28/7:1

Om ni någonsin hör mig säga att jag ska ut i skogen och plocka björnbär igen, avråd mig å det bestämdaste! Björnbär är nämligen mycket ondsinta varelser som bekämpar mänsklig närvaro med vassa taggar och väldigt färgande färg. Taggarna fastnar överallt, i kläder och hår, biter sig fast och släpper inte taget. Taggarna finns på kvistarna och på bladen och är helt omöjliga att undvika. Björnbären i sig mosas gärna mellan fingrarna när de är mogna, vilket gör dem svårplockade som bara den. Färgen sätter sig ordentligt och både mina jeans och min jacka är täckta av lila prickar. Det återstå att se om de går bort i tvätten. Min plockhand såg alldeles brännskadad ut, lila och bedrövlig, tills jag efter idogt skrubbande med tvål nu har lyckats få bort det mesta. Nagelbanden och undersidan av naglarna lyser fortfarande som om självaste Tant Greddelin bodde där.

Nu till det stora problemet. För att kontrollera mognad och smak stoppade jag i mig några få björnbär. Det var inte många alls som damp ner i min mage, max fem stycken under hela tiden. Problemet med björnbär som mosar sig innebar att jag mer eller mindre fick trycka in bären i munnen istället för att äta dem graciöst och smakfullt som sig bör. Resultatet liknar ungefär det här:

(Bild stulen olovligen från en amerikansk kvinnas blogg. Fy på mig, men tack för lånet amerikanska kvinna!)  

Utöver detta kladd runt munnen har jag även en stor björnbärsprick på näsan och en kladdfläck på ena ögonlocket (!). Jag har alltid trott att uttrycket "att äta med ögonen" handlar om att maten ska vara snyggt upplagd på tallriken, men tydligen icke så i mitt fall.

När jag var färdig med min björnbärsplockskogspromenad skulle jag in på Systembolaget i Lilla Samhället för att köpa på mig inflyttningsvin till helgen. Systembolaget i Lilla Samhället är en liten affär och det var endast jag och en kille som jobbade i kassan där, tack och lov.

Jag hämtar två flaskor vin och går till kassan, väl medveten om hur mitt ansikte och mina händer ser ut. Han sneglar på mitt ansikte och ser lite förvirrad ut.

-Ehm, har du legitimation?

-Visst, säger jag och räcker fram mitt körkort. Han tittar snabbt på körkortet och sedan på mina fingrar och jag känner ett visst behov av att förklara mig.

-Jag har varit i skogen och plockat björnbär, säger jag ursäktande.

Han tittar på mig och ler lite.

-Ätit några också va? säger han och flinar.

-Hur kan du tro det? säger jag lite syrligt.

Jag betalar, tar mina vinflaskor, tackar för mig och beger mig mot utgången. Precis när jag ska öppna innerdörren hör jag hans röst igen:

-Du har en kvist på benet.

Jag tittar ner och jodå, visst sitter det fast en halvstor taggig björnbärskvist med blad och grejer på min ena vad. Jag böjer mig ner och rycker lite generat bort den samtidigt som jag ser i ögonvrån hur han biter sig i läppen och småstudsar av skratt där han sitter i kassan. Jag vet att min tunga är lika björnbärsblå som jag är runt munnen så jag vänder mig mot honom och räcker ut tungan åt honom varpå han bryter ihop fullständigt i ett skrattanfall. Jag smiter snabbt ut ur affären med vinflarrorna under armen. Så kan det gå.

Nu ska jag snart iväg till mitt extrajobb. Sannolikt behöver jag försöka göra ett hyfsat seriöst intryck som stationschef ikväll och jag vet inte riktigt om jag kommer att lyckas med det så länge jag har björnbärsfärg runt och i munnen. Om jag börjar nu bör jag hinna skrubba bort det innan det är dags att åka, så nu lämnar jag er för den här gången. Tjingeling!

(Alltid ett nöje att plocka bär åt dig Mamsen! Det går ju jättebra det här. Tackskaruha! :P)