Igår verkade jag vara förföljd av död och olycka. Inte i min direkta närhet, vilket jag tackar gudarna för, men runt om mig på olika sätt.
Det började under tidig förmiddag. Jag hade som vanligt tvn på i bakgrunden medan jag sysslade med annat och det var något program om en amerikansk akutvårdsmottagning. Det var ett sånt där program där de varnar för att det kan förekomma obehagliga scener och jag hade sett någon operationsbild skymta förbi tidigare, men det är inget som stör mig. Kanalen var en av de utländska jag har, inte någon av de svenska.
Av någon outgrundlig anledning lyfte jag plötsligt blicken och tittade till på tvn. De filmade en kvinna, kanske 30+, i ett rum, sittandes vid ett bord och med tårar långsamt rullandes längs kinderna. Jämte henne satt en man i samma ålder samt en äldre kvinna, gissningvis 50+. På andra sidan bordet satt en läkare. Kameran lade fokus på den yngre kvinnans ansikte och man hörde läkaren säga "I´m sorry to tell you that your daughter unfortunately passed away". En fyraåring som dog på akuten efter en olycka handlade det tydligen om. Först trodde jag att det var en rekonstruktion, för vem filmar en person i den situationen? Det var ingen rekonstruktion konstaterade jag ganska snabbt, för det som följde går inte att iscensätta på ett trovärdigt sätt. De känslorna kan man inte låtsas ha.
Man såg kvinnans ögon nästan rulla runt och hon gav ifrån sig ett sånt där avgrundsvrål som ger rysningar längs ryggraden. Hon skrek rakt ut ett antal sekunder. Mannen bredvid henne sa ingenting, han stirrade bara med en tom glasartad blick rakt ut i intet. Den äldre kvinnan såg man inte alls. Efter några sekunder tystnade kvinnan och såg helt borta ut, läkaren böjde sig fram över bordet och la en hand på hennes ena arm. "I´m so sorry...". Då spydde kvinnan rakt ut över bordet och sedan svimmade hon. Jag satt fortfarande och tittade och tänkte att det inte kan vara på riktigt, samtidigt som jag insåg att det var på riktigt. Nu märkte jag också att det rann tårar ner för mina kinder. Det hade jag inte märkt tidigare.
Efter att kvinnan svimmat och sjukvårdspersonal har rusat fram klippte de över till en bild på... barnet. Hon låg i en sjukhussäng, ögonen stängda, det såg ut som att hon låg och sov. Blek och helt utslätad hy, ungefär som en porslinsdocka. En sjuksköterska gick fram och drog lakanet som hon var inbäddad i över hennes ansikte och kameran zoomade ut. En säng, ett lakan och några kroppsdelar som höjer upp lakanet här och där. Fötter, bröstkorg och näsa täckta av ett vitt lakan.
Efter att ha sett det där hade jag en obehags- och olustkänsla med mig hela dagen. Den gick inte riktigt att skaka bort.
På eftermiddagen gick jag en promenad med Pälsboll. Det är väldigt mycket fåglar som flyger här i stora flockar just nu. En hel del gäss verkar det vara, men jag är ingen ornitolog så jag ska inte hävda mig för mycket på det området. Jag antar att de är på väg söderut till varmare breddgrader. Mitt i promenaden när Pälsboll glatt studsade omkring, och jag mer halvlojt lunkade fram, mellan två tomma kohagar kom en av alla dessa fågelflockar flygandes en snygg formation. Två snabba *pang pang* och den snygga formationen bröts av att en av fåglarna ramlade ner mot marken. Jodå, jag har sett och hört jägarna här tidigare sedan jag kom hem från utbildningen, men jag har inte sett dem träffa någon fågel. Egentligen har jag inget emot jakt. Hellre att de fixar söndagsmiddagen genom att de skjuter en ovetande gås som aldrig märkte vad som hände än att de köper en stressuppfödd kyckling från Ica, men igår var dålig tajmning för mig att se det med tanke på vad jag hade sett tidigare under dagen. Olustkänslan ramlade över mig igen.
Promenaden fortsatte och jag var nästan på hemmaplan igen när jag gick förbi en gammal fabriksbyggnad. På marken precis jämte huset låg en död liten fågel. Troligtvis hade den dött ganska nyligen för den såg alldeles färsk ut. Färsk och fin, fast död.
Nej, det var ingen trevlig dag igår ur det perspektivet. Alldeles för mycket tragik och obehag. Må denna dagen bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar