Nyss hemkommen från världspremiären (ja, det var det faktiskt!) av den där slovenska konstiga föreställningen. Den spelas här i morgon också och sedan ska de vidare ut i Europa (och världen?) och turnera runt med den. Några statister från igår dök inte upp idag men producenten hade lyckats få dit människor som hon kände eftersom vi behövde vara fler än vi var igår. Tjugo stycken blev vi slutligen. En snabb genomgång med de nya statisterna blev en aningen längre genomgång då den slovenske regissören kom på att vi nog borde vara med mer än vad som var planen från början. Jaha, då blev det lite nytt av snabbt öva in innan vi kunde sätta oss i logen och vänta i en och en halv timme på att få äntra scenen.
Jag har inga problem alls med att tala inför folk, men medan jag satt där i logen väntade jag på att någon känsla av obehag eller åtminstone nervositet skulle infinna sig. Nehe då, inte en tillstymmelse till det. Tanken slog mig att det kanske skulle dyka upp när jag väl stod på scenen med en mikrofon upptryckt i nyllet och en publik som tyst tittade på mig. Shit, bara jag inte får en black out eller halkar på den där jäkla tomaten eller... Det var dags att gå ut på scenen.
Vi gick in en och en. Jag inväntade att personen innan mig blev klar, gick med min kofot i handen ut genom dörren och kom in på scenen, hade koll på var jag satte fötterna (tomaten, ni vet) gick fram till mikrofonen som stod längst fram på scenen mitt i strålkastarljuset, tittade upp på publiken, studerade deras ansikten en mikrosekund och sa det jag skulle säga. Jag gick bort och ställde mig där jag skulle stå och de resterande femton minutrarna på scenen försvann i ett nafs. Inte en tillstymmelse till nervositet. Fascinerande. Ut från scenen, vänta några minuter, in igen på rad, uppställning, buga, få applåder av publiken, traska ut igen. Sedan var det slut.
Efteråt var det premiärfirande. Det fanns massor av glas med champagne och massor av glas med vitt vin och i mitt stilla sinne förbannade jag Pälsboll och bilen som snällt stod och väntade på mig några gator längre bort. Nåja. Lite tacktal från producenten, lite tacktal från regissören. "Ska du inte äta lite innan du åker i alla fall?" Äta? Mat? Klart jag ska! Än en gång har Majsans mage talat.
Nu är jag i alla fall hemma, mätt och belåten och lite småtrött i hjärnan. I morgon blir det samma visa igen, sedan är det slut för den här gången.
För den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar