Det går ett program som heter "Fyra bröllop" på Tv4 på vardagskvällarna. Varje vecka är det fyra (blivande) brudar som går på varandras bröllop och betygsätter dem. Den som fått högst poäng i slutet av veckan vinner en smekmånad i Karibien. Programmet brukar sammanfalla med att jag sitter och äter och det är en perfekt underhållning att käka till. Lagom sevärt och lagom intetsägande.
Idag var det en tjej från Borås som gifte sig. Jag kände inte igen henne men jag spanade förstås ganska intensivt bland gästerna för att se om jag åtminstone såg någon bekant, men icke. De gifte sig i Ramnakyrkan (jodå, där har jag varit ett antal gånger) och det var fint och sådär, men det var festen efteråt som blev kvällens stora grej för min del. De hade den i sportstugan på Sjöbovallen.
Sjöbovallen ligger ett par minuters gångväg rakt ner i skogen nedanför lägenheten som jag hade i 10 år. Den där stugan och fotbollsplanen gick jag förbi i stort sett varje dag under flera år, båda hundarna är uppväxta med dagliga promenader där och den fotbollsplanen har jag använt åtskilliga timmar för att träna allt möjligt med jyckarna. Där har jag joggat, promenerat, halkat. Frusit, svettats och blåst omkull.
Det är inte ofta jag känner saknad efter Borås nu för tiden, inte ens när jag är där, men bilderna från Sjöbovallen gjorde riktigt ont. Det högg verkligen i hjärtat när jag såg dem och jag blev riktigt omskakad. Det var länge sedan sist, men ikväll kände jag att jag vill flytta "hem" igen. Jag vet att det går över och i morgon känns det troligtvis inte alls aktuellt längre, men just precis nu vill jag inget hellre än att trava upp i "min" trappuppgång, låsa upp "min" dörr och kliva in "min" gamla lägenhet, krypa upp i min gamla soffa och glo på min tv medan Pälsboll filosoferar över livet ute på balkongen.
Men min gamla lägenhet är inte min längre och Borås är inte min hemstad. Kan inte hjärtat förstå det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar