5/6:1

Jag är alldeles nyss hemkommen från en barfotakvällspromenad i skogen med Pälsboll. Jag rekommenderar verkligen barfotapromenader när det är varmt ute, det är riktigt skönt att gå i skogen utan skor på fossingarna!

I skogen mötte jag en äldre man, säkert i 80-årsåldern, med två hundar i släptåg.
- Går du i skogen utan skor? sa han och såg fundersam ut.
- Ja, du borde testa det! svarade jag lite halvt om halvt ironiskt.
- Är du inte rädd för ormar då?
- Nja, ormarna ligger där de ligger oavsett om jag har skor på mig eller inte.
- Jo, det är klart.
Sedan pratade vi om hundarna en stund innan vi fortsatte åt var sitt håll och se där, plötsligt ligger Sir Väs framför mig på stigen. Det blir tvärstopp och jag tar snabbt på mig mina flipflops som jag har gått med i handen (som om flipflops skulle skydda mina hovar mot en ormattack...) och hivar snabbt upp Pälsboll i famnen.

Han ser lite lurig ut, den där Sir Väs. Han är väldigt liten och väldigt smal men det är ingen snigel och ingen mask utan definitivt en orm, förmodligen en junior, eller möjligtvis en kopparödla med yttepytteminiben. Mitt över stigen ligger han och jag tvekar lite över att trava ut i det höga gräset vid sidan av stigen. Vem vet om resten av familjen Väs ligger där i vassen och lurpassar på mina smutsiga tår? Jag bestämmer mig för att försöka få odjuret ur min väg istället och stampar till på stigen. *Stamp* Sir Väs höjer inte ens på ögonbrynet åt mig. *Stamp stamp* Ingen reaktion. *STAMP STAMP STAMP* Nej, fortfarande flyttar han inte på sig. Vad är det för fel på dagens ormar? Har de inget hyfs alls?

Med en djup suck inser jag att jag kommer få gå runt den där tingesten och hoppas på att han har lämnat familjen hemma. "Vi kan inte gå över den, då måste vi gå runt den" som Mora Träsk hade uttryckt det. Med Pälsboll i ett krampaktigt grepp i famnen kliver jag med lite extra stampande ut i gräset vid sidan av stigen. Jag håller ett öga på Sir Väs så att han inte får ett ryck och tror att jag är något ätbart, men han är fortfarande väldigt stilla. Plötsligt inser jag att han har en väldigt underlig blek färg, jag böjer mig försiktigt fram över honom för att se lite bättre. Hoppsan, han ligger visst på rygg. Är Sir Väs månne avliden?

Jag tycker inte om när djur dör, inte ens om de är långa och smala och heter Sir Väs, Kaa eller Snoddas. Stackars liten, här ligger han och försöker vila i frid och så kommer jag och stampar runt. Dålig stil av mig. Är han verkligen död? Det är han.

Nej, jag tycker inte om när saker dör så han är nog inte död, den gode Sir Väs. Han låg nog bara och solade sin bleka mage och ville inte bli störd. Så måste det vara.