14/5:1

Universum testar mig. Varför?

När tillvaron bråkar med mig försöker jag tänka på det ordspråk som jag skrev ett inlägg om för några dagar sedan (10/5:1): "När det är rätt - så är det lätt. När det är lätt - så är det rätt." Just nu hjälper det mig inte ett dugg. Eller gör det det? Jag ska ta det från början.

Jag får höra från folk lite då och då att jag är obeslutsam, att jag borde ta ett beslut, hålla fast vid det och sedan jobba för att det ska bli så. Jag förstår tanken, men samtidigt är det inte riktigt så jag ser på saken. Jag ser det mer som att jag är flexibel och öppen för förslag.

För att nämna ett exempel har jag från och till under flera års tid sökt lägenhet i Malmö utan att ha lyckats få någon. Jag är medveten om att det är väldigt svårt för de flesta att få lägenhet där, men då är vi tillbaka på ordspråket om att det är lätt om det är rätt. Jag har pratat med några personer som inte alls förstår problemet med att hitta bostad i Malmö, för de har lyckats få tag i det på bara ett par veckor när de bestämde sig för att flytta dit. Som sagt, är det lätt så är det rätt. För min del har det inte varit lätt.

För några veckor sedan var jag trots allt nere i Malmö och tittade på två lägenheter. Eller rättare sagt, jag var i Vellinge och tittade på lägenheter. Den ena ligger mitt i centala Höllviken, men jag misstänkte redan från början att den av olika anledingar inte skulle vara aktuell och det var den inte heller. Den andra lägenheten kändes spontant för liten när jag läste om den men jag tyckte inte att det skadade att ta en titt på den ändå, framför allt då hyran var ganska låg. Jodå, den var liten men ändå byggd på ett vettigt sätt så den skulle vara ganska okej trots sin litenhet. De dagarna jag hade mellan visning och den dag då jag var tvungen att lämna besked ifall jag ville ha lägenheten eller inte var fyllda av något som närmast kan beskrivas som ångest. Fördelar och nackdelar vägdes mot varandra in absurdum. Den är för liten, den har ingen balkong, den ligger lite för avsides. Å andra sidan är den billig, den ligger trots allt bara en mil från Malmö och ett par kilometer från Vellinge centrum och den ligger i ett parkliknande område vilket säkert är lite praktiskt med tanke på Pälsboll. Tanken på att bli sittandes ensam mitt ute på landet, utan hundvakt och utan extrajobb skrämde mig väldigt mycket, samtidigt som "alla" säger till mig att saker och ting blir lättare bara jag är på plats där nere. Det är lättare att hitta en bättre lägenhet när jag redan bor i närheten, det är lättare att hitta extrajobb om jag redan finns på plats i området. Fördelar och nackdelar, för och emot. Svårt. I bokstavligt talat sista sekunden bestämde jag mig för att tacka nej till lägenheten. Vi var sex stycken personer på visningen och jag förutsatte att flera av de övriga skulle tacka ja. Jag ångrade mig flera gånger efter att jag hade skickat mitt "nej tack-mail" men gjort var gjort och jag släppte hela grejen.

Tidigare i veckan, den dagen jag skrev inlägget med lätt/rätt-citatet, blev jag väldigt trött på detta konstanta letande och sökande efter något ganska odefinierbart i form av boende och extrajobb. Trots att mitt nuvarande extrajobb förstör min kropp rent fysiskt bestämde jag mig den dagen i stort sett för att stanna kvar både på jobb och på gården där jag bor nu. Min teamleader berättade nämligen att de nästa vecka ska skicka mig på utbildning för att bli stationschef och jag tänkte att det inte kan skada (mer än fysiskt då) att stanna kvar där ett tag till. Dessutom har jag ju min hyresvärd som tar ut Pälsboll en gång om dagen när jag jobbar och det är guld värt för min del. Det trodde jag i alla fall, tills jag kom hem. Samtidigt som jag rullade in på gården kom även hyresvärden körandes och när jag öppnade min dörr och ropade på Pälsboll för att han skulle komma ut och lätta på trycket lite grann berättade hyresvärden att han hade varit borta hela dagen. Detta var inget han hade berättat för mig i förväg, vilket han brukar göra. Pälsboll hade med andra ord inte varit ute på över tio timmar. Det kändes inte bra alls i hjärtat och jag förbannade hyresvärden lite i det tysta för att han inte hade talat om att han skulle vara borta hela dagen. Ännu värre blev det när jag kom in i min lägenhet. Pälsboll hade både spytt och kissat inne, något han såvitt jag vet inte har gjort sedan han var valp och inte hade blivit rumsren än. Jag vet inte när jag hade så dåligt samvete för något senast. Stackars Pälsboll, han måste ha varit fruktansvärt kissnödig. Min hjärna såg det genast som ett tecken, ett "straff", för att jag i princip hade bestämt mig för att stanna kvar här. Lite som att universum läxade upp mig för att jag hade gett upp.

Dagarna fortsatte att gå och jag sökte lite halvengagerat fler lägenheter i Malmö. Så i torsdags morse kom min teamleader fram till mig och sa att hon och min chef ville ha ett möte med mig efter lunch. Hoppsan, vad hade Majsan nu ställt till med för otyg utan att vara medveten om det? Inget alls, visade det sig. Mötet var en oförberedd intervju för en tjänst som teamleader, en tjänst som jag inte ens har sökt. Osäker på hur jag skulle kunna lösa det med arbetstider och om jag ens tänkte stanna kvar i närheten rent geografiskt bad de mig fundera på hur jag vill ha det och hur jag skulle kunna tänka mig att lägga upp det om det skulle bli aktuellt. De har intervjuat några andra för samma tjänst så det är inte säkert att jag får jobbet oavsett, men jag har ändå funderat på vad jag vill. Jag vet att jag gärna skulle ha jobbet i sig, men hur skulle jag kunna lösa de praktiska delarna? Detta är vad som har snurrat runt i min hjärna sedan i torsdags och jag låg vaken i natt och funderade på hur det här skulle kunna lösas. Så, någon gång vid 2.30-tiden kom jag fram till att jag borde tacka ja till tjänsten om jag fick den och försöka lösa de praktiska problemen så gott det går. Jag har inget som håller fast mig någonstans och lägenhet i Malmö verkar jag ju inte få tag på oavsett, så varför inte ta chansen när jag får den? Det skulle se bra ut i mitt cv att ha haft en sådan tjänst och dessutom skulle det ge en fast summa i plånboken varje månad. Kroppen får helt enkelt försöka hålla ihop trots dåliga skyddskor och betonggolv ett tag till. Däremot tänkte jag se till att hitta ett annat boende, kanske försöka hyra ett litet billigt hus i närheten av jobbet, ge upp planerna på storstad och hitta något lämpligt nära Söderåsen. Det kändes som en okej kompromiss i min lilla hjärna och med den tanken somnade jag till slut.

Morgonen kommer, Majsan skuttar glatt upp ur sängen (hmm, nåja...), sätter i linser, sätter på kaffe, tar en sväng runt gården med Pälsboll, går in och börjar fixa frukost, väcker datorn och ser efter om det har dykt upp några mail under natten. Jodå, det har det. Klockan 04.21 fick jag ett prenumerationsmail på lediga lägenheter i Malmö från företaget som äger den där lilla lägenheten som jag nyss skrev om. Gissa vilken lägenhet det är som de vill tipsa mig om? Just det, ingen av de andra sex spelkulanterna ville uppenbarligen ha den, alternativt blev de inte godkända av hyresvärden. Hoppsan. "När det är rätt - så är det lätt. När det är lätt - så är det rätt." Trycker universum upp den där lägenheten i ansiktet på mig eller vad är det frågan om?

Den dagen jag bestämde mig för att stanna kvar på extrajobbet eftersom jag har rastningshjälp med Pälsboll visar det sig att hundrastaren inte är helt pålitlig. När jag några dagar senare bestämmer mig för att flytta från gården men ändå stanna kvar i området och på jobbet får jag den där lägenheten upptryckt i ansiktet igen. "HALLÅ! VAD HÅLLER DU PÅ MED? SKA DU ALDRIG FÖRSTÅ? RÖR PÅ DIG!" Som sagt, universum testar mig och det känns som att det börjar bli högljutt dessutom.

En sista tanke innan jag avslutar det här virriga maratoninlägget: Det har förekommit en hel del krokiga vägar och plötsliga vändningar i mitt liv, speciellt de senaste åren. Det har tidvis varit svårt och jobbigt, men jag har ändå aldrig ångrat mig. Varje gång det har hänt någonting, nytt boende, nytt jobb, nytt whatever, har jag tänkt att det var tur att jag tog chansen att testa just den grejen för med facit i hand var det ju faktiskt ganska trevligt. Borde jag inte ha lärt mig något av det? Kanske ska jag se möjligheten i att flytta ner även om det är en liten pyttelägenhet. Vad är sannolikheten för att jag skulle ångra mig just den här gången? Är det en möjlighet som jag borde ta eller en alldeles för stor risk att släppa det jag redan har? Ibland önskar jag intensivt att någon bestämde saker och ting åt mig och att jag inte själv behövde ta beslut, ta ansvar och behövde stå för mina val. Är det det som händer nu eller är det bara jag som i ren desperation letar efter tecken? Är det verkligen rätt om det är lätt? Och varför är isåfall beslutet så svårt att ta?