Nu växer smultronen för fullt längs skogsvägarna och jag som älskar smultron kan inte vara annat än lycklig på mina och Pälsbolls skogspromenader. Pälsboll är inte lika lycklig utan tycker snarare att det är ganska tråkigt när jag stannar vid vägkanten och står och smaskar bär några minuter då och då.
Idag hittade jag en liten klunga med smultron som inte var helt mogna. De var på gränsen, hade nog gått att äta men varit lite sura. De är säkert mogna i morgon bitti. Jag åt upp de mognaste och stod och funderade på hur jag skulle göra med resten, lämna åt någon annan eller äta upp själv? Pälsboll satte sig framför mig efter några minuters uttråkat nosande och tittade på mig.
-Kan vi inte gå snart matte, det är tråkigt att nosa runt här.
Jag tittade på Pälsboll och sa bekymrat till honom:
-Om jag lämnar de här smultronen är de nog uppätna av någon annan nästa gång vi går förbi.
-Jasså, är det där skon klämmer? Ingen fara matte, jag kan sätta upp en osynlig doftskylt om att det är våra smultron.
Därefter reser Pälsboll sin runda stjärt från marken, går fram till smultronen, lyfter på ena benet och skvätter lite över bären.
-Nu kommer ingen att ta dina smultron ifrån dig matte, nu vet alla att de tillhör oss! säger han nöjt och stolt. Sedan travar han snabbt iväg i riktning mot bilen.
Det värsta är att allt det här, bortsett från Pälsbolls del av den muntliga dialogen, är helt sant.
Pälsboll, Pälsboll, min älskade gamle vapendragare och vän, vem är väl så omtänksam som du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar