Årets första sommargäster flyttade in i lägenheten jämte i lördags. Det är ett tyskt par med två små flickor som ska bo här under veckan. Jag vet inte hur gamla tjejerna är, men om jag ska gissa (och mina åldersgissningar kan vara helt åt skogen, bara så ni vet) så är den äldsta ungefär sex år (börjar säkert skolan till hösten eller har möjligtvis gått ett år redan) och den yngre än nog ett par år (kan gå, men tultar lite och ramlar omkull lite då och då).
Som tur är är familjen borta från gården största delen av dagarna. När de är "hemma" märks det nämligen ganska tydligt. Antingen är tjejerna ute på gården och klappar katterna eller så springer de omkring och leker i lägenheten, sockerspeedade såklart. Det är ganska lyhört här, så jag hör tydligt när de travar omkring och gnäggar och leker häst och allt vad de gör. Vanligtvis sover barnen i barnrummet i lägenheten, det rum som ligger vägg i vägg med mitt sovrum. Det är underbart att vakna till barn som leker, kastar saker och dunkar i väggen klockan 5 på morgonen, eller vaknar och gråter mitt i natten. Alldeles underbart, verkligen. Eller inte.
Tidigt igår kväll var lilltjejen ute själv på gården. Jag stod i min hall och såg hur hon sprang runt på kullerstenen. Plötsligt fastnar hennes lilla sandal i en sten och hon står på näsan rakt ner i marken. Tyst och försiktigt rullar hon runt och sätter sig upp på sin blöjvadderade lilla rumpa och pillar med en sten som fascinerar henne. En av katterna kommer springandes och hon klappar lite och passar på att rycka den i svansen också. Sedan reser hon sig upp, vinglar till och fortsätter obekymrat att springa runt. Inga problem där inte. Nu har det gått kanske en knapp halvminut sedan hon trillade och då hör jag att köksfönstret öppnas i lägenheten jämte, mamman sticker ut sitt huvud och frågar barnet "Hur gick det? Slog du dig?", fast på tyska förstås. Lilltjejen stannar upp, vänder sig mot fönstret där mamman står, underläppen börjar darra och därefter kommer världens vrål ur hennes lilla strupe. UUUÄÄÄÄÄÄHHHHH!!! Hon gråter alldeles förtvivlat och nu gör det plötsligt väldigt ont på hennes knä. Ut rusar mamma och plockar upp henne i famnen. Stackars liten, hon hulkar och gråter så tårarna sprutar. Mamma tröstar. Jag funderar på hur sen smärtreaktion ungen egentligen har. Eller nej, det där var inte sant, jag funderade inte alls på det. Jag blev snarare trött på att alla barn verkar ha en tvångstanke om att de måste gråta när de inser att någon har sett att de har ramlat.
Senare på kvällen står jag i badrummet och plockar ögonbrynen. Tjejerna galopperar omkring på övervåningen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Plötsligt hörs ett *BAM* i golvet. Något av barnet gjorde tydligen en praktvurpa mitt i ett galoppsprång. Allt blir tyst en liten stund men efter ett antal sekunder, säkert närmare en halvminut även denna gång, hör jag tyngre steg i trappan upp till övervåningen. Någon av föräldrarna gick upp. Jag hör en dov röst säga något och omgående hörs ett förtvivlat UUUÄÄÄÄÄÄÄHHHH!!! Samma visa en gång till. Ingen skada skedd så länge ingen vuxen är i närheten men så fort de frågar hur det gick verkar ungen plötsligt mer eller mindre döende. Det är faktiskt lite tröttsamt.
Hur som helst, det här är ändå en helt okej familj. De är trevliga och artiga och bortsett från småflickornas lek gör det inte mycket väsen av sig.
Dessutom, när jag tänker på det kanske det är en bra idé att jag vänjer mig vid att det låter i grannlägenheten. Vem vet hur välisolerad min nya lägenheter är, liksom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar