På kvällspromenad i solen med lille Pälsboll. Vi går förbi en trädgård och där står två hundar uppbundna, en väldigt stor svart lite labradorliknande sak, säkert en blandras, och en liten långhårig men mycket välfriserad vit sak, säkert extremt renrasig.
När jag och Pälsboll går förbi ser jag hur den stora svarta hunden blåser upp sig innan den någon sekund senare börjar skälla "voff, voff, voff!" med ett sånt där extremt mörkt och djupt skall, riktigt respektingivande. En sekund senare är den lilla vita jycken på benen, studsar bokstavligt talat jämfota och skriker "vaffvaffvaff!". Det är något av det mesigaste skall jag någonsin hört, jag har hört chihuahuor låta mer skräckinjagande än denna lilla tingest som hoppar upp och ner så det välansade huvudet studsar omkring som om det satt på en fjäder.
Det roligaste i hela situationen är dock det som händer efter att den lilla vita har skällt i någon sekund. Den stora svarta tystnar abrupt, vänder sitt stora huvud mot den lilla och tittar förbryllad på den. Jag är inte den som tycker om att förmänskliga hundar i tid och otid, men jag kan nästan svära på att det som gick genom gigantens huvud när han tittade på den lilla fjantiga vita var "...och hur f*n låter du då?!?". Den stora svarta sätter sig därefter ner och bara tittar fundersamt på den vita som ömsom studsar, ömsom dansar runt, i sin iver att skrämma bort oss.
Den blicken som den stora svarta gav den lilla vita kommer jag nog aldrig att glömma. Jag tror aldrig jag har sett något så talande inom hundvärlden hela mitt liv. Fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar