28/6:1

Jag har egentligen redan skrivit klart följande inlägg och gjorde nyss en snabb korrekturläsning för att rätta slarviga skrivfel. Då slog det mig att en del personer som läser det här (jag vet tack vare sidans besöksstatistik att ni är ett antal, men inte exakt vilka ni är) kanske kommer att känna sig träffade och uthängda på ett negativt sätt, trots att jag inte har nämnt någon vid namn. Därför vill jag redan nu säga att jag inte på något sätt vill skuldbelägga eller skylla på någon när det gäller något jag skriver här. De människor jag har mött och hur jag har levt mitt liv med dem och blivit behandlad har tagit mig dit jag är idag och gjort mig till den person jag är. Utan var och en av er hade jag varit någon annan. Kanske någon bättre, kanske någon sämre, men oundvikligen någon annan. 

Kanske kan just du identifiera något jag skriver om, men tänk på att jag kan ha varit i en liknande situation med någon annan som du inte vet något om och att det i så fall lika väl kan gälla den personen. Det kan låta hårt, men om du (eller du, eller du) på något sätt känner dig träffad på ett negativt sätt av det jag har skrivit så är det bara dina egna hjärnspöken som talar. Ingenting här är en sanning om inte just du tolkar det som en sanning. Med det sagt är ni som vill läsa vidare välkomna till dagens maratoninlägg.

Jag vet inte hur många gånger jag har kallats ambivalent, fått kommentarer om att jag måste bestämma mig för vad jag vill och att jag borde skaffa mig en vardag med ekonomisk och social trygghet. Jag har hållit med, samtidigt som det har knutit sig i magen. Jag har gått utbildningar inom olika områden, en del har jag läst klart, andra har jag hoppat av. En del människor har skakat på huvudet åt mig och min obeslutsamhet. Jag borde påbörja en utbildning, läsa klart den och sedan se till att skaffa ett jobb inom det som jag har utbildat mig i. Jag har nickat och hållit med, men det har knutit sig i magen. Jag har försökt komma fram till vad jag vill, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har försökt komma fram till var jag vill bo, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har försökt komma fram till vem jag är, men bara insett att det varierar från dag till dag. Jag har blivit kallad lat och obeslutsam och tidvis hållit med, men alltid med en känsla av att det inte är sant. Ibland har jag trots det hållit med, ibland har jag istället bitit ifrån. Allt med en stor klump i magen.

Jag har flera gånger hamnat i en sådan där situation som det sägs att jag ska eftersträva. Jag har haft lägenhet, fast jobb och lön på kontot den 25:e varje månad, men ändå har jag inte varit nöjd. Jag har sagt upp mig, flyttat, flyttat igen, oroat mig och haft en tillvaro där jag aldrig har vetat hur mycket pengar jag har nästa månad, än en gång försökt bestämma mig för var jag vill bo, vad jag vill bli, med resultatet att det har knutit sig i magen. Jag har verkligen försökt rätta in mig i ledet och jobbat på så gott jag har kunnat för att skaffa den där trygga tillvaron som var och en bör ha. När jag har flyttat har jag fått frågan vad jag flyr ifrån. Jag har svarat att jag inte flyr utan snarare söker. Det svaret är närmare sannningen är att det skulle vara en flykt, men jag har ändå haft en känsla av att inte heller det är hela sanningen. Vad som de facto är sanningen har jag inte riktigt vetat.

Under många år har jag läst en mängd böcker som har ger olika syn på livet. En del kallar det självhjälpsböcker, andra kallar det flum. Jag har inte läst dem för att de ska lösa några problem åt mig, utan för att få light bulb moments som ska hjälpa mig en bit på vägen. Ibland har jag fått det, ibland inte. Den senaste tiden har jag funderat jättemycket på allt det här. Kanske beror det på att jag än en gång ska flytta, än en gång läsa nya utbildningar (som visserligen till viss del snuddar vid tidigare utbildningars inriktning men ändå är nya), än en gång ha nya extrajobb, än en gång bryta mig ur min tillvaro och än en gång göra mig rotlös. Jag har läst några böcker till, funderat och analyserat. Försökt se mig själv ur andra människors perspektiv. Vet ni vad? Äntligen har en del saker fallit på plats. En del saker är så självklara att jag nästan skäms lite över att inte har insett dem tidigare, andra saker är nya för mig, men ändå helt logiska när jag tänker på dem. Det är en trevlig känsla.

När jag blir kallad ambivalent hävdar jag numera att jag är flexibel. När jag blir kallad lat vet jag att det inte är sant, för lat är det sista jag är så länge jag gör något som jag vill göra. Måste jag bestämma mig för vad jag ska göra, utbilda mig till, jobba med och var jag ska bo? Nej, det måste jag faktiskt inte. "Livet blir inte som man tänkt sig" brukar det heta, så varför ens försöka bestämma exakt hur det ska bli? "Det enda sättet att förutse sin framtid är att själv skapa den" skrev en vis person. Det håller jag med om, men innebär att skapa sin egen framtid att man måste bestämma sig för bostadsort, utbildning och jobb? Nej.

Trots detta måste jag, oavsett inställning, fortfarande ta mig framåt för att inte hamna i ett vakuum av obeslutsamhet och tristess. Jag blir mer och mer övertygad om att svaret på hur det ska göras är att jag måste lära känna mig själv och vad jag vill. Är det inte det folk har sagt till mig hela tiden? Nej, för det är inte de sakerna som folk har tjatat om som jag ska bestämma mig om. Det jag behöver veta är vad jag vill i stort, ur ett större perspektiv. Svårt? Javisst, men nu har alla dessa så kallade självhjälpsböcker gemensamt hjälpt mig på traven med det.

När jag får en sådan där klump i magen eller ångestkänslor av något slag är det min kropp och min själ, det jag i fortsättningen kort och gott kommer kalla "jaget" eller "mitt jag", som talar om för mig vad jag inte vill. När jag vet vad jag inte vill kommer jag kunna räkna ut vad jag vill. Om jag får en olustkänsla när någon säger "Vill du bo i Kalix?" vet jag därmed att jag inte vill bo i Kalix. Var jag vill bo är alltså någon annanstans. Dessvärre finns det som bekant fler alternativ än antingen Kalix eller "någon annanstans" och det ställer till det lite. Hur vet man vad som är rätt? Det känns i magen. Ni vet den där bubblande känslan av lycka eller pirr i magen som man kan få? Den talar om att det är rätt. När den dyker upp är man på helt rätt väg. Jag har testat det här en del och det fungerar verligen över förväntan. Många saker har jag fortfarande inte hittat något svar på, men jag har kommit en bit på vägen gällande flera av stora frågorna. För enkelhetens skull tar jag de tidigare nämnda faktorerna som exempel:

Var vill jag bo? För mig har det mycket med väder och klimat att göra, det vet jag. Jag vet utan tvekan vad jag inte vill ha där jag bor. Jag vill inte ha regn, kyla och snålblåst. Inte karga, grå träd och regntunga moln större delen av året. Tänker jag på sådant väder och sådan natur får jag en olustkänsla. Därmed vet jag även vad jag vill ha. Jag vill ha sol, värme och ljumma vindar. Växtlighet, gröna träd och massor av blommor. I huvudsak vita fluffiga moln som drar förbi, eller ännu hellre en molnfri himmel. Tänker jag på sådant väder och sådan natur vaknar mina inneboende fjärilar i magen och börjar flyga runt lite. Inte på ett nervöst sätt utan på ett högst behagligt sätt.

Ovanstående klimatdetaljer har jag visserligen vetat om länge, men jag har ändå inte haft dragning till någon specifik plats där väderförhållanden och de omständigheter som hör där till existerar. Ena dagen har det varit södra Europa, nästa dag Sydostasien, därefter Sydamerika, ibland Afrika och tidvis även södra delarna av USA. Hej och hå, hur ska jag kunna bestämma mig? Min nya instikt är att det ska jag inte. Det passar inte mig att slå mig ner på ett ställe med inställningen att jag ska stanna där hela livet. Jag är en flyttfågel och jag vill röra på mig. Tanken på att resa runt väcker fjärilarna, tanken på att bo på ett och samma ställe för alltid söver dem och lockar istället fram grådvärgarna i mig. Det här rimmar egentligen ganska illa med att jag har svårt att släppa taget om saker och ting, både grejer och personer, men det är inte omöjligt att kombinera. Det ena utesluter inte det andra.

Den här inställningen till boende har ställt till det när jag har funderat på familj och barn. Självklart vill jag ha man och barn, men hur är det förenligt med ett kringflackande liv? Alla vet ju att barn måste ha en fast punkt i tillvaron med västerländsk skola, vänner och släkt att ty sig till. Ett rotlöst barn blir ett otryggt barn. Men nej, jag tror faktiskt inte på det där. Visst har jag hört personer som har flyttat runt en hel del under sin uppväxt säga att de har saknat ett ställe som de verkligen kan kalla för sitt hem, men å andra sidan har samma personer en anpassningsförmåga som är helt enastående, en social kompetens som är fullständigt strålande oavsett vilka personer de omger sig med och ett kontaktnät världen över som en del ägnar hela sitt vuxna liv åt att försöka skaffa sig. Så vad är det som säger att det är fel att leva så? Inget annat än normer och västerländska värderingar. Man ska bo på en plats, jobba 8-17, ha fyra veckors semester på sommaren och en vecka till någon gång undet året när man ska åka på charter till Kanarieöarna. Över jul och nyår, eller varför inte under november- eller sportlovet, åker man kanske på skidsemester till Sälen. Man är ledig på röda dagar och äter sill på jul, påsk och midsommar. Flyttar man till England ett år är man modig och äventyrlig. En månadslång resa med Rosa Bussarna i Afrika och man är oerhört exotisk enligt bekantskapskretsen. Hujedamej, vad tråkigt. Ja, inte Afrika alltså, utan det inrutade livet. Det må passa en del, men det passar inte mig.

För att återvända till tankarna om barn och familj så har det nyss nämnda livet såklart en positiv aspekt i form av trygghet, men bortsett från det då? Hur mycket lyckligare blir barnen som har växt upp i en villaförort och efter nitton år står med ett fullständigt gymnasiebetyg i handen än de som under samma tid har bott i ett par, tre olika världsdelar? Fredagsmys och lördagskvällar i all ära, men är det verkligen tacos och lördagsgodis som ger livskvalité i långa loppet? Och finns det inte tacos och godis i andra delar av världen också? Är det dessutom verkligen bundet till speciella veckodagar? Faktum är att om jag pratar med en kille som visar sig vara helt bestämd med att livet ska levas i Sverige med fast heltidsjobb och söndagsångest inför måndagens jobb får jag rysningar i hela kroppen, rysningar som tillhör den där olustkänslan som visar att jag är helt fel ute. Jag får alltså helt enkelt leta vidare efter en matchande flyttfågel. Jaget vill nämligen det.

Vilken utbildning ska jag påbörja och, framför allt, avsluta? Vad sägs om det som faller mig in för stunden? Det som lockar mig just nu? Det som jag är intresserad av för tillfället? Om det sedan inte blir något jag kommer att jobba med hela livet, vad spelar det för roll? Det jag lär mig genom utbildningarna har jag säkert nytta av någon gång i livet ändå. Jag vill inte gå flera år på högskola, sådan är inte jag. Jag har försökt och det resulterade i en ofärdig utbildning och en massa onödiga csn-lån. Det enda det gav mig med facit i hand är en insikt om vad jag just då hade för intresse egentligen. Det intresset är nämligen en liten avstickare, på sätt och vis bunden, till ämnet jag läste på högskolan. Nu har jag en avslutad utbildning inom avstickaren och nu fortsätter jag min väg med att lära mig annat, något nytt. Mitt jag vill nämligen att jag ska utbilda mig inom flera olika områden.

Jobb då? Vad ska jag jobba med? Det som faller mig in. Det som jag känner för för tillfället. Det som kommer i min väg eller ramlar över mig. Det kan vara det område som jag redan har ett företag inom eller det kan vara annat. Jag är öppen för förslag, jag testar gärna nya saker. Det verkar störa en del personer att jag inte ägnar 100% av min tid och energi åt att få igång min egen rörelse fullt ut, men ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att arbeta med enbart det. Kanske under en period, men inte för alltid. Jaget vill inte det.

Vad allt det här handlar om är att jag har förstått att ju mer jag försöker rätta mig efter samhällets normer, desto mer fel blir det och det är mina idoga försök till att göra andra nöjda ur det avseendet som gör att jag är vimsig och ickenöjd idag. Tack och lov finns det många människor som trivs utmärkt med den svenssonska trygghetsvardag som jag tidigare beskrev och det är de som driver vårt välfungerande vardagssamhälle framåt. Cred till dem!

Det sägs att det är positivt att människor är olika, men ändå ska alla passa in i rådande samhällsnormer. Nytänkande uppmuntras, så länge man i princip tänker som resten av befolkningen. Uppstickare hyllas så länge de inte sticker ut för mycket. Vi tar gärna emot nya impulser utifrån, men de ska svenskifieras innan de accepteras. Det har sina fördelar. Det innebär trygghet och ett stabilt samhälle, men det passar inte mig och mitt jag.

Jag kommer aldrig helt och hållet att rätta in mig i det led där jag förväntas hålla till. Jag vet att det finns personer som tycker att jag till varje pris ska göra det eftersom "det ska vara så" och eftersom man ska leva på ett visst sätt, gärna i tacksamhetsskuld så att man har något som samvetet ser till att man ständigt mår lite dåligt över. Jag har försökt, men det fungerar inte. Det är helt och hållet upp till mig att se till att jag lever det liv som mitt jag vill att jag ska leva. Hur framtiden ser ut vet ingen och man ska som bekant aldrig säga aldrig, jag kan bara utgå från det jag vet just precis nu. Det innebär med största sannolikhet att jag inte kommer att bo på ett och samma ställe hela livet och jag kommer inte att ha ett heltidsjobb inom kommun eller landsting. Jag kommer säkert att ta en del beslut som får vissa att höja på ögonbrynen och andra att sucka uppgivet. Besluten kommer jag att ta utan annan motivering än att jaget vill det. Jag är ledsen om någon eller några blir besvikna, men jag kan inte förlita mig på att någon annan ser till att jag trivs och har det bra.

Jag hoppas att ni som läser det här också känner efter vad ert jag vill säga er. Kanske gör ni det redan, kanske struntar ni i det, kanske har ni aldrig ens reflekterat över att olustkänslor visar att ni är fel ute och pirr i magen visar er rätt. Vad spelar det för roll om ni inte gör det som alla andra förväntar sig av er? Att ni följer ert eget jag betyder inte att ni krockar med andras jag. Gör ni det så är det säkerligen personer som ger er olustkänslor som ni krockar med och då är det ändå personer som ni egentligen inte vill ha med att göra. De som ger er pirr i magen är de som vill se er lyckliga och de kommer att uppskatta och uppmuntra att ni gör det som får er att må bra, oavsett vad det må vara. Ni kan aldrig såra någon som tycker om er om ni följer ert eget jag, det är helt omöjligt. Gör ni det, då är det fel någonstans på vägen och någon av er har gjort en missbedömning av läget.

Vad jag vill ha sagt är alltså att du ska göra som du vill, men se till att du gör det som du verkligen vill. Hur vill du ha det? Vet du inte? Hur vill du inte ha det då? Och vad säger det dig om hur ditt jag vill att du ska ha det? Vad är alternativen? Räkna upp dem för dig själv. Hoppsan, var det något som väckte fjärilarna? Då vet du vad ditt jag vill. Följ fjärilarna!