Nu kan ni får veta om det där konstiga infallet som jag skrev om igår. Hade allt det här börjat idag hade jag nog dragit mig ur, eller över huvud taget aldrig tänkt tanken men nej, jag ska ta mig f*n göra det här, hur märkligt det än må vara. Det kan nog bli kul. Eller?
I helgen ska jag vara statist på en teater i Storstaden. Det är någon obskyr uppsättning av en slovensk teatergrupp som ska spelas. Jag pratade med producenten för några timmar sedan och hon försökte förklara lite vad det handlade om, men jag förstod i ärlighetens namn inte mycket alls av handlingen. Det verkar vara ett väldigt alternativt spektakel.
Det jag förstod, eller åtminstone tror mig ha förstått, är att jag ska prata lite (i mikrofon!) och att jag tydligen ska ha en kofot med mig på scenen. En kofot? Ja, det verkar väldigt märkligt. Jag är i alla fall inte ensam, vi är en hel drös statister. Exakt hur många vet jag inte. Om alla ska göra samma sak vet jag inte heller.
Majsan, denna okulturella varelse som aldrig har varit på teater (utom när jag var omyndig och blev medtvingad av skolan), som inte förstår sig på filosofi och tycker scenkulisser ser lite läskiga ut, ska stå på en teaterscen i helgen. Det är en himla tur att jag inte har något emot att tala inför folk i alla fall, då hade det kunnat bli VÄLDIGT jobbigt. Fast mikrofon? Ska det verkligen vara nödvändigt?
Det här känns väldigt konstigt men jag envisas med att tänka att det säkert blir en kul upplevelse. Om inte kul så åtminstone intressant. Om inte intressant så åtminstone ett tidsfördriv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar