Jag har blivit granne med en godisfabrik, bokstavligt talat. Jag visste inte det när jag tackade ja till lägenheten utan insåg det när jag såg en reklamskylt om fabriksförsäljning när jag åkte ner hit en dag för ungefär en månad sedan, när jag målade om i Grytet. Jag förstod att fabriken ligger nära Grytet, men exakt hur nära den ligger har jag inte förstått förrän idag när jag tog en annan väg från Grytet till centrum än jag brukar och därmed åkte förbi den. Det tar ungefär fem minuter för mig att gå dit, längre bort än så är det inte. Som low carb-ätare är det inte det minsta positivt för mig. Ur ett yrkesstolthetsperspektiv är det inte heller bra. Det finns faktiskt inget som är bra med att ha en godisfabrik så nära. Jag tillhör nämligen inte de där low carb-ätarna som tycker att godis luktar kemiskt och äckligt och längtar efter att gå hem och slicka i sig en klump smör istället för att gå loss i godishyllan. Jag är fortfarande lika galen i godis som jag alltid har varit och jag tror aldrig att det kommer att försvinna helt. Jag skulle vilja påstå att lösgodis är min stora svaghet i livet, det och glass. Därför vet jag att om jag går in i den där godisaffären så kommer jag komma ut med en påse godis. Min självdisciplin är inte bättre än så. Jag är den första att beklaga det, men så är det tyvärr.
Trots min insikt om detta valde jag idag att svänga in på godisfarbriksparkeringen, ta ett djupt andetag och sedan kliva in genom dörren, men med några förhoppningar som delvis skulle kunna bli min räddning. Om de inte tog kort skulle det underlätta, för jag har knappt några kontanter på mig. Om de inte sålde choklad, vilket jag vet att de inte tillverkar, skulle det också underlätta. Det första jag möttes av när jag öppnade dörren var en skylt där det stod "vi tar inte kort". Tack och lov, där dök begränsning nummer ett upp. Vilken tur. Chokladen hade jag inte lika stor tur med. Det fanns choklad även om det inte var deras egentillverkade. För att göra en presumtivt väldigt lång historia kort klev jag ur affären med ungefär 420 gram billigt godis i en påse i handen. 420 gram! Det är mycket godis för en person.
Ibland lägger jag in allt jag äter under en dag på en hemsida som räknar ut och för statistik över allt från energiintag till beräkning och fördelning av makro- och mikronutrienter. Jag gör det för att kontrollera mig själv ibland, eller för att kontrollerat kunna ge mig själv ett stort intag av ett visst näringsämne eller mikronutrient som jag tror mig veta att jag har brist på för tillfället. Jag skrev in min frukost i morse, en skål turkisk yoghurt blandad med keso och kanel och en balja kaffe, och fick ungefär samma näringsfördelning som vanligt. Över hälften av energiprocenten kommer från fett, mellan 5 och 10 procent från kolhydrater och resten från protein. Inget nytt under solen där inte.
När jag kom hem från godisfabriken lade jag in mina 420 gram godis i programmet och det är nu det händer något intressant! Min frukost, som förmodligen inte på något sätt är ögonbrynshöjande för någon, tillsammans med mina över 400 gram lösgodis innebär att jag idag, när jag har satt i mig allt godis, har fått i mig en energifördelning som ligger ganska exakt på den nivå som Livsmedelsverket förespråkar genom SNR- Sveriges NäringsRekommendationer. Livsmedelsverket förespråkar 50- 60 E% kolhydrater, 25-35 E% fett och 10-20 E% protein. Mitt intag idag ligger på 55 E% kolhydrater, 37 E% fett, 8 E% protein. Lite högt i fett och lite lågt i protein, men kolhydratsintaget ligger perfekt enligt deras tabeller. Nu vet jag att de inte anser att hela kolhydratsintaget ska komma från godis, men det är fortfarande samma makronutrient, kolhydrater, oavsett i vilken form man stoppar i sig dem.
Är det inte skrämmande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar