För en liten stund sedan satt jag och tittade på semesterbilder som en före detta arbetskamrat har lagt ut på Facebook. Stället där han och hans flickvän var, en ö i Grekland, har jag redan varit på och jag har ingen som helst dragning just dit igen. Ändå kände jag mig faktiskt helt omskakad av bilderna.
Strandbilder, vit sand och ljusblått vatten. Solstolar, massor av folk. Naturbilderna, berg, torkade växter vid vägkanten, vyer ut över havet. Restaurangkort, tallrikar med grekisk mat, vinglas, de obligatoriska skabbiga pappersdukarna på borden. Barbilderna, paraplydrinkar och tomtebloss.
Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag saknar känslan av att ligga i en solstol på en strand i ett varmt land. Lyssna på havet och alla barnskrik och röster runt mig. Känna dofter av havet och matos från restauranger i närheten. Ljumma kvällar på restaurang och på bargatan. Total avkoppling och total lycka.
Jag måste komma iväg, jag vet inte om jag någonsin har behövt det så mycket som nu. Det får bli ett projekt att hitta hundvakt under hösten, hur det nu ska gå till. Det finns inget, verkligen inget, som jag vill så mycket som att åka iväg. Det är så sorgligt och det är så sant. Men det känns så omöjligt och det gör mig så ledsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar