet och skvätter lite över bären.
-Nu kommer ingen att ta dina smultron ifrån dig matte, nu vet alla att de tillhör oss! säger han nöjt och stolt. Sedan travar han snabbt iväg i riktning mot bilen.
Det värsta är att allt det här, bortsett från Pälsbolls del av den muntliga dialogen, är helt sant.
Pälsboll, Pälsboll, min älskade gamle vapendragare och vän, vem är väl så omtänksam som du?
måndag 13 juni 2011
13/6:2
Jag satt nyss och kikade på statistiken över den här bloggen och tog en extra titt på vilka sökord folk har använt när de hittat hit. Bortsett från "Majsan" och "Majsans hjärna" har folk fått träffar och klickat sig in här när de sökt på "Kay Pollack" och "brasiliansk vaxning". Skojigt värre. Dags att spä på det kanske?
Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning.
Så, nu kommer någon seriös kulturnisse eller blond och hårlös östermalmstjej hata mig. Syyyyyynd!
Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning, Kay Pollack, brasiliansk vaxning.
Så, nu kommer någon seriös kulturnisse eller blond och hårlös östermalmstjej hata mig. Syyyyyynd!
13/6:1
Årets första sommargäster flyttade in i lägenheten jämte i lördags. Det är ett tyskt par med två små flickor som ska bo här under veckan. Jag vet inte hur gamla tjejerna är, men om jag ska gissa (och mina åldersgissningar kan vara helt åt skogen, bara så ni vet) så är den äldsta ungefär sex år (börjar säkert skolan till hösten eller har möjligtvis gått ett år redan) och den yngre än nog ett par år (kan gå, men tultar lite och ramlar omkull lite då och då).
Som tur är är familjen borta från gården största delen av dagarna. När de är "hemma" märks det nämligen ganska tydligt. Antingen är tjejerna ute på gården och klappar katterna eller så springer de omkring och leker i lägenheten, sockerspeedade såklart. Det är ganska lyhört här, så jag hör tydligt när de travar omkring och gnäggar och leker häst och allt vad de gör. Vanligtvis sover barnen i barnrummet i lägenheten, det rum som ligger vägg i vägg med mitt sovrum. Det är underbart att vakna till barn som leker, kastar saker och dunkar i väggen klockan 5 på morgonen, eller vaknar och gråter mitt i natten. Alldeles underbart, verkligen. Eller inte.
Tidigt igår kväll var lilltjejen ute själv på gården. Jag stod i min hall och såg hur hon sprang runt på kullerstenen. Plötsligt fastnar hennes lilla sandal i en sten och hon står på näsan rakt ner i marken. Tyst och försiktigt rullar hon runt och sätter sig upp på sin blöjvadderade lilla rumpa och pillar med en sten som fascinerar henne. En av katterna kommer springandes och hon klappar lite och passar på att rycka den i svansen också. Sedan reser hon sig upp, vinglar till och fortsätter obekymrat att springa runt. Inga problem där inte. Nu har det gått kanske en knapp halvminut sedan hon trillade och då hör jag att köksfönstret öppnas i lägenheten jämte, mamman sticker ut sitt huvud och frågar barnet "Hur gick det? Slog du dig?", fast på tyska förstås. Lilltjejen stannar upp, vänder sig mot fönstret där mamman står, underläppen börjar darra och därefter kommer världens vrål ur hennes lilla strupe. UUUÄÄÄÄÄÄHHHHH!!! Hon gråter alldeles förtvivlat och nu gör det plötsligt väldigt ont på hennes knä. Ut rusar mamma och plockar upp henne i famnen. Stackars liten, hon hulkar och gråter så tårarna sprutar. Mamma tröstar. Jag funderar på hur sen smärtreaktion ungen egentligen har. Eller nej, det där var inte sant, jag funderade inte alls på det. Jag blev snarare trött på att alla barn verkar ha en tvångstanke om att de måste gråta när de inser att någon har sett att de har ramlat.
Senare på kvällen står jag i badrummet och plockar ögonbrynen. Tjejerna galopperar omkring på övervåningen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Plötsligt hörs ett *BAM* i golvet. Något av barnet gjorde tydligen en praktvurpa mitt i ett galoppsprång. Allt blir tyst en liten stund men efter ett antal sekunder, säkert närmare en halvminut även denna gång, hör jag tyngre steg i trappan upp till övervåningen. Någon av föräldrarna gick upp. Jag hör en dov röst säga något och omgående hörs ett förtvivlat UUUÄÄÄÄÄÄÄHHHH!!! Samma visa en gång till. Ingen skada skedd så länge ingen vuxen är i närheten men så fort de frågar hur det gick verkar ungen plötsligt mer eller mindre döende. Det är faktiskt lite tröttsamt.
Hur som helst, det här är ändå en helt okej familj. De är trevliga och artiga och bortsett från småflickornas lek gör det inte mycket väsen av sig.
Dessutom, när jag tänker på det kanske det är en bra idé att jag vänjer mig vid att det låter i grannlägenheten. Vem vet hur välisolerad min nya lägenheter är, liksom?
Som tur är är familjen borta från gården största delen av dagarna. När de är "hemma" märks det nämligen ganska tydligt. Antingen är tjejerna ute på gården och klappar katterna eller så springer de omkring och leker i lägenheten, sockerspeedade såklart. Det är ganska lyhört här, så jag hör tydligt när de travar omkring och gnäggar och leker häst och allt vad de gör. Vanligtvis sover barnen i barnrummet i lägenheten, det rum som ligger vägg i vägg med mitt sovrum. Det är underbart att vakna till barn som leker, kastar saker och dunkar i väggen klockan 5 på morgonen, eller vaknar och gråter mitt i natten. Alldeles underbart, verkligen. Eller inte.
Tidigt igår kväll var lilltjejen ute själv på gården. Jag stod i min hall och såg hur hon sprang runt på kullerstenen. Plötsligt fastnar hennes lilla sandal i en sten och hon står på näsan rakt ner i marken. Tyst och försiktigt rullar hon runt och sätter sig upp på sin blöjvadderade lilla rumpa och pillar med en sten som fascinerar henne. En av katterna kommer springandes och hon klappar lite och passar på att rycka den i svansen också. Sedan reser hon sig upp, vinglar till och fortsätter obekymrat att springa runt. Inga problem där inte. Nu har det gått kanske en knapp halvminut sedan hon trillade och då hör jag att köksfönstret öppnas i lägenheten jämte, mamman sticker ut sitt huvud och frågar barnet "Hur gick det? Slog du dig?", fast på tyska förstås. Lilltjejen stannar upp, vänder sig mot fönstret där mamman står, underläppen börjar darra och därefter kommer världens vrål ur hennes lilla strupe. UUUÄÄÄÄÄÄHHHHH!!! Hon gråter alldeles förtvivlat och nu gör det plötsligt väldigt ont på hennes knä. Ut rusar mamma och plockar upp henne i famnen. Stackars liten, hon hulkar och gråter så tårarna sprutar. Mamma tröstar. Jag funderar på hur sen smärtreaktion ungen egentligen har. Eller nej, det där var inte sant, jag funderade inte alls på det. Jag blev snarare trött på att alla barn verkar ha en tvångstanke om att de måste gråta när de inser att någon har sett att de har ramlat.
Senare på kvällen står jag i badrummet och plockar ögonbrynen. Tjejerna galopperar omkring på övervåningen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Plötsligt hörs ett *BAM* i golvet. Något av barnet gjorde tydligen en praktvurpa mitt i ett galoppsprång. Allt blir tyst en liten stund men efter ett antal sekunder, säkert närmare en halvminut även denna gång, hör jag tyngre steg i trappan upp till övervåningen. Någon av föräldrarna gick upp. Jag hör en dov röst säga något och omgående hörs ett förtvivlat UUUÄÄÄÄÄÄÄHHHH!!! Samma visa en gång till. Ingen skada skedd så länge ingen vuxen är i närheten men så fort de frågar hur det gick verkar ungen plötsligt mer eller mindre döende. Det är faktiskt lite tröttsamt.
Hur som helst, det här är ändå en helt okej familj. De är trevliga och artiga och bortsett från småflickornas lek gör det inte mycket väsen av sig.
Dessutom, när jag tänker på det kanske det är en bra idé att jag vänjer mig vid att det låter i grannlägenheten. Vem vet hur välisolerad min nya lägenheter är, liksom?
söndag 12 juni 2011
12/6:3
Klockan 23.23- Majsan är superduperpiggelin!
Med facit i hand var det kanske inte så smart att dricka extra starkt mörkrostat kaffe klockan 20 på kvällen...
Med facit i hand var det kanske inte så smart att dricka extra starkt mörkrostat kaffe klockan 20 på kvällen...
12/6:2
Jag kom på en sak till som är bra med att flytta. Varje gång man flyttar till en ny kommun får man en massa erbjudanden från olika affärer, caféer, träningsställen och andra mer eller mindre suspekta och udda företag. Ta två-betala för en, prova på-vecka, gratisgrejer. Det är bra. Gratis är gott.
12/6:1
En bekant som ändrade sin status till "i ett förhållande" på Facebook idag skapade nyfikenhet bland sina vänner som frågade vem det var som hade fått den stora äran. Han svarade "Änglar finns, man ska bara låta dem landa". Det var fint tycker jag!
Dagen har i stort ägnats åt att längta till flytten. Jag har snokat runt efter försäkringar, billig el och kollat upp hur det blir med adressändring när jag flyttar både mig själv och mitt företag. Egentligen har jag inte blivit klokare på någon av punkterna utan har snarare skaffat mig en hel del jobb i form av samtal som måste ringas i morgon.
Att bo i en kappsäck som jag mer eller mindre har gjort i över ett och ett halvt år nu är bra ur en aspekt. Man lär sig att längta efter och sakna sina egna saker. Jag kan knappt vänta på att få lägga mig i min egen säng, äta mig på mina egna tallrikar, klä mig i kläder som för tillfället har legat undanstuvade i ett par år och slippa vispa grädde för hand. Jag kommer att ha hela mitt kök hos mig, allt mitt porslin, alla mina köksapparater, alla mina "måste ha"-köksprylar som kreti och pleti kanske inte förstår vitsen med. Jag kommer ha tillgång till alla mina böcker och alla mina filmer, massor av olika lakan och massor av olika handdukar. Jag kan köpa krukväxter och krimskrams som passar min smak. Jag kommer att ha många kanaler på min tv och förmodlingen inga störningar på tvn bara för att det råkar blåsa ute på havet. Jag kanske skaffar mig en morgontidning om andan faller på och jag kommer att få reklam i brevlådan. Till och med reklambladen saknar man nämligen när man inte får dem.
Jag kommer att bo litet och trångt, utan balkong och med grannar att anpassa mig till, men jag kommer åtminstone bo i MIN EGEN lägenhet med MINA EGNA saker. Hade jag uppskattat det så mycket om jag inte hade bott i kaos de senaste två åren? Tror inte det. Inget ont som inte har något gott med sig.
Dagen har i stort ägnats åt att längta till flytten. Jag har snokat runt efter försäkringar, billig el och kollat upp hur det blir med adressändring när jag flyttar både mig själv och mitt företag. Egentligen har jag inte blivit klokare på någon av punkterna utan har snarare skaffat mig en hel del jobb i form av samtal som måste ringas i morgon.
Att bo i en kappsäck som jag mer eller mindre har gjort i över ett och ett halvt år nu är bra ur en aspekt. Man lär sig att längta efter och sakna sina egna saker. Jag kan knappt vänta på att få lägga mig i min egen säng, äta mig på mina egna tallrikar, klä mig i kläder som för tillfället har legat undanstuvade i ett par år och slippa vispa grädde för hand. Jag kommer att ha hela mitt kök hos mig, allt mitt porslin, alla mina köksapparater, alla mina "måste ha"-köksprylar som kreti och pleti kanske inte förstår vitsen med. Jag kommer ha tillgång till alla mina böcker och alla mina filmer, massor av olika lakan och massor av olika handdukar. Jag kan köpa krukväxter och krimskrams som passar min smak. Jag kommer att ha många kanaler på min tv och förmodlingen inga störningar på tvn bara för att det råkar blåsa ute på havet. Jag kanske skaffar mig en morgontidning om andan faller på och jag kommer att få reklam i brevlådan. Till och med reklambladen saknar man nämligen när man inte får dem.
Jag kommer att bo litet och trångt, utan balkong och med grannar att anpassa mig till, men jag kommer åtminstone bo i MIN EGEN lägenhet med MINA EGNA saker. Hade jag uppskattat det så mycket om jag inte hade bott i kaos de senaste två åren? Tror inte det. Inget ont som inte har något gott med sig.
lördag 11 juni 2011
11/6:1
Visst känner ni till berättelsen som ofta går under namnet "Vargen kommer"? Det är en av de där klassiska berättelserna som slutar med en sensmoral och jag misstänker att de allra flesta har läst den i grundskolan. Om någon har missat den kommer en kort sammanfattning här:
I en bergsby vars största tillgång var en flock får bodde det en pojke. Pojken blev vid någorlunda mogen ålder utsedd byns fåraherde och fick i uppgift att varje morgon ta upp fåren på bete i bergen, vakta dem under dagen, och sedan valla ner dem till byn igen på kvällen.
Byns största skräck var vargar. Vargen var den som kunde ta ifrån dem deras får och även i värsta fall deras egna liv. Pojken, som verkligen avskydde sitt jobb som fåraherde, kom en dag på den briljanta idén att skoja lite med byborna och gjorde detta genom att springa ner till byn skrikandes "Vargen kommer!". Förskräckt sprang alla byborna i säkerhet i sina hus, men det enda de fick syn på när de tittade ut var pojken som vek sig dubbel av skratt över att ha lyckats lura dem allihopa. Nöjd över att ha hittat ett sätt att göra sina tråkiga dagar lite mer innehållsrika fortsatte han att springa nerför berget var och varannan dag och ropa "Vargen kommer!" och därefter se alla byborna springa in i sina hus. Naturligtvis var inte byborna dummare än att de snart började inse att pojken lurade dem varje gång och för varje gång det hände var det färre och färre som trodde på honom.
En dag när fåraherden satt i bergen och uttråkad betraktade fåren såg han ett grått djur komma strykandes. Pojken blev livrädd och sprang nerför berget. "Vargen kommer!" skrek han förskräckt. Byborna såg honom komma springandes men ryckte bara på axlarna och fortsatte oberört med sina sysslor. Frustrerat försökte pojken få de andra att inse allvaret, men utan att lyckas. Slutet på historien kan ni säkert räkna ut själva. Många döda, både människor och djur.
Det finns en person som ringer mig minst någon gång i veckan, ofta fler gånger om jag inte svarar. Varje gång pratar denna person in ett meddelande på mitt mobilsvar. "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!" Samma sak varje gång. Det här har pågått länge vid det här laget. Utan att överdriva det minsta finns det säkert i runda slängar 50 sådana meddelanden inspelade. Ibland ringer jag såklart upp personen i fråga när jag märker att h*n har ringt, men om jag har många missade samtal trycker jag oftast bara bort hela listan och ser därmed inte att h*n har ringt. Ibland glömmer jag helt enkelt av att ringa tillbaka.
Jag tröttnade ganska snabbt på att ringa till mobilsvar för att lyssna av meddelandet. Ibland har jag haft för mycket dödtid och börjat tänka "tänk om det faktiskt har hänt något den här gången" och sedan kontrollerat meddelandet men bara mötts av "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!". Ibland har jag blivit tvungen att lyssna igenom ett helt gäng av dessa meddelanden för att ta mig fram till ett meddelande som någon annan har pratat in. Med tiden har jag blivit väldigt irriterad på detta.
I torsdags kväll såg jag att jag hade fått ett sms från mobilsvar. Jag visste vem som hade ringt och hörde "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!" eka inne i mitt huvud. Jag tryckte bort meddelandet och tänkte för mig själv att jag skulle ringa personen på söndag när jag är ledig, alltså i morgon.
Idag pratade jag med en person, vi kan kalla denne för Y. Y berättade att h*n hade pratat med X igår. Det visade sig att det den här gången inte var "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!" utan ett helt annat meddelande h*n hade pratat in. Den här gången var det skarpt läge, nu handlade det om död. En person som stod X nära dog tidigare i veckan. Hade jag vetat det hade jag ringt upp när jag fick veta, men nu är det förstås jag som framstår som kallhjärtad eftersom jag inte har ringt upp utan bara struntat i det. Hur skulle jag kunna lista ut att meddelande nummer 51 var annorlunda jämfört med de 50 första? det är här uttrycket "Vargen kommer!" kommer in i bilden. Ja, vad ska man säga? Ibland kan det vara bra att tänka sig för innan man skaffar sig en (o)vana.
När jag ändå är inne på sensmoral och ordspråk kan jag berätta en sak till. Tidigare idag tog jag fram ett par frysta fläskben som jag lade i en plastpåse på diskbänken några timmar för att de skulle tina och därefter slinka ner i Pälsbolls lilla mage. Påsen har varit öppen men liksom invikt under benen för att den inte skulle vara helt öppen. Trots det har jag två gånger hittat en stor äcklig fluga som på något sätt tagit sig in i påsen och båda gångerna har jag skakat ut den därifrån. Fläskbenen var helt och hållet ämnade att ge Pälsboll något att tugga på, inte att ge en spyfluga en stunds sysselsättning.
För ett par timmar sedan hade jag kyckling i ugnen. Vid ett tillfälle öppnade jag ugnsluckan och rörde runt lite bland kycklingdelarna. Vad händer? In i ugnen flyger flugan, snurrar några varv och faller därefter död ner och landar på bottnen av ugnen. 225 grader blev lite för mycket för snyltaren. Vad lär vi oss av det? "Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket". Så kan det gå.
I en bergsby vars största tillgång var en flock får bodde det en pojke. Pojken blev vid någorlunda mogen ålder utsedd byns fåraherde och fick i uppgift att varje morgon ta upp fåren på bete i bergen, vakta dem under dagen, och sedan valla ner dem till byn igen på kvällen.
Byns största skräck var vargar. Vargen var den som kunde ta ifrån dem deras får och även i värsta fall deras egna liv. Pojken, som verkligen avskydde sitt jobb som fåraherde, kom en dag på den briljanta idén att skoja lite med byborna och gjorde detta genom att springa ner till byn skrikandes "Vargen kommer!". Förskräckt sprang alla byborna i säkerhet i sina hus, men det enda de fick syn på när de tittade ut var pojken som vek sig dubbel av skratt över att ha lyckats lura dem allihopa. Nöjd över att ha hittat ett sätt att göra sina tråkiga dagar lite mer innehållsrika fortsatte han att springa nerför berget var och varannan dag och ropa "Vargen kommer!" och därefter se alla byborna springa in i sina hus. Naturligtvis var inte byborna dummare än att de snart började inse att pojken lurade dem varje gång och för varje gång det hände var det färre och färre som trodde på honom.
En dag när fåraherden satt i bergen och uttråkad betraktade fåren såg han ett grått djur komma strykandes. Pojken blev livrädd och sprang nerför berget. "Vargen kommer!" skrek han förskräckt. Byborna såg honom komma springandes men ryckte bara på axlarna och fortsatte oberört med sina sysslor. Frustrerat försökte pojken få de andra att inse allvaret, men utan att lyckas. Slutet på historien kan ni säkert räkna ut själva. Många döda, både människor och djur.
Det finns en person som ringer mig minst någon gång i veckan, ofta fler gånger om jag inte svarar. Varje gång pratar denna person in ett meddelande på mitt mobilsvar. "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!" Samma sak varje gång. Det här har pågått länge vid det här laget. Utan att överdriva det minsta finns det säkert i runda slängar 50 sådana meddelanden inspelade. Ibland ringer jag såklart upp personen i fråga när jag märker att h*n har ringt, men om jag har många missade samtal trycker jag oftast bara bort hela listan och ser därmed inte att h*n har ringt. Ibland glömmer jag helt enkelt av att ringa tillbaka.
Jag tröttnade ganska snabbt på att ringa till mobilsvar för att lyssna av meddelandet. Ibland har jag haft för mycket dödtid och börjat tänka "tänk om det faktiskt har hänt något den här gången" och sedan kontrollerat meddelandet men bara mötts av "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!". Ibland har jag blivit tvungen att lyssna igenom ett helt gäng av dessa meddelanden för att ta mig fram till ett meddelande som någon annan har pratat in. Med tiden har jag blivit väldigt irriterad på detta.
I torsdags kväll såg jag att jag hade fått ett sms från mobilsvar. Jag visste vem som hade ringt och hörde "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!" eka inne i mitt huvud. Jag tryckte bort meddelandet och tänkte för mig själv att jag skulle ringa personen på söndag när jag är ledig, alltså i morgon.
Idag pratade jag med en person, vi kan kalla denne för Y. Y berättade att h*n hade pratat med X igår. Det visade sig att det den här gången inte var "Hej, det är X. Jag skulle bara kolla hur det var med dig, men jag hör av mig en annan dag istället. Hej då!" utan ett helt annat meddelande h*n hade pratat in. Den här gången var det skarpt läge, nu handlade det om död. En person som stod X nära dog tidigare i veckan. Hade jag vetat det hade jag ringt upp när jag fick veta, men nu är det förstås jag som framstår som kallhjärtad eftersom jag inte har ringt upp utan bara struntat i det. Hur skulle jag kunna lista ut att meddelande nummer 51 var annorlunda jämfört med de 50 första? det är här uttrycket "Vargen kommer!" kommer in i bilden. Ja, vad ska man säga? Ibland kan det vara bra att tänka sig för innan man skaffar sig en (o)vana.
När jag ändå är inne på sensmoral och ordspråk kan jag berätta en sak till. Tidigare idag tog jag fram ett par frysta fläskben som jag lade i en plastpåse på diskbänken några timmar för att de skulle tina och därefter slinka ner i Pälsbolls lilla mage. Påsen har varit öppen men liksom invikt under benen för att den inte skulle vara helt öppen. Trots det har jag två gånger hittat en stor äcklig fluga som på något sätt tagit sig in i påsen och båda gångerna har jag skakat ut den därifrån. Fläskbenen var helt och hållet ämnade att ge Pälsboll något att tugga på, inte att ge en spyfluga en stunds sysselsättning.
För ett par timmar sedan hade jag kyckling i ugnen. Vid ett tillfälle öppnade jag ugnsluckan och rörde runt lite bland kycklingdelarna. Vad händer? In i ugnen flyger flugan, snurrar några varv och faller därefter död ner och landar på bottnen av ugnen. 225 grader blev lite för mycket för snyltaren. Vad lär vi oss av det? "Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket". Så kan det gå.
fredag 10 juni 2011
onsdag 8 juni 2011
8/6:1
Idag har jag hämtat ut mitt paket med studielitteratur till utbildningen som startar i september, men naturligtvis kan jag inte vänta till september med att börja bläddra i allt material. En av böckerna handlar om fysiologi och anatomi, något som jag tycker mig ha ganska bra koll på redan. I denna bok slog jag slumpmässigt upp några sidor och ögnade igenom några meningar.
"tPA (tissue plasminogen activator) är en substans från blodkärlens endotelceller som stimulerar fibrinolysen så att blodkoagel kan brytas ner."
Happ. Det där fattade jag inte mycket av. *bläddrar vidare*
"När transmittorsubstanser passerat synapsklyftan binds den till receptorer i cellmembranet- ej att förväxla med sensoriska receptorer- på det postsynaptiska neuronets dendriter eller cellkropp."
Nu känns det här inte lika bra som det kändes för några timmar sedan. Vad har jag nu gett mig in i?!? *vänder snabbt blad*
"För tidigt födda barn har ofta svårt att bilda surfaktant."
Att bilda surf-vadå? Surf-tant? Surf-fuck-tant? Herregud, har jag öppet köp på det här?
"För att triglyceriderna ska kunna absorberas i tunntarmen måste minst två av fettsyrorna spjälkas bort från glycerolet så att fria fettsyror och monoglycerider återstår."
DET visste jag redan! Gött, nu känns det bättre igen!
"tPA (tissue plasminogen activator) är en substans från blodkärlens endotelceller som stimulerar fibrinolysen så att blodkoagel kan brytas ner."
Happ. Det där fattade jag inte mycket av. *bläddrar vidare*
"När transmittorsubstanser passerat synapsklyftan binds den till receptorer i cellmembranet- ej att förväxla med sensoriska receptorer- på det postsynaptiska neuronets dendriter eller cellkropp."
Nu känns det här inte lika bra som det kändes för några timmar sedan. Vad har jag nu gett mig in i?!? *vänder snabbt blad*
"För tidigt födda barn har ofta svårt att bilda surfaktant."
Att bilda surf-vadå? Surf-tant? Surf-fuck-tant? Herregud, har jag öppet köp på det här?
"För att triglyceriderna ska kunna absorberas i tunntarmen måste minst två av fettsyrorna spjälkas bort från glycerolet så att fria fettsyror och monoglycerider återstår."
DET visste jag redan! Gött, nu känns det bättre igen!
tisdag 7 juni 2011
7/6:1
Hej SMHI!
Jag vill bara tacka för att ni varnade mig för det hejdundrande åskovädret som skulle dra in över västra Sverige idag under eftermiddagen och kvällen och som ni utfärdade en klass 1-varning för. Vilken tur att ni gjorde det, för om ni inte hade förberett mig hade jag kanske inte dragit ur alla kontakter till alla tekniska prylar jag har här hemma (alla två) och dessutom hade jag kanske åkt till skogen och gått en längre promenad än jag gjorde nu. Det hade kunnat ta ände med förskräckelse om jag eller Pälsboll hade fått en blixt i huvudet. Bra att ni varnade och förberedde mig.
Vet ni vad SMHI? Varken Danmark eller Norge kunde förutspå ovädret, inget av ländernas väderinstitut (eller vad det heter) har nämnt något om det. Är inte det konstigt? Tur att ni finns och styr upp allt!
Med de allra vänligaste hälsningar,
Majsan
Ps. Jag har inte sett skymten av något oväder och klockan är snart 22. Visst kommer det snart, precis som ni lovat? Ds.
Jag vill bara tacka för att ni varnade mig för det hejdundrande åskovädret som skulle dra in över västra Sverige idag under eftermiddagen och kvällen och som ni utfärdade en klass 1-varning för. Vilken tur att ni gjorde det, för om ni inte hade förberett mig hade jag kanske inte dragit ur alla kontakter till alla tekniska prylar jag har här hemma (alla två) och dessutom hade jag kanske åkt till skogen och gått en längre promenad än jag gjorde nu. Det hade kunnat ta ände med förskräckelse om jag eller Pälsboll hade fått en blixt i huvudet. Bra att ni varnade och förberedde mig.
Vet ni vad SMHI? Varken Danmark eller Norge kunde förutspå ovädret, inget av ländernas väderinstitut (eller vad det heter) har nämnt något om det. Är inte det konstigt? Tur att ni finns och styr upp allt!
Med de allra vänligaste hälsningar,
Majsan
Ps. Jag har inte sett skymten av något oväder och klockan är snart 22. Visst kommer det snart, precis som ni lovat? Ds.
måndag 6 juni 2011
6/6:2
När mattan i vardagsrummet flyger iväg bara för att ett fönster är öppet, då vet man att det blåser ute!
Till råga på allt landade mattan naturligtvis rakt på Pälsboll som halvsovande låg och stekte sig i en solfläck på golvet. Att han inte dog av blotta förskräckelsen är ett under i sig. Inte konstigt att den hunden är ett nervvrak med tanke på alla saker han råkar ut för. Stackars lille Pälsboll.
Till råga på allt landade mattan naturligtvis rakt på Pälsboll som halvsovande låg och stekte sig i en solfläck på golvet. Att han inte dog av blotta förskräckelsen är ett under i sig. Inte konstigt att den hunden är ett nervvrak med tanke på alla saker han råkar ut för. Stackars lille Pälsboll.
6/6:1
Och så sjunger vi tillsammans:
"Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Sveriges födelsedag, hurra hurra hurra!"
"Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Sveriges födelsedag, hurra hurra hurra!"
söndag 5 juni 2011
5/6:2
Ibland är det bra att vara en notorisk zappare som sliter ut fjärrkontroller som andra sliter ut strumpor av dålig kvalité.
I väntan på ett program på tv för en stund sedan hamnade jag mitt i ett naturprogram där de berättade att helt vanliga grisar har ungefär dubbelt så bra luktsinne som hundar. Det hade jag ingen aning om. Jag trodde hundar hade något i stil med världens bäsa luktsinne, men de ligger ordentligt i lä i jämförelse med många andra djur. Bäst luktsinne, enligt vad jag hann höra innan jag zappade vidare, har tydligen en viss sorts fjäril. Så nu vet ni det.
I väntan på ett program på tv för en stund sedan hamnade jag mitt i ett naturprogram där de berättade att helt vanliga grisar har ungefär dubbelt så bra luktsinne som hundar. Det hade jag ingen aning om. Jag trodde hundar hade något i stil med världens bäsa luktsinne, men de ligger ordentligt i lä i jämförelse med många andra djur. Bäst luktsinne, enligt vad jag hann höra innan jag zappade vidare, har tydligen en viss sorts fjäril. Så nu vet ni det.
5/6:1
Jag är alldeles nyss hemkommen från en barfotakvällspromenad i skogen med Pälsboll. Jag rekommenderar verkligen barfotapromenader när det är varmt ute, det är riktigt skönt att gå i skogen utan skor på fossingarna!
I skogen mötte jag en äldre man, säkert i 80-årsåldern, med två hundar i släptåg.
- Går du i skogen utan skor? sa han och såg fundersam ut.
- Ja, du borde testa det! svarade jag lite halvt om halvt ironiskt.
- Är du inte rädd för ormar då?
- Nja, ormarna ligger där de ligger oavsett om jag har skor på mig eller inte.
- Jo, det är klart.
Sedan pratade vi om hundarna en stund innan vi fortsatte åt var sitt håll och se där, plötsligt ligger Sir Väs framför mig på stigen. Det blir tvärstopp och jag tar snabbt på mig mina flipflops som jag har gått med i handen (som om flipflops skulle skydda mina hovar mot en ormattack...) och hivar snabbt upp Pälsboll i famnen.
Han ser lite lurig ut, den där Sir Väs. Han är väldigt liten och väldigt smal men det är ingen snigel och ingen mask utan definitivt en orm, förmodligen en junior, eller möjligtvis en kopparödla med yttepytteminiben. Mitt över stigen ligger han och jag tvekar lite över att trava ut i det höga gräset vid sidan av stigen. Vem vet om resten av familjen Väs ligger där i vassen och lurpassar på mina smutsiga tår? Jag bestämmer mig för att försöka få odjuret ur min väg istället och stampar till på stigen. *Stamp* Sir Väs höjer inte ens på ögonbrynet åt mig. *Stamp stamp* Ingen reaktion. *STAMP STAMP STAMP* Nej, fortfarande flyttar han inte på sig. Vad är det för fel på dagens ormar? Har de inget hyfs alls?
Med en djup suck inser jag att jag kommer få gå runt den där tingesten och hoppas på att han har lämnat familjen hemma. "Vi kan inte gå över den, då måste vi gå runt den" som Mora Träsk hade uttryckt det. Med Pälsboll i ett krampaktigt grepp i famnen kliver jag med lite extra stampande ut i gräset vid sidan av stigen. Jag håller ett öga på Sir Väs så att han inte får ett ryck och tror att jag är något ätbart, men han är fortfarande väldigt stilla. Plötsligt inser jag att han har en väldigt underlig blek färg, jag böjer mig försiktigt fram över honom för att se lite bättre. Hoppsan, han ligger visst på rygg. Är Sir Väs månne avliden?
Jag tycker inte om när djur dör, inte ens om de är långa och smala och heter Sir Väs, Kaa eller Snoddas. Stackars liten, här ligger han och försöker vila i frid och så kommer jag och stampar runt. Dålig stil av mig. Är han verkligen död? Det är han.
Nej, jag tycker inte om när saker dör så han är nog inte död, den gode Sir Väs. Han låg nog bara och solade sin bleka mage och ville inte bli störd. Så måste det vara.
I skogen mötte jag en äldre man, säkert i 80-årsåldern, med två hundar i släptåg.
- Går du i skogen utan skor? sa han och såg fundersam ut.
- Ja, du borde testa det! svarade jag lite halvt om halvt ironiskt.
- Är du inte rädd för ormar då?
- Nja, ormarna ligger där de ligger oavsett om jag har skor på mig eller inte.
- Jo, det är klart.
Sedan pratade vi om hundarna en stund innan vi fortsatte åt var sitt håll och se där, plötsligt ligger Sir Väs framför mig på stigen. Det blir tvärstopp och jag tar snabbt på mig mina flipflops som jag har gått med i handen (som om flipflops skulle skydda mina hovar mot en ormattack...) och hivar snabbt upp Pälsboll i famnen.
Han ser lite lurig ut, den där Sir Väs. Han är väldigt liten och väldigt smal men det är ingen snigel och ingen mask utan definitivt en orm, förmodligen en junior, eller möjligtvis en kopparödla med yttepytteminiben. Mitt över stigen ligger han och jag tvekar lite över att trava ut i det höga gräset vid sidan av stigen. Vem vet om resten av familjen Väs ligger där i vassen och lurpassar på mina smutsiga tår? Jag bestämmer mig för att försöka få odjuret ur min väg istället och stampar till på stigen. *Stamp* Sir Väs höjer inte ens på ögonbrynet åt mig. *Stamp stamp* Ingen reaktion. *STAMP STAMP STAMP* Nej, fortfarande flyttar han inte på sig. Vad är det för fel på dagens ormar? Har de inget hyfs alls?
Med en djup suck inser jag att jag kommer få gå runt den där tingesten och hoppas på att han har lämnat familjen hemma. "Vi kan inte gå över den, då måste vi gå runt den" som Mora Träsk hade uttryckt det. Med Pälsboll i ett krampaktigt grepp i famnen kliver jag med lite extra stampande ut i gräset vid sidan av stigen. Jag håller ett öga på Sir Väs så att han inte får ett ryck och tror att jag är något ätbart, men han är fortfarande väldigt stilla. Plötsligt inser jag att han har en väldigt underlig blek färg, jag böjer mig försiktigt fram över honom för att se lite bättre. Hoppsan, han ligger visst på rygg. Är Sir Väs månne avliden?
Jag tycker inte om när djur dör, inte ens om de är långa och smala och heter Sir Väs, Kaa eller Snoddas. Stackars liten, här ligger han och försöker vila i frid och så kommer jag och stampar runt. Dålig stil av mig. Är han verkligen död? Det är han.
Nej, jag tycker inte om när saker dör så han är nog inte död, den gode Sir Väs. Han låg nog bara och solade sin bleka mage och ville inte bli störd. Så måste det vara.
fredag 3 juni 2011
3/6:1
Dagens citat som inte kommer förstås av någon som inte var med vid tillfället, men som jag skriver ner för att minnas det för alltid:
"Hej, det är Jonas. Du, kan du komma bort till station två? Vi har en död kanin här."
Herregud, vad roligt.
En kort sammanfattning av bakgrunden till detta citat: Vi hittade skinn, päls och diverse benbitar av en kanin eller annan gnagare i en pall på lagret idag. I en pall bokstavligt talat, för den var liksom intryckt mellan två palldelar. Förmodligen har den helt enkelt varit på fel plats vid fel tidpunkt och ryckts in i maskinen som bygger ihop pallar och klämts fast och blivit alldeles platt. Därefter har pallen värmebehandlats så att alla benflisor som stack ut hade blivit lite lätt brända. Pälsen var dock kvar. Ganska vidrigt faktiskt.
Vad drar vi för lärdom av det? Jo, att Stampe och alla hans vänner där ute bör undvika sågverk och snickerifirmor. Oavsett om det är rätt eller fel tid är det nämligen alltid fel plats för en gnagare att vara på.
"Hej, det är Jonas. Du, kan du komma bort till station två? Vi har en död kanin här."
Herregud, vad roligt.
En kort sammanfattning av bakgrunden till detta citat: Vi hittade skinn, päls och diverse benbitar av en kanin eller annan gnagare i en pall på lagret idag. I en pall bokstavligt talat, för den var liksom intryckt mellan två palldelar. Förmodligen har den helt enkelt varit på fel plats vid fel tidpunkt och ryckts in i maskinen som bygger ihop pallar och klämts fast och blivit alldeles platt. Därefter har pallen värmebehandlats så att alla benflisor som stack ut hade blivit lite lätt brända. Pälsen var dock kvar. Ganska vidrigt faktiskt.
Vad drar vi för lärdom av det? Jo, att Stampe och alla hans vänner där ute bör undvika sågverk och snickerifirmor. Oavsett om det är rätt eller fel tid är det nämligen alltid fel plats för en gnagare att vara på.
torsdag 2 juni 2011
2/6:1
Hovslagaren var här för några dagar sedan och nu ligger det gamla hovbitar lite här och där i stallet och ute på gödselstacken. Hyresvärdens hund Lilla Fröken springer glatt och hämtar bitar som hon ligger och tuggar på en stund ute på gårdsplanen innan hon svansar iväg på nya äventyr. Pälsboll lägger snabbt rabarber på hennes avlagda hovbitar när hon inte ser, tar in dem i lägenheten och ligger nöjt på mattan i vardagsrummet och tuggar frenetiskt.
Naturligt, gratis och skaver bort varenda liten tillstymmelse till tandsten. Bra grejer!
Naturligt, gratis och skaver bort varenda liten tillstymmelse till tandsten. Bra grejer!
onsdag 1 juni 2011
1/6:2
Kommer ni ihåg sängen och bilinredningen som jag erbjöd er alldeles gratis mot att ni hämtade det i skogen vid Tingvalla (28/5:1)? Håll i er, här kommer något ännu mer fantastiskt!
Bortskänkes mot avhämtning:
Bil av något äldre modell. Ser hel ut men är aningen smutsig och kanske lite rostig. Registreringsskyltar finns på bilen, så en betalning av bilskatten och eventuella åtgärder för att fixa till anmärkningar från besiktningen så är den säkert körbar och bra. Punktering på ett däck och fälgarna borttagna, men å andra sidan ingår en bogserlina som för tillfället sitter fast i fronten. Bilen återfinns placerad halvt om halvt uppe i skogen en liten bit från parkeringen vid Tingvalla i Åstorp. Hör av er för vägbeskrivning.
Och slutligen en reflektion. Om man av någon anledning ska dumpa en bil, kan det inte vara en bra idé att plocka bort registreringsskyltarna först då?
Bortskänkes mot avhämtning:
Bil av något äldre modell. Ser hel ut men är aningen smutsig och kanske lite rostig. Registreringsskyltar finns på bilen, så en betalning av bilskatten och eventuella åtgärder för att fixa till anmärkningar från besiktningen så är den säkert körbar och bra. Punktering på ett däck och fälgarna borttagna, men å andra sidan ingår en bogserlina som för tillfället sitter fast i fronten. Bilen återfinns placerad halvt om halvt uppe i skogen en liten bit från parkeringen vid Tingvalla i Åstorp. Hör av er för vägbeskrivning.
Och slutligen en reflektion. Om man av någon anledning ska dumpa en bil, kan det inte vara en bra idé att plocka bort registreringsskyltarna först då?
1/6:1
Tennis måste vara en av de mest meningslösa radiosporter som finns.
På jakt efter något vettigt att lyssna på råkade jag hamna mitt i Radiosporten när jag satt i bilen för några timmar sedan. Tydligen var det någon viktig match mellan Söderling och Nadal och jag fastnade fascinerat några minuter i detta totalt meningslösa lyssnande. *Smack* (ljudet när de slog till bollen) varvades med tystnad medan bollen befann sig i luften. Kommentatorn var tyst så länge bollen var igång och gav någon kort kommentar då och då däremellan. Jämför det med en fotbollsmatch där truten på kommentatorn går som ett smatterband hela tiden...
*Smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad. Publiken applåderar. "0-15" säger kommentatorn. Tystnad. "Nadal servar" säger kommentatorn. Tystnad. *Smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad. Publiken applåderar. "15-15" säger kommentatorn.
Ja, ni förstår ju själva. Hur intressant kan det vara att lyssna på hela matchen? Troligtvis ungefär lika intressant som att åka och titta på en orienteringstävling. Du kan stå vid mållinjen och applådera när orienterarna ta sig i mål men mycket mer än så kan du inte göra för du har ingen aning om var de är någonstans. Hade du vetat det och befunnit dig utmed banan hade du ju avslöjat för orienterarna var de ska ta vägen, var kontrollerna finns och därmed förstört hela grejen. Snacka om meningslös publiksport.
Jag trodde aldrig jag skulle säga (eller skriva) det här, men efter min tennisupplevelse i bilen idag insåg jag en viktig sak: en del sporter måste man utöva själv för att ha någon riktig glädje av dem.
På jakt efter något vettigt att lyssna på råkade jag hamna mitt i Radiosporten när jag satt i bilen för några timmar sedan. Tydligen var det någon viktig match mellan Söderling och Nadal och jag fastnade fascinerat några minuter i detta totalt meningslösa lyssnande. *Smack* (ljudet när de slog till bollen) varvades med tystnad medan bollen befann sig i luften. Kommentatorn var tyst så länge bollen var igång och gav någon kort kommentar då och då däremellan. Jämför det med en fotbollsmatch där truten på kommentatorn går som ett smatterband hela tiden...
*Smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad. Publiken applåderar. "0-15" säger kommentatorn. Tystnad. "Nadal servar" säger kommentatorn. Tystnad. *Smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad-*smack*-tystnad. Publiken applåderar. "15-15" säger kommentatorn.
Ja, ni förstår ju själva. Hur intressant kan det vara att lyssna på hela matchen? Troligtvis ungefär lika intressant som att åka och titta på en orienteringstävling. Du kan stå vid mållinjen och applådera när orienterarna ta sig i mål men mycket mer än så kan du inte göra för du har ingen aning om var de är någonstans. Hade du vetat det och befunnit dig utmed banan hade du ju avslöjat för orienterarna var de ska ta vägen, var kontrollerna finns och därmed förstört hela grejen. Snacka om meningslös publiksport.
Jag trodde aldrig jag skulle säga (eller skriva) det här, men efter min tennisupplevelse i bilen idag insåg jag en viktig sak: en del sporter måste man utöva själv för att ha någon riktig glädje av dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)